Av längtan till framtiden - Stolt, min bebis lever. Än så länge

... då gled vi helt plötsligt in i v 16. 16+0 och kändes som jag precis plussa med pyret. Minns med Aron att jag tyckte dom tidiga veckorna tog en evighet.

För två veckor sedan exakt gjorde vi KUB test. Det ultraljudet är enormt underbart. Man får titta på underverker så länge, mäta ben och armar, se hjärtat slå, och den lilla lilla urinblåsan som är fylld med kiss. Pyret var frisk och visa stolt upp sig. Jag kunde njuta till max. En lugn känsla kommer över en när man ser de där hjärtat slå.. 

Men lugnet varar i 2-3 dagar. Sen är man där igen. I oron, rädslan. 

Man tror att resan ska ta slut och det man längtar så efter ska ryckas ifrån en igen. 

Men Idag hade vi besök hos barnmorskan. Blodprov, blodtryck, urinprov, prat och planering. Hon kände på magen och livmodern va redan uppe vid naveln och kändes jätte fin. Och så skulle vi lyssna på hjärtat. Hon är fin min barnmorska. Hon hade gjort mig beredd på att de kanske inte gick att  höra hjärtljudet idag, iom de va tidigt. 

Hoppa upp på sängen, la mig, hon börja ta dopplern mot magen och återupprepa att de kunde ta lite tid att hitta ljudet samtidigt som hon blev avbruten av ett högt och fint hjärtljud. 

Någon ville visa upp sig direkt. 

Lugn. Lycka. Längtan. 

Känslorna sköljer över oss. Och vi ler. Hela dagen. Mitt leende går inte att sudda ut. Jag ska njuta nu. Till oron kommer igen. 

Men har lovat mig själv att försöka njuta nu. Snart halvvägs i graviditeten och då börjar dom kontinuerliga kontrollerna på flöde, tillväxt, hjärta. Även en plan på uppläggning av besök och förlossning. 

Känns tryggt. 

Dock finns de saker vi inte kan styra över. 

Moderkaksavlossning, för tidig födsel, knuten navelsträng, psd... 

Men jag ska innerligt försöka att inte tänka på de förrän de möjligen sker.

Men vi fortsätter resan och idag, idag njuter jag av små fladder i magen, att där är ett hjärta som slår och att pyret lever. 

För just idag lever bebisen, just idag är jag gravid, just idag är jag stark..

Vår skyddsängel ser till att lillebror eller lillasyster växer och är frisk. 

Av längtan till livet - Jag har blivit en sån där..

... vi männsikor är väldigt bra på att snacka men att göra eller vara lite av de vi snackar om.

Även de vi mest kan avsky hos någon annan eller andra gör man själv ibland.

Som när jag cyklar, så kan jag glömma visa vart jag ska och jag cyklar rakt ut över vägen på "cykel-övergångsstället". Men när jag kör bil, SVÄR jag över sånna som gör så. Hur svårt är de att ta ut handen? Bara ett exempel. 

Men när jag var gravid med Aron så bokstavligen talat hata jag kvinnor ( ja dom sa de av välmening, men) som sa - åh vänta du bara. Och jämförde min gravidtet med sina egna. Och så fort man klaga över något eller var stolt över något skulle dom berätta för en hur mycket värre de kommer bli..

JAG HAR BLIVIT EN SÅN. 

Så fort mina vänner som är gravida tex säger - jag är så svullen. Då skyndar jag mig att flika in med - åhh vänta du bara tills du kommer längre. Då jan du knappt ha skor, gå eller ens stå. 

Hemskt ju. 

Det är ju för att man sitter inne med kunskapen. Man vet. Man vill visa att man vet. 

MEN, Varför berätta för en lyckligt, ovetandes gravid kvinna hur hemskt de kommer bli? 

Eller hur ont de kommer göra?

Skrämmas liksom. 

Är väl bättre vi får gå där, ovetandes om hur ont allt kommer göra, eller hur tung man kommer bli. 

Eller dom som säger hur ont de gör att föda. Går du på en profylax kurs är fokus nr 1 att man ska ha ett lugn och ett fokus när man kommer in till förlossningen så man inte låser sig. 

Bra då om alla omföderskor skrämmer. 

Jag tycker, att man ska vara mjuk, berätta om sina fina stunder, inte fokusera på allt de negativa. 

Trots att de är lätt att man gör de. För allt som känns bra i en graviditet de säger man inte, utan så fort något gör ont, känns, eller händer lyfter man de. 

Jag ska iaf skärpa mig. 

Och sluta skrämma alla mina vänner som väntar sitt första barn. Som är så där härligt naiva, ovetandes och lyckliga.

Jag önskar ju jag kunde vara lika. Fortfatande vänta på min Aron, mitt första barn, levandes i magen. 

Naiv och lycklig. 

Nu försöker jag vara lycklig över pyret och skrämmer mig själv, hela tiden. 

Av längtan till livet - Paniken som infinner sig

... varit tyst ett tag. För att jag haft annat på mitt måbra konto. 

Ett annat fokus.

Men plötsligt kom skivande-längtan tillbaka. 

Livet är vad det är. De rullar på och dagarna går upp och ner. 

Förra veckan var vi på Ultraljud med Pyret . Första ultraljudet utanpå magen. 

Jag hade fullständig panik i väntrummet och jag tror nog Sverker hade de också. 

I mitt huvud var jag bombsäker på att hon skulle ta den där kalla, hårda ultraljuds-hantaget mot min mage och säga orden som jag hörde där den 3 november 2016 - jag, jag hittar inget hjärta som slår....

Vi gick in, hon hade läst om vår resa och hennes första ord värmde

- jag ska ta hand om er, sån tuff resa ni gör. Hennes förstårnde blick och kärlek i rösten gjorde mig ganska lugn.

Hon satte ultraljudet mot magen, samtidigt som hon klappa min hand. 

MEN där inne är en frisk, än så länge stark bebis nu. 

Ett hjärta som slog så fint och starkt. 

Barnmorskan va så fin och införstådd vad vi gått igenom så de först hon gjorde var att skynda sig att hitta hjärtat. 

Pyret spralla och vända sig rakt emot oss. Det var en otrolig lättnad och jag grät genom hela ultraljudet. 

Vi mätte fötterna, 1 cm. Hela pyret från Huvud till rumpa var 7,2 cm. Så liten men ändå redan en människa. Med hjärta, hjärna, blodomlopp, små händer och fötter, urinblåsa, ja allt de där. Och allt de där fick vi se. 

Jag hade bra med fostervatten och hon misstänkte moderkakan låg i bakvägg så förhoppningsvis kommer jag känna mer denna gången än med Aron. 

En lättnad. 

En lättnad att du levde pyret. 

Har tänkt på de, senast igår.

Jag har 5 st riktigt nära vänner som är gravida. Vi ligger runt samma vecka nästan, jag är nu i v 15. 

Igår slog tanken mig att om något händer oss denna gången också, hur ska man klara de. Inte bara förlusten, men att omringad av mina närmsta och deras liv. Som lever. 

Kanske en sjuk tänke tänker ni, men eftersom mitt katastrof tänk är väldigt aktivt så tänker man också väldigt långt fram. Vet heller inte hur jag kommer klara de om det händer någon annan något. 

Såklart kommer jag finnas där, dagarna långa. Men känslorna kring de. 

Många tankar. Många sjuka tankar.

Igår kom också den paniken som kommer över en ibland. Av saknaden av Aron. Den kommer så starkt. Intensivt.

Tårar av panik, för att jag inte kan göra något åt de. Jag kan aldrig få tillbaka honom. Jag kan aldrig göra något ogjort. Jag kan aldrig rädda vår tid ihop. 

Den extrema tomhets känslan. 

Den svider i hjärtat. 

Det är snart 8 månader sedan jag fick se mitt livs kärlek för första gången, den enda tid jag skulle få med min första son. Mitt första barn.

Det mest fruktansvärda och vackraste stunden i mitt liv. 

Men den var också början på en otroligt tuff resa. En tuff resa vi gör varje dag.

Varje morgon jag vaknar är han det första jag tänker på. 

Samtidigt som jag bär en enorm oro över det livet som nu ska klara sig i min mage. 

Samtidigt som jag känner lycka.

Jag ber till någon att få lov att på uppleva ett skrik på förlossningen. Och ett långt liv av bus, skratt, kärlek och ansvar. 

Jag vill aldrig igen uppleva saknaden av ett till barn, bara om det sover över hos mormor. 

Av längtan till livet - Otur, det är vårt förnamn

... om man kollar mina besök hos läkaren under 2017 så är dom en del. 

Den 4 november 2016 började allt.

Livets stora kris. En kris många tror går över på 7 månader. Men så enkelt är det inte att förlora ett barn, tyvärr.

Jag önskade de vore så.

2 veckor efter förlossningen kom 

Dubbelsidig lungemboli, vilket resultera i många besök på sjukhuset och mycket medicin, utredning. Och medisinering med trombyl och fragmin under hela denna graviditeten.

Någonstans där tyckte folk att det var dags att börja jobba. Jag med av någon konstig anledning.

Det gick nog lite för snabbt tyvärr.. 

men det är lätt att vara efterklok, eller hur.

Jobb i många fall har varit en räddning, men också en flykt, och att försöka fly  sorgen av att sakna sitt barn, det är inte så smart. 

För nu börjar min kropp säga ifrån.

Jag har inte förstått de innan.

Har tänkt att extrem trötthet, orkeslös, hög puls, darrig, sömnlösa nätter, tårar har berott på att jag nu är gravid. 

Ni vet alla dom där hormonerna. 

Men jag får nog sakta men säkert börja ta in att det är min kropp som försöker säga stop.. min hjärna spinner på

Som vanligt. Men psykisk trötthet går inte att vila bort.. 

Jag kan sova i 12 timmar och vakna trött. I söndags sov jag från 00:00 till 11:00 sen hade jag magsjuka, sov, magsjuka, sov..  

Jag orkar inte tömma vår diskmaskin för de känns som att bestiga ett berg. 

Jag orkar inte göra något utöver jobb om jag jobbar. Jag åker på den ena konstiga  sjukdomstillståndet efter de andra.

I torsdags blödde jag när jag gock på toa, fick konstaterat på fredagen att de är magkatarr eller början till magsår..

I söndags blev jag magsjuk.. vakna och spydde, och tömde mig själv helt..

Igår vakna jag med smärtor i min mage. Jag var livrädd pyret i magen var dött...

För så fungerar en änglamammas hjärna. Vi letar fram oro, en anledning till att något är fel. För vi måste förbereda oss på att det vi älskar allra mest kan slitas ifrån oss på en sekund.. att njuta av och vara lycklig att magen växer är fruktansvärt svårt. För tar jag detta barnet till mig kanske det försvinner.. 

Jag åkte in till KK-akuten och möts av dom sötaste sjuksköterskorna och barnmorskorna. Dom stillar min oro och vill prata om Aron, och det lugnar mig så.

Tog massa av blodprov, urinprov, blodtryck, m,m.. kolla cervix, kände på magen, tryckte och klämde.. för att utesluta allt. 

Jag hoppa tillsist upp i gynstolen och fick se pyret. Pyret hade gymnastikövningar där inne och levde rövare. Så fin. Såg nu ut som en liten bebis med armar och ben. Jämfört med den lille kladden den var sist.

Jag brast ut i gråt. Lättnad. För iaf en dag. Jag vill tillåta mig att njuta. Men det är tufft.

När barnmorskan tryckte på vänster sida på magen gjorde det jätte ont på höger och sänkan i mitt blod visa att jag hade en liten infektion i kroppen. Så iom vår bakgrund ville dom absolut inte missa något. En remiss till kirurgen. 

Det resultera i ännu mer blodprov, ekg, tryck och känn. 

Låg inne, uppkopplad på någon slags mätningsapparat och fick dropp för jag var uttorkad, och 5 timmar senare fick jag gå hem, med diagnos magkatarr och uppretad tarm. Ingen akut blindtarmsinflamation tack och lov. 

Mitt i detta stress över jobb, över morgondagen och att jag ska orka vara pigg.. gå upp, orka tömma diskmaskinen, orka ta fram kläder för att vara representerande för företaget, orka borsta tänderna, orka äta frukost..  

när allt jag egentligen orkar är att sova... 

Allt är en kombination av saknad, sorg, oro, rädsla, press.. press från fel ställe.

Jag vet vad som är viktigt runt mig. 

Det är jag, mitt barn, min sambo och familj. Inget annat.

Allt annat är rutin och livet, det ska levas.

Jag ska bara hitta orken att fortsätta.

Min sambo är enormt stöttande och lovat att göra allt här hemma och runt omkring så jag kan koppla av. Utan honom hade livet varit förbannat tungt.

Nu hoppas jag att jag får vara fri från konstiga sjukdommar och att vi får vara friska och pigga. Jag tycker inte synd om mig själv, jag är tacksam jag är här och jag får chansen att böra ett barn till. 

Att mitt barn i himlen ger mig ork och styrka och att mitt barn i magen ger mig framtidstro.

Tack för alla pepp och stöd igår. 

Ni som stöttar och peppar ni ger mig enorm styrka. Tack! 

Av längtan till framtiden - Packa upp

...idag tog vi äntligen tag i att sätta upp garderoben i det tilltänkta barnrummet som även kommer vara gästrum. 

Inte haft energi och ork att göra de innan. 

För alla bebis saker, alla Arons tilltängta saker har stått i en hörna på extra toan för jag vill inte ha det på vinden.. 

Jag vill inte ställa allt hans på vinden. I en hörna. 

Och nu mär vi bestämde oss för att Arons lillasyster eller Lillebror ska få ärva alla hans saker så bestämde vi att packa in de i garderoben istället för att gömma de på vinden.

Så det blev med blandade känslor jag fick gå igenom allt. Allt som jag gått ut och köpt till Aron, som nu kanske ska få användas på en helt annan liten människa. Men det kändes på något sätt lättare att ta i de nu. Titta på de, känna på de.. det är liksom inte bara sorg längre. 

Även om varje sak påminner mig om Aron så är det med kärlek att få lov att tänka att de kanske kommer användas. Att hans små bodys i stl 50 kanske ska få bäras av lillebror eller lillayster hem från BB. 

Det är en skum känsla. 

Den är fylld med rädsla, längtan, förhoppningar, besvikelse, lycka och sorg.. 

Ett barn i hjärtat och ett barn i magen.

Vem skulle du vara Aron, vem kommer du bli pyret? 

Men jag tycker rummet skriker efter skrik och små bebis skratt. Nu är alla kläder och nallar och dylikt inpackat i garderoben. Längre fram ska de sorteras, vikas, kännas på, men de får ligga där tills dess. 

Tills jag får hålla mitt levande barn i famnen när jag burit hem de skälv från BB...

Hjärtat på bilden nedan köpte jag på vår semater förra sommaren och lovade mig själv att låta mitt barn vara precis den han skulle bli. Idag är han en ängel..