Av längtan till livet - Nya mål med kärleken i mitt liv

.. efter vi fallit finns där saker, tankar, människor som plockar upp oss..gång på gång och vi är så tacksamma..

Det är så här, om jag skall vara helt ärlig, att utan Arons död är de mycket som aldrig hade hänt oss. 

Så klart hade jag mer än gärna varit utan dessa saker och händelser och haft vår Aron vid livet, alla dagar, minuter, sekunder i livet. 

Ibland är man realist och tänker - ja, nu är det såhär, Aron finns inte här nere hos oss och jag, vi, kan inte göra något åt de. Vi får bara lära oss att leva med de. Den känslan är otroligt tung.

Ibland är jag orealistisk och tänker massa OM, om jag bara gjort eller gör så och så, så kanske han kan komma tillbaka, men det är för längtan efter honom är så stor.. outhärdlig.

Det är många möten med männsikor som aldrig hade blivit av med Aron i livet, det är också många som försvunnit sedan Aron dog.. som inte visat sig, eller hört av sig.Det har visat vem som är oändlig och vem som valt att ta avstånd, trots vi behöver människor som mest just nu och varit öppna i sorgen. 

Men det är varje persons val.. 

I våra liv nu mera tar vi inget för givet.. verkligen inget. Inga relationer, ingen vänskap, inte morgondagen eller framtiden.. 

Äntligen har vi fått lite mer ljus i slutet på tunneln..

Var ska hag börja.

Jag träffa en tjej på en annan tjejkompis möhippa i sommras, jag var gravid och hennes Lille svante hade nästan precis kommit till livet. Söt som socker och vi klicka direkt, jag och Svanten mamma. Ja, jag och svante också. Inte bara av de naturliga skälet att jag var gravid och hon hade de jag snart skulle få, men även för hon var en riktigt glad, positiv, och skön tjej.. hon hängde inte med resten av dagen och träffa heller inte henne igen men hörts lite från och till lite. 

När allt hände med Aron och vi gick ut öppet och berätta så hörde hon av sig direkt och skrev 

- kom hit på middag i morgon. Kom som ni är, ledsna eller glada och vi fixar allt. 

Ja, varför inte tänkte vi och dagen efter åkte vi dit. 

Det blev skratt, tårar, go mat, prat om Aron i massor och det var otroligt härligt. Vi skulle köra vid 21 vi körde hem vid 24. Den middagen gjorde stor skillnad. Bara dagarna efter vi flyttat hem.

Vi har många gånger sagt de. Att få träffa ett par vi inte alls kände som mötte oss med så öppna armar och förståelse betydde otroligt mycket. Det gjorde skillnad. 

Precis som alla ni andra som vi inte känner som skriver till oss. Det är modigt och det betyder enormt..

2 månader senare gör hon något för oss igen som kommer betyda oerhört för vårt sorgarbete och för vår framtid..

Så den 1 maj 2017 flyttar vi in i 99kvm med diskmaskin, tvättmaskin och torktummlare. En halv trappa upp på Lundbergsgatan. 

En ny fräsch omstart, i en ny, stor, fin lägenhet med nya friska tankar.. 

Jag har bott i min 2:a på 57kvm i 7 år. Denna lägenheten var mitt första egna bornde efter jag lämna en lång relation, denna lägenheten har mycket minnen..galna minnen, Mest härliga minnen. 

Men just nu andas den bara Aron.. i denna lägenheten skulle vi bli tre, vi skulle bli en familj här den första tiden i knoddis liv..men vi var bara två som kom hem. den har nu mest bara jobbiga minnen..

Min fina 2a mitt i Slottstaden. 

Om 2 månader ska vi skiljas åt och någon annan ska få skapa minnen här..

Så Emma, Magnus, Ella och Svante vi är så innerligt tacksamma. Idag vill vi tacka just er, Av hela våra hjärtan att ni tänkte på oss. Att ni sedan denna berg och dalbana började visar ert fulla stöd och öppnat upp ert hem och era hjärtan för oss trots att vi knappt känner varandra. Och tack Emma för du vill prata om vår Aron så ärligt och fint och tack för all pepp, till sommaren är de du och jag som spänner musklerna på stranden i våra fina mammakroppar..

Så den 1 maj vankas de flytt gott folk. Och hela April skall de målas. 

Ser så innerligt fram emot detta.

Att få flytta, skapa nya minnen ihop med min kärlek i livet.. min Sverker.. med Aron i våra hjärtan. 

Av längtan till dig - Ett steg fram, två steg bak

...och när man haft en bra dag, kanske till och med några stycken, då kommer sorgen som en smäll på käften. 

När man tillåter sig att njuta, le, vara "vanlig", hitta på saker och låta sorgen vila ett litet tag. Den finns ju alltid där men kanske tanken är på annat. Tanken är positiv, tanken är framåt, man skrattar, man får positiva besked, man tjuvkikar på framtiden med en positiv tanke, men när man kommer hem, sitter stilla och tyst, tankarna börjar sakta sjunka in att han inte finns här, sen bryter man ihop..

Tankarna svävar iväg mot allt man inte har, allt man inte fick och allt man skulle ha.. 

Sin fina bebis, saknaden, allt man inte kan få göra igen, tanken på alla andras lycka med sina barn, förlossningen, den där stilla stunden av hopp som försvann, beskedet att hans hjärta inte slog, oron över framtiden, tyngden av sorgen, orkeslösheten, om man någon gång ska orka. 

Sen börjar tankarna gå på honom. 

Den där perfekta lilla pojken som växt i mig, förändrat min kropp, mitt liv, för alltid. 

Vår lilla Aron, vår lilla bebis som vi så otroligt länge längtat efter, hans lilla kropp, hans ögon vi aldrig fick se, hans skrik vi aldrig fick höra, hans lilla kropp som aldrig fick växa, hans liv han aldrig fick leva, hans mormor och morfar, farmor och farfar, moster och morbror han aldrig fick eller kommer få träffa, hans kompisar han aldrig fick träffa, hans dagis han aldrig får gå till, hans gummistövlar som aldrig får bli blöta, hans racerbil han aldrig får köra, hans barnmat han aldrig får smaka och spotta ut, hans läppar som aldrig igen kommer få pussa på sin mammas.... 

ni förstår hur jävla ont det gör. 

Hur jävla tungt det är.

Det är inte bara en bebis man saknar längre. För i början kunde jag inte med nyfödda. Jag grät så fort jag såg en nyföbb bebis. Nu, på lördag, skulle Aron bli fyra månader. En stor liten kille.

Nu är det mer livet och det han inte fick uppleva, ihop med oss. 

Alla små saker han skulle ha lärt sig längst vägen hand i hand med oss, sin mamma och pappa. 

Allt vi tillsammans går miste om. 

Han skulle levt ett helt liv med oss, det skulle ju vara Aron som begravde oss, inte att vi begravde honom innan hans liv ens hann börja.. 

429 barn dog i magen efter v 22 under 2016. Fyrahundratjugonio... det är då 428 andra mammor förutom jag som burit sina barn i sin kropp och alla förväntningar och all lycka som sedan har krossats. 428 andra mammor som genomgår den värsta sorgen och saknaden av sitt barn och allt som det innebär..

Det är 429 barn och mammor för mycket...   

Bara att försöka komma tillbaka till livet igen, och det är inte det livet man hade innan man skall tillbaka till, det är ett helt annat. Ett liv som mamma men utan sitt barn. Ett liv där sorgen präglar vardagen och man ska lära sig att leva med sorgen. Bli ett med sorgen. Man ska lära sig att leva med en enorm saknad. 

Det Är otroligt tufft! 

Man tar ett steg fram, för att sen ta två steg bak..  

Jag har nu jobbat två veckor. Jag jobbar "bara" 50% och det är otroligt tufft.

Dagen innan jag ska jobba måate jag på något sätt tömma känslorna. Jag gråter, gråter och gråter. Måste åka ut till Aron och få prata av mig. Sen går jag och jobbar, en eller två dagar i rad, sen är jag helt slut. Ligger i soffan hela kvällen och ofta kommer tårarna. För hur man än vänder och vrider på de så vill man vara som "vanligt". Men det är man inte. 

Man orkar inte som förr, man tänker inte som förr, all rädsla de innebär att försöka komma tillbaka, all rädsla de innebär att försöka släppa tankarna på sitt barn för ett tag, släppa sorgen. Men också rädsla över att det inte är som förr.. 

Jag vet innerts inne att det är bra att komma igång, få ha tankarna på annat ett tag. Få vara Jennie. 

Men man gör inte de med en klackspark.

Det är en lång process som händer i huvudet och det är varje individs egna resa. Man måste bara, långt där inne, hitta en tro, en glädjens plats, för glädje kommer alltid att vinna över rädsla. 

Med detta sagt så har jag tagit ett steg fram, Men två steg bak..

Jag går sakta, sakta framåt, för min skull.. för Sverkers skull.. för Arons skull! 

Jag är mamma, jag kan inte bara sitta på röven och glo.. 

Av längtan till dig - Hopp, förtvivlan, ta vara på de!

... jag kan ändå, i vissa tankar, se min kropp och mig själv med glädje. Tänkt att min lilla kille märkt mig för livet. Att jag bär små tecken från honom på min kropp. Att dom för evigt kommer påminna mig om honom För många kanske tänker. "Vill man bli påmind?" Åh ja..JA!  Jag vill alltid tänka på Aron, jag vill aldrig att minnet av honom blir suddigt, jag vill för alltid se på mig själv och se en mamma, Arons mamma. För att glömma eller tappa minnen från Aron är något jag fruktar enormt. 

Det var faktiskt därför jag börja skriva från början. För att minnas. 

Den 8 november 2016 la jag ut detta:

Änglaföräldrar. Den 3 november fick vi reda på att vår sons lilla tappra hjärta slutat slå i min mage. Ett besked vi inte önskar att någon skall få. Den 4 november kl 22:42 fick jag föda Ut honom till världen, jag och Sverker blev föräldrar till en liten, vacker ängel. Aron Hultzen Stjernström. En alldeles perfekt liten pojke på 1780g och 44cm. Varför Aron valde att ge upp, att just han dog, att just hans lilla hjärta sluta att slå vet vi inte och kanske aldrig kommer få svar på. Men vi kommer välja att för alltid låta hans korta historia leva vidare bland oss, med oss. Prata om honom och den lilla historia han fick. Vi blev föräldrar till en död pojke, men vi är ändå mamma och pappa, vi är ändå stolta föräldrar. För han var helt perfekt. Detta kommer ta tid att läka, vi vill också säga att vi vill prata om de som hänt, vi vill prata om honom. Det finns inga rätt, det finns inga fel frågor att ställa. Kanske har vi inga svar. Vi behöver allt stöd vi kan få och snälla möt oss med öppna armar. Var inte rädda!  Livet är bra jävla orättvist.  Vill även passa på att tacka familj och vänner som funnits här så fint för oss dom senaste dagarna. #lillknoddenvår

I de inlägget LOVA jag att alltid, för alltid låta hans korta historia leva vidare...och det har hans mamma och pappa gjort. Redan dag 5 efter Aron kom till oss och vi kommit hem och lämnat ifrån oss vår bebis och saker börja klarna lite, så låna jag mammas data och skrev ner graviditeten och allt om beskedet och förlossningen. För att jag inte ville riskera att glömma..jag vill aldrig glömma.. 

Och där av öppnades bloggen upp. Nu kan jag när jag har en dag med hopp eller en dag av ren förtvivlan ta upp och läsa. Försöka att bearbeta alla händelser och allt man varit med om...

Och Idag var en morgon av hopp.. och fina minne. 

Morgonen börja med att Sverker väckte mig med orden - nu får man gå upp om man vill och dricka lite kaffe med mig.

Jag börja yra och sa - Fyller jag år idag?  Då tänkte Sverker, - ja varför inte och börja sjunga för mig och till och med gav mig en present som han köpt som jag egentligen skulle få en annan gång.. 

det kändes exakt som jag fyllde år. 

Jag älskar att fylla år. 

Sen får jag detta smset: 

"Igår träffade jag en gammal Vän och hon läste din blogg, precis som alla andra jag träffar på gör. Hon tackar dig för att du skriver som du gör, deras vänner har varit med om samma sak. Förstår du vilken inblick och hjälp du ger till så många via din blogg? Aron sitter på Nelias axel och du sitter på min. För du är alltid med mig vart jag än går. Jag älskar att prata om Aron och berätta hur mycket ci saknar honom. Sluta aldrig och skriva, kan inte säga de för många gånger, men du hjälper såå många. Jag älskar dig och din familj. 💞"

En sån morgon gör en glad och stark. Och ger en hopp. Det gör också att man ser allt fint man har, mitt i allt man inte fick..

Jag har en frisk familj. Alla i min familj. Sverker har en frisk familj (Ja lite mediciner hit och dit på di gamle) men dom är friska, pigga, glada, finns där och är det bästa dom kan..Jag och Sverker är friska. Jag har en fin lägenhet som vi skapat ett liv i tillsammans. Jag har ett bra jobb som jag trivs jätte bra med. Jag har allt de där man "behöver" i livet. ( tv, mobil, körkort, saker, massa kläder, massa mängder skor, en mandolin, en skön säng, en massa stearinljus)! 

Jag har enormt fina vänner. Enormt. 

Och enormt fina människor runt oss. 

Och framför allt har jag kärleken vid min sida. 

Den kärleken hade jag inte klarat mig utan igenom detta, man klarar inte detta

om man inte har kärleken. Om man inte håller om varandra hårt. Om man inte har förståelse för varandra. Om man inte är villig att ge lite av sin styrka till sin kärlek. Om man bara tänker på sig själv. 

Man måste, måste ha förståelse för alla känslor, alla ens olika känslor och sätt att tackla allt på, hur man sörjer olika, hur man orkar olika. Det är tufft, otroligt tufft att bära en annan när man knappt orkar bära sig själv. MEN, finns kärleken där så tar man sig igenom de. 

För då bär man varandra, oavsett. Då tröstar man, oavsett. Då älskar man, oavsett. 

Jag älskar Sveker, jag vill bära honom för resten av livet. Jag vill se allt gott i livet ihop med honom men jag vill också hjälpa honom igenom allt svårt. Och det är där vi står idag.. 

Jag hjälper honom, han hjälper mig igenom detta svåra vi går igenom just nu i livet.. 

Och idag känner jag hopp.. 

Idag är en bra dag. En dag där jag kan lyfta kärleken. Kärleken till mitt barn, kärleken till min familj. Kärleken till mina vänner, kärleken till livet.. just idag, just nu, orkar jag de...  

Och det skall jag ta vara på, just idag.. 

Av längtan till dig - Min kropp har former av en mamma

... där stod jag, med en tom famn och tårar längst kinden, naken framför spegeln och bara grät. 

Är de såhär jag ska se ut nu? 

Hängiga bröst, tomma och sladdriga. 

En klump på magen stor som en vattenmelon. 

Dallriga ballar och kobent. 

Dubbelhaka och mina 20 extra kilon. 

Iom Aron var så liten, 1780g, och att jag knappt hade något fostervatten och moderkakan vägde bara 300g. 

Så vädge min graviditet inklusive lite vätska och extra blod i kroppen ca 3,3 kg. Ungefär vad en bebis väger i snitt vid en normal/fullgången graviditet. 

Så det där magiska 10-12kg som rinner av en på förlossningen rann inte av på mig..

Redan under mina tonnår börjar min kamp med min kropp. Jag har aldrig varit nöjd, säkert som många andra. 

Jag vägde fram till 2:a året i gymnasiet ca 53kg. Det är jätte lite för en tjej på 168 cm. 

Jag blev retad i skolan för att jag såg ut som en gräshoppa, hade dubbla jazzbyxor men ändå tyckte jag att jag var tjock. Hemskt. Sen växte jag till mig lite och fick en vikt på ca 60 kg och runt där har jag pendlat hela mitt liv.. 

Under graviditeten blev det otroligt jobbigt psykist och fysikt med viktuppgången. 

Jag var väldigt, väldigt mån om att äta regelbundet under graviditeten och se till att jag fick i mig frukt, grönt och mat. Vilket jag inte gjorde innan graviditeten. Jag rökte och drack redbull och då blev jag mätt( sjukt att jag rökt ens ). 

Det kunde gå en hel dag utan att jag åt sen åt jag på kvällen.. gick aldrig upp ett enda kilo. 

Ganska snabbt i graviditeten öka jag i vikt  och det var många gånger jag hade ångest och grät. Mitt i alla känslor och hormoner man har under en graviditet så fick sverker stö ut med mycket ups and down. Så här i efterhand kan jag ju ångra de, enormt. Att jag inte bara njöt av att bilda en mammakropp. Jag älska ju att vara gravid. Jag älska ju att Aron växte där inne och förändra sin mamma. 

Efter förlossningen kände jag mig av förklarliga själ enormt trött, trött på mig själv, på livet, på att ha ångest men framför allt på min ytlighet. 

Trots att jag blivit mamma, trots att jag burit ett barn, en vacker liten pojke i 8 månader, så har jag extrem ångest över min kropp. Jag är ovän med den. 

Jag avskyr den. Jag ser inget fint med den. Och bara de gör mig arg. 

Att jag trots att jag födde barn för bara 118 dagar sedan, snart 4 månader, att min kropp genomgått enormt stress och varit otrolig trött och ändå kan jag inte tycka om den... 

Jag sitter heller inte bara på röven och glor. Sedan v 51-2016 så har jag tänkt enormt på vad jag stoppar i mig. Från morgon till kväll undantag goa middagar på helgerna hos vänner. Försökt lägga kroppen i sparläge, alltså ligga back på intag av energi. Jag har ca 4 dagar/veckan cyklat på min trainer i 30-40 min och sedan gjort magövningar för att hitta magmusklerna igen, jag har tränat styrka och gått på promenader innan frukost. Jag har fört protokoll på vad jag ätit och gjort. Jag har mätt min kropp. Från v 51, för att kunna jämföra. 

Så att jag klagar på mig själv är inte för jag inte gjort något utan för att jag inte blir nöjd. Det finns ingen snabbfix på att komma tillbaka.. tyvärr. 

Jag kan kolla bilder på mig själv från innan jag blev gravid och tänka - wow. Vilken kropp.

Jag saknar den otroligt.. 

Och sen kommer vi till de. Hade jag bara haft min lilla kille här hemma, hade jag då tänk annorlunda? Ja.

Hade jag bara fått vara mamma, på riktigt eller vad jag ska säga. Haft mer livsglädje och ork till att resa mig upp ur sängen för att ta hand om mitt barn. Istället för att ligga platt och gråta och vara orkeslös. Då hade folk sett mig och tänk - åh kolla, en nybliven mamma. I mitt huvud idag går tankarna när folk ser på mig - kolla den där tjockisen. 

Och det är tufft. Det ör tufft att tänka så om sig själv. 

Över all saknad, sorg, orkeslöshet tampas jag även med min ytlighet och att försöka hitta glädjen i att vara i en mammakropp. 

Sverker är enomrt fin. Stöttar i allt jag gör och allt jag vill. Men trots hans fina ord, sättet han älskar min kropp på och alltid gjort, i alla dess skepnader så är det trots de jag själv som skall gilla den. 

Jag ska gilla den för att den funkar, jag ska gilla den för att den bär mig och hjälper mig varje dag, jag ska gilla den för att de är min kropp och den gör så gott den kan..

Men det gör hag inte. Inte idag.. 

Jag gick hem tomhänt, utan min medalj från förlossningen. Med en mammakropp men ingen ser jag är mamma.. 

De gör ont. De berör mig enormt. De är tungt. Men jag kämpar på.. 

För mig själv. För min egen skull.. 

Den nakna sanningen.. 

Från 3 dagar efter förlossningen till 2 månader efter förlossningen. 

Av längtan till dig - När man faller men inte orkar ta sig upp

.. jag orkar inte sakna dig längre. 

Kanske är de såhär andra mammor känner när deras barn har sovit dåligt och hållt dom vakna massa nätter i rad. Jag vet inte, jag har aldrig fått uppleva de! Och det gör ont.. 

Jag vill så innerligt bli väckt av Aron skrik, mitt i natten, 100 dagar i sträck. 

När kroppen inte orkar saknaden, men den finns där konstant ändå. Jag är trött, otroligt trött. Mina tankar är trötta, min själ är trött. Kroppen är tung som betong.. ändå skall man fungera. Jag har börjat jobba, jag ska försöka bli människa, jag har räkningar att betala, möen att göra och mat som ska lagas.

Jag känner mig otroligt hjälplös när det enda jag vill är att blicka ner i min famn och se dig ligga där. Jag vill hålla om dig, om bara så för en liten, liten stund. Min bebis, mitt liv, min Aron. 

Känslan jag fick när jag var tvungen att ge bort dig där den kvällen på Malmö Förlossning i förlossningsrum 1 var nog samma känsla som man får när man tar sitt sista andetag. 

Att se Birger ta mitt barn så fint i en vagga och sakta gå ifrån oss, att gå tomhänt där ifrån..utan de som skulle bli en familj. Det är nog en känsla samma som döden..

För som mamma och pappa dör en bit av en när ens barn dör.

Aron har tagit en del av oss med sig.

Jag hoppas och tror att Aron kände hur älskad han var, både när han spralla där inne i min stora mage men också när han låg stilla och så fin på mitt bröst. Och de dygnen vi fick ihop. När vi sov tillsammans hand i hand alla tre. Mamma, pappa, barn! Som en familj, en natt.

När vi pussa på dig. 

Alla gånger de dygnen när vi sa vi älska dig. När vi fick hålla dig i vår famn. När jag fick peta på din lilla näsa. När pappa tog på dig blöja och pyjamas, för att du skulle sova, för evigt.. 

Känslorna som bubblar under ytan konstant är svåra att förstå. 

Men en känsla jag bär med mig och förstår det är hur otroligt mycket en mamma älskar sitt barn.. jag önskar bara att jag fick berätta de för dig, när du låg sovandes i min famn..

Jag saknar dig Knoddis.. i varje cell i min kropp.

 

Av längtan till ett liv - Hennes känslostorm. Att ofrivilligt vara barnlös

...Att bara finnas där, känns ibland inte tillräckligt. Men av erfarenhet vet jag att det gör skillnad. Jag har varit med om det värsta tänkbara en förälder kan vara med om. Mitt barn dog. Men jag kan bli gravid. Jag har burit ett barn, för att min kropp kan. Att inte kunna bli gravid, att något som man sedan barnsben har tagit ganska föregivet och det helt plötsligt inte fungerar?  Den känslan att inte få något som man så innerligt vill ha, den känslan kan jag sätta mig in i, även känslan att vara barnlös, ofrivilligt!  Men att inte veta om man någonsin ska få bära ett biologislt barn, den smärtan kan jag inte förstå ..

Jag står vid sidan av en väldigt nära vän som går igenom detta..IVF. En underbart vacker människa, inne ifrn och ut. Hennes hjärta är så stort och hennes livsglädje har alltid präglat hennes sätt att vara. Med henne är man alltid sig själv och man blir glad och får skratta. Hon har alltid velat rädda allt och alla och älskat barn. Hon vill alltod ta hem gamlingar för hon tycker dom är så söta, hennes omtänke för andra människor är enorm och hon har varit ett enormt stöd för oss i vår sorg för Aron. Hon är dessutom Arons gudmor av just den anledningen, att hennes hjärta är enormt och gjort av renaste kärlek, och att se henne brytas ner för att sen lyftas till skyarna, för att sen se nattsvart igen, det är otroligt smärtsamt. 

När man är totalt maktlös. Mina händer är knutna. Jag kan inte göra något för att ge henne ett barn, eller fixa de som behövs fixas. Det enda i hennes liv som spelar roll just nu..  hon är inte hel förrän hon har ett liv i sin famn! Och jag förstår henne.  För vad skall man göra istället? Upptäcka världen? Skriva en bok? Men sen då.....

Jag har för deras skull försökt att sätta mig in i och läsa på om just IVF så att jag, när Hon ringer till mig och skriker eller gråter eller skrattar ska kunna försöka förstå vad de är hon känner, tänker. Så jag ska kunna vara ett så bra stöd som de bara går.. 

-----------------------

(Ur 1177 och diverse IVF-kliniker)

Vid IVF-behandling (provrörsbefruktning) låter man spermien befrukta ägget utanför kroppen. Den vetenskapliga benämningen är in-vitro-fertilisering, därav förkortningen IVF (in vitro = i glas och fertilisering = befruktning). Utöver forkortningen IVF används ofta uttrycken assisterad befruktning eller provrörsbefruktning.

Metoden används vid alla former av infertilitet; kvinnlig, manlig och oförklarad ofruktsamhet. Vid IVF stimuleras kvinnan först med hormoner i ett visst antal dagar för att flera ägg ska mogna. ( jag vill även tillägga att det är andra mediciner och vitaminer som hon behöver äta och innan äggen tas ut går hon på en massa ultraljud för att se att just äggen mognar gör dom inte de avbryta allt)  Äggen tas ut från kvinnans äggstockar genom att läkaren under ledning av ultraljud för in en tunn nål i äggstocken via slidan. Mannens spermaprov prepareras under tiden. Rörliga spermier och ägg förs samman i en odlingsskål så att befruktning kan ske. Sen förvaras dessa i ett värmeskåp. Efter 2-6 dagar återförs ett eller två befruktade ägg till livmodern. ( beroende på hir många ägg som befruktas, resten fryser man)  Där efter är det bara väntan. Och efter 18 dagar kan man ta ett graviditetstest.

Först måste man utredas

( som om de inte vore tillräckligt jobbigt)

Eftersom det finns olika orsaker till varför det inte blir någon graviditet så är det oftast nödvändigt att göra en noggrann utredning. Utredningen görs på en gynekologisk mottagning, en kvinnoklinik på ett sjukhus eller en privat fertilitetsklinik. Om man vänder sig till en vårdcentral remitteras man vidare. Både mannen och kvinnan i heterosexuella par utreds. Efter utredningen väljs vilken behandling som passar bäst.

Det finns olika behandlingsformer

Vilken behandlingsmetod som är mest lämpad är individuellt och beror på vilken eller vilka orsaker som hittats till barnlösheten. De behandlingsmodeller som är aktuella i Sverige idag är

• hormonstimulering för att framkalla ägglossning – så kallad ovulationsstimulering
• insemination med spermier som kan komma från mannen i paret eller från en donator 
• provrörsbefruktning – så kallad in vitro-fertilisering eller IVF, med mannens spermier eller donerade spermier
• äggdonation – provrörsbefruktning med ägg som paret får från en donator
• operation, kirurgisk behandling som kan vara aktuellt vid vissa äggledarskador och vid förändringar inne i livmodern, till exempel polyper i livmodern.

Regler vid ägg- och spermadonationer

Den första januari 2003 trädde en ny lag i kraft som tillåter dels provrörsbefruktning med donatorspermier, dels provrörsbefruktning med donerade ägg, så kallad äggdonation. Den första juli 2005 blev det även tillåtet för lesbiska par att få göra provrörsbefruktning med donerad sperma.

Sedan 1 april 2016 kan ensamstående kvinnor få hjälp att skaffa barn. Lagförslaget ger alla personer med livmoder samma möjlighet till assisterad befruktning som gifta par, registrerade partners och sambor. 

Ägg- och spermadonationsbehandlingar görs framför allt vid universitetssjukhusen och även andra kliniker kan komma ifråga, men inte privata kliniker.

Man kan inte få donation av både spermier och ägg vid samma provrörsbefruktning. Antingen ägg eller spermier måste komma från paret eller personen som behandlas.Väntetiderna kan vara långa, särskilt för äggdonation. Många söker sig därför utomlands för att få behandling. De närmaste klinikerna ligger i Finland, Danmark, Estland och England. 

---------------------------

..Men att få 3 försök på sig, gratis,för att få ett liv som är en pusselbit för att se en framtid, att kastas mellan hopp och förtvivlan, att genomgå en lång process av mediciner, kontroller och besök..

Jag tycker det är otroligt att den hjälpen finns, det är inte de. Men att behöva genomgå de. När ens kropp inte kan själv. Måste innebära att tappa tro till sin egen kropp, att tappa ork till att kämpa.

Jag har stått nära, från försök 1. Och jag försöker vara med hemne i varje tanke, i varje del, i varje steg.. idag blev det nattsvart för henne, igen. De andra försöket som redan från början varit en total berg och dalbana. Omogna ägg, sen mogna ägg, ett bra äggplock med 9 ägg, dagen efter bara ett befruktat och sen det där plusset som blev ett minus..

Jag blir arg, ledsen, förbannad, frustrerad.. otroligt orättvist! 

För oss som kan bli gravida på "normal" väg kanske ett minus på sticka betyder en kamp igen nästa månad, men för folk som gör IVF är de inte bara ett försök som rök och ett försök mindre kvar ( om man då bara har fått 1 ägg) utan det ska till en mens innan man får börja igen och tio tusen känslor. Sen ska man behöva gå igenom tunga hormonbehandlingar och en ren jävla berg och dalbana igen.. 

med de sagt, jag vill lyfta dig till en plats där solen skiner, där blommorna blommar, en ljusblå himmel, och där kärleken och livet är lyckligt, där det inte finns några hinder eller broar mellan dig och din längtan. Där du får slappna av, ligga i ett högt gräs och skratta. Ta en paus och le enda från hjärtat. För du är otroligt vacker när du ler.. 

jag finns här, som #BatmanOchRobin. För alltid. För evigt.. 

"När du inte orkar orkar jag för dig

När du slutat oh hoppas jadå hoppas jag för dig

Jag upprättar dig kära när du faller omkull

När du inte tror mer ska jag tro för våran skull

När det känns tungt att leva är jag ditt hjärtats slag

När du knappt kan andas är jag ditt andetag ditt andetag" 

 

Av längtan till dig - Att våga bära ett barn igen

... efter en hemsk dag sist jag skrev så kom Arons gudmor Nannis hem till oss och muntra upp oss lite. Hängde bara och prata en massa och åt köttbullar. Jag, sverker och Nannis bara slappa i soffan. Men ibland behöver man bara ha någon hos sig. Någon som bara stöttar genom att vara hos oss.. tack Nannis! 

Det har snart gått 4 månader sedan Aron föddes stilla och inte fick stanna hos oss. Det går inte en dag, en timme, utan att jag tänker på honom. Och tänk att man kan sakna någon så oändligt som aldrig riktigt har existerat här ute hos oss.. 

lika mycket saknar jag något jag ännu inte har, som ännu inte är ett liv.

En framtida bebis.. 

Där och då, den 3/11-16 när Karl berätta för mig att Arons hjärta inte längre slog, tänkte jag - det var min chans att bli mamma. Nu kommer jag aldrig bli mamma till ett levande barn.

För jag tänker aldrig utsätta mig för risken att vara med om detta igen..aldrig!

När vi fick träffa läkare efter Aron föts och han fråga oss om vi hade lätt för att bli gravid - Ja, jo vi blev gravida efter 2 månader med lite ägglossningstest. 

Han fråga även om vår ålder - ja vi är 31 och 35. - Amen då så sa han, då är de inga problem. 

Han berätta även för oss att vi kommer få gå på specialistmödravården nästa gång vi vill ha barn och få många ultraljud och kontroller och prover. Dels för de som hänt oss och dels för mina proppar i samband med/efter förlossningen. 

Först blev jag otroligt arg.. 

så nu ska vi få gå och få mängder med kontroller men det ska krävas att mitt barn dör? Aron då? 

Men ju mer vi prata, tänkte och när vi väl kom hem så kan jag erkänna att jag många gånger i början efter vi kommit hem utan vårt barn, tänkte att - ge mig bara ett barn, så kan vi glömma detta. Bara jag får ett barn. 

Men det som sakta slog mig var att det kommer ju aldrig vara Aron. 

Inget, inget annat barn, kan ersätta honom. Den förlusten och sorgen över honom kommer vara förevigt. 

Visst kommer de fylla min tomma famn, mitt liv med mer glädje, min mammaroll att verkligen ses som en mamma, men det kommer aldrig fylla mitt hål i mitt hjärta som begravdes med Aron den 9/12-2016.. 

När jag tänker på att bära ett barn igen, att bli gravid, förenas de med enorm rädsla. 40 veckor av otrolig oro. 

Viljan att nå ända fram då kommer vara så påfrestande. 

Katastrof tänk i 40 veckor och maktlösheten.. Jag kommer inte kunna göra något för att de livet ska nå min famn med ett skrik 40 veckor senare. 

Det enda jag kan göra är att hoppas, leva gott och ta hand om mig. 

För var de något jag gjorde med Aron så var de att ta hand om mig och lyssna på min kropp, ändå gick de som de gick!

Ibland kan jag tänka - Ähh skit i det bara. Vi skiter i att skaffa fler barn. Finns ju massa annat roligt man kan göra här i livet. Mina syskon har ju barn och alla mina vänner, jag kan ju hänga med deras barn. men då faller tankarna ut gråt..

För det är så jävla orättvisst att något som skall vara så vackert, att få ett plus, att få skapa en bebis, att få bilda en familj, ska vara förenat med sådan rädsla som det nu kommer vara för oss.. 

Visst kommer vi bli glada. 

Men i 40 veckor kommer jag känna efter, tro, tänka, överanalysera, känna lite till, ha panik. Jag kan se de framför mig. 

Så fort dom tar bort den där CTGn eller ultraljudsmaskinen vet jag inte vad som händer.. det kommer bli otroligt jobbigt.

Med det sagt vill jag ändå lyfta fram att längtan efter att få syskon till Aron växer sig såklart större för var dag. 

Min famn är tom och jag vill bli en full familj med en liten lillebror eller lillasyster till Aron. Jag vill se Sverker vara pappa till mitt barn. Jag vill vara mamma till hans. 

Jag vill gråta över förlorad sömn, vakna nätter, svidande bröstvårtor, illaluktande blöjor, vara orolig om mitt barn fryser eller är varm, jag vill lyfta upp mitt skrikande barn och få de att tystna för att de är i just min famn, jag vill bli kallad mamma.. 

Hoppet har vunnit över rädslan.

Längtan att få ett barn är större än rädslan att förlora ett till.. 

 

Av längtan till dig - Brustet hjärta idag och sprängande huvudvärk

... i skrivande stund sitter jag ute hos min son. På en bänk, i regnet. 

Här ute får jag känna mig som mamma. 

Mitt hjärta svider och jag har sprängande huvudvärk av alla tårar som faller. 

En änglamammas tårar innehåller mängder med känslor.

Tomheten. Tomheten av all kärlek man skulle få ge till den där lilla människa som skulle få bli en del av oss. En familjemedlem. Tomheten att inte kunna bära honom i våra armar. Att bara få hålla i honom en gång till. Om så för bara en sekund. Att få trycka på hans lilla lilla näsa igen.  Att inte kunna de, någonsin igen känns Så otroligt hopplöst. Onödigt. Fruktansvärt. 

Saknaden. Saknaden av honom, saknaden av att bara kunna se honom. Nu stirrar jag tomt på en upptrampad plats i marken istället. Där under ligger han. Saknaden av allt som man skulle få uppleva. Som han skulle få uppleva.

Alla saker vi tänkt han skulle få göra som vi berätta för honom när han låg där inne i magen och spralla.

Förväntan. All förväntan man hade. Hur man skalle bli som mamma. Hur sverker skulle bli som pappa och vi som familj. Och alla förväntning att få se Sverker och Aron ihop, göra massa saker. Mina två pojkar. Som pappa och son. 

Sverker som precis börjar älska tanken på att få bli Arons pappa. Att få lära honom allt han kan. Att stolt få bli en i gänget av alla pappor i världen. 

Ja, vi blev mamma och pappa men alla förväntning hur de skulle bli försvann på 1 sekund den 3/11-2016. 

Tårarna innehåller också ilska, hat, kärlek, orkeslöshet och klarhet. 

Jag HATAR allt med att Aron dog. Verkligen allt. Det finns ingenting bra med de. Han är borta, för alltid, och JAG HATAR DE. Det gör otroligt jävla ont. Jag känner ilska över de som hänt oss. Varför oss. Varför någon. 

Men Jag känner också kärlek, enorm kärlek till min Aron, till min Sverker och till alla som finns för oss. Att vi lyckades skapa något så fint, som en liten bebis. 

Orkeslösheten är konstant. Ingenting känns lika roligt som innan, de är som ett suddigt moln som ligger över en. Konstant. Men man ser också saker, livet, med lite mer klarhet. Man tar ingenting förgivet längre och man ser inte igenom människor. Man ser människor. 

En tjej skrev så bra här om dagen.

Efter hennes barn dog ser hon livet klarare och suddigare. Exakt så är de! 

Livet är suddigt, men man ser de med en otrolig klarhet..

Det är svårt att förklara alla ens känslor och få människor omkring en att förstå vilken otrolig berg och dalbana detta är.

Ena sekunden kan du le andra sekunden stå och slå näven i väggen.

För alla känslor är så otrolig svårhanterade. Dom är för djupa. För hårda för kroppen att ens orka känna dom. Ändå känner man dom.. 

Tror många kan försöka sätta sig in i känslan att förlora sitt barn, men dom

Känslorna ni känner när ni kollar på ert lilla barn och tänker - tänk om du försvann. Dom känslorna ni känner då, exakt där och dä, är dom vi kommer känna för evigt... enormt rädsla. 

Knoddis, mamma vill bara sitta kvar här. 

Vid din grav, gråtandes, förevigt och få känna mig som din mamma.. men det kn jag inte, förlåt. Mamma har ett liv att leva. Ett helt liv utan dig. De livet gör ont just nu, väldigt ofta, men ibland har vi stunder där vi känner hopp och faktiskt lite glädje.  Vi vill du ska veta de. 

Du har fått oss att känna tacksamhet till livet.. vi älskar dig Knoddis. För alltod och förevigt. 

Du är fortfarande så efterlängtad men samtidigt aå saknad...

Av längtan till dig - Var modig, var stark

... jag längtade hem. Hela första dagen på jobbet. Jag ville hem till min bubbla. Min Aronbubbla. Sitta i soffan, dricka kaffe och tänka på Aron. 

På tåget påväg till jobb snurra tusen tankar i mitt huvud..

Man får ett slags flyktbeteende. 

Trotts all pepp, stöd, goa sms och samtal inför, och jag försökte verkligen tänka att ni alla var med mig, att ni satt på den där arenan och heja, att Aron satt där uppe och log stolt över sin mamma och skröt om mig. - kolla allihop, på min starka, modiga mamma. 

Känslorna inför att gå tillbaka till jobbet är panik. För i denna sorgen är det otroligt tufft att tro på sig själv. All ens ork och 

Tankarna faller lätt på ilska. DET SKULLE FAN INTE VARA SÅHÄR..

Jag skulle vara ledig, hemma, med min lilla kille hela 2017. Sverker skulle vara hemma med oss hela Januari. Vi skulle vara en familj. En levande, glad, härlig familj.. vi tre! 

Jag skulle gå där ute bland alla andra mammor med min fina vagn som Arons mormor och morfar köpt till honom. 

Jag skulle dricka latte på olika fik med andra mammor. Jag skulle tvinga Malins dottter Cornelia att pussa på Aron. 

Vi skulle hängt med mormor och morfar som precis så passande blivit pensionärer. Vi skulle åkt till dina kusiner i Karlskrona. Vi skulle gå på babysim. Vi skulle hängt med alla Revingetjejerna. Du skulle gosa med alla. 

Vi skulle gjort så mycket och så lite hela 2017...Nu gör vi ingenting tillsammans...

Nu står vi och gråter över din grav när vi "hänger". 

Nu är det bara att orka, våga, klara av, komma tillbaka till ett okänt liv. 

Ett liv vi inte skulle leva, det skulle vara så annorlunda..

Och ja, man tycker otroligt jävla synd om sig själv..

Men, nu hjälper det inte mig i sorgen att vara hemma längre. Det kan bli farligt för mig. Med risk för att fastna. Som min psykolog sa - nu ska du hitta någon slags acceptans i sorgen, för att fastna i sorgen är livsfarligt. 

Men måndag och tisdag tog jag ett otroligt stort kliv.. det kändes för jävligt innan, man tycker allt är så orättvist, men jämför klivet med när människan var på månen första gången.. 

så stort kändes de! 

Jag jobba 8 timmar per dag. 

Jag sålde, stylade, drack kaffe, prata skit med kunder och kollegor, lärde mig nya rutiner..

Och Ja, jag grät en gång, jag hade panik ibland, jag kände mig helt borta, trött i huvudet, trött i kroppen, väldigt orolig för att stöta på motstånd, jag visste inte riktigt vad jag gjorde, men...

Jag GJORDE DE! 

Nu är jag sjuk. Vistats ute bland folk. 

Ont i halsen, huvudet, kroppen. Det blir soffan och årerhämtning hela dagen, på fredag ska jag jobba igen. Klockan ringer, snygga kläder ska på, kaffet ska hällas upp, leendet ska le.. 

Jag är otroligt stolt över mig själv..

Jag visade Aron och mig själv att hans mamma är modig och stark... 

Av längtan till dig - Ska man bli normal nu?

... då står vi här, 3 månader senare och fortfarande knappt förstått vad som hänt oss, det går upp och ner. Känslorna går verkligen upp och ner. Ska vi bli normala nu? 

När vi fått alla provsvar och haft återbesök med läkaren var liksom allt det "praktiska" med att förlora sitt barn bakom oss. Det var bara vi nu. 

För det är väldigt mycket praktiskt som ska lösas om man nu skall kalla de så.

Lämna ifrån sig sitt barn. 

Vad händer här näst? 

Välja var ens barn ska få ta vägen och alla val om hur allt ska gå till.

Obduktion? 

Prover?

Vilken kyrkogård? 

Vilken kista? 

Vem ska komma? Vad ska vi skriva? 

Kremeras? Inte kremeras? 

Vilken präst?

Begravningen. 

Urnsättning.

Val av sten och text. 

Faderskapsintyg. 

Folkbokföring under båda föräldrar med ett namn istället för ett nummer, för döda barn som föds blir bara ett nummer. . 

Försäkringskassan för 10 pappadagar och 10 sörjedagar. 

Arbeta. När? Hur mycket?

Återbesök. 

Och undertiden också fundera på hur man ens ska orkar leva...alla möten med männsikor, alla små steg man ska ta, och allt i en takt som ska passa en själv. Samtidigt orka bära och vårda varandra mitt i all sorg. Orka älska någon när man knappt tror på att det finns någon chans att våga älska igen. 

Och mitt i allt detta tänker man på framtiden. Man vill bara snabbspola. Komma där ifrån, från all sorg och all smärta. Man vill att talesättet - tiden läkar alla sår, skall vara sant. 

Men när man sakta börjar förstå att dessa sår aldrig kommer eller ska läka blir det otroligt tungt. Detta är sår vi skall lära oss att leva med. 

Och ändå fungera ute i det "verkliga" livet. 

På måndag ska jag gå tillbaka till jobbet. 

Sverker gick tillbaka för ca 2 veckor sedan och det har varit blandade känslor för oss båda. Tufft, ensamt, men behövligt. 

Men på måndag ska vi ha en "normal"  , fungerande vardag igen, vara två arbetande människor och klockan skall ringa varje morgon.

Kommer vi klara de?  

Ska jag bara gå runt där, bland massa människor, le, sälja och vara "normal"? Möta människor igen, människor jag inte känner. Stressa. Prata. Inte tänka på Aron. Kommer han bli ledsen då?

När jag ser de så så ryser jag. Jag blir otroligt rädd och vill bara krypa in i mitt skal igen och försvinna i tankarna med Aron...

Men det finns två sidor av myntet. 

Vänder jag på de så

Ska det bli väldigt skönt att gå runt där, bland alla människor och bli sedd som "normal". En människa bland alla andra. 

Resande till jobbet, med min kaffe i handen, äta min frukost på tåget, hälsa godmorgon till Säkerhetsvakterna och höra på deras dåliga Danska skämt, fnissa lite, möta mina kollegor på jobb och kicka igång dagen, sälja, styla, och jaga siffror och bli "girl of the week". 

Nå alla tänkbara mål och få känna mig stolt och trött på tåget hem och komma

På att jag kanske inte Tänkt på all missär för iaf ett litet tag. Få lov att tänka på annat. Att vara Jennie. 

Jag tror de kommer göra mig, oss gott.

Vi får iaf tänka så. För framåt måste vi, i vår lilla takt.. små steg åt gången.

Men detta känns som att dyka ut från ett stup..

Men jag ska tro på mig själv. Tro på att jag kan och jag har en underbara kollegor att luta huvudet mot om de behövs. 

På jobbet ska jag vara Jennie, Som förr?!

Hemma får jag vara med Aron och Sverker.. kommer de gå?

You and me, just us two ... 

Av längtan till dig - Återbesök och provsvar

.. tankarna kring att man själv skadat sitt barn kommer upp ganska snabbt efter beskedet att ens barn i magen inte längre lever. Man klandrar sig själv. Iaf jag! 

Åt jag något fel, sov jag för lite, drack jag för lite, bada jag för mycket.. 

Ja, tankarna rusar iväg och på något sätt vill man ju ha en anledning till varför ens barn dog. För vi människor har lättare att sörja och framför allt hantera sorgen om vi har en anledning. 

Men läkarna var väldigt tydliga redan innan förlossningen och efter att man oftast inte får några svar på just varför. 

Då är det oftast Plötslig spädbarnsdöd i magen. Något man inte kan göra något åt. Något som jag inte kan ta på mig. 

Men allt innan dess. Tankarna kring hur "duktig" gravid man var. 

Att vara ovetandes i 2 månader varför Aron lämna oss var otroligt tufft. Dels gick även mina tankar till om jag var sjuk. I och med mina proppar och då återigen hamna tankarna på att allt var mitt fel..

Jag tror som kvinna är vi så nära våra barn i magen. Vi tar på oss de fulla ansvaret att dom ska ha det så bra som det bara går, såklart, mannen kan bara finnas utanför och peppa oss till bra "beslut". Steka köttet över 72 grader tex så listerian dör. 

Det är bara en liten sperma vi behöver vid ägglossning sen ligger allt på oss. 

Hålla oss friska, äta rätt, dricka rätt, dricka mycket vatten, lyssna på kroppen, sova tillräckligt, röra på oss, ta del av all information så vi är så redo som möjligt. 

Redan från plusset så är vi föräldrar. Till ett växande litet liv och där och då börjar de längsta loppet i ens liv.  Tyvärr nådde vi inte riktigt ända fram till mål. Vi snubbla på mållinjen.. Jag föll som mamma, som förälder, iaf kändes de så. 

Då kom den dagen vi skulle på återbesök hos förlossningläkaren. 

Jag grät och var otroligt orolig på vägen dit. Jag tänkte dom värsta tankarna.

Vi valde ju att inte obducera Aron. Dom tog endast bakterie och salivprov och då givetvis även på moderkakan och navelsträngen. 

Vi ville inte där och då att någon skulle skära i vår bebis. Dessutom resonera vi såhär. Är det inget "fel" på mig, att jag har dåliga antikroppar som går över till fostret eller om jag inte kan bära barn av någon annan anledning så vad ska då resultatet från Arons obduktion hjälpa? 

Vad ger de oss att veta om han hade något hjärtfel? Eller för stora njurar? Eller någon annan sjukdom? 

Hjälper de oss i sorgen? Nej. Kommer det hjälpa oss att förstå? Ja, kanske. Men för oss att få veta att/om Aron var sjuk hade inte fört oss framåt eller till mer förståelse, det hade bra gjort ännu mer ont i mitt mammahjärta, att jag inte kunde hjälpa honom. 

Och är det så att det inte är något "fel" hos mig så beror de mest troligt på Aron. Att de blev som de blev, att han dog.. 

Vi klev in på Specialistmödravården på Malmö KK och satte oss i väntrummet,  Såklart sitter där en gravid, lycklig tjej och fnissar högt när henne lilla bebis i magen skruttar runder där inne. 

Jag ville slå hene på käften. 

Visa lite respekt tänkte jag.. 

För det här med att förlora sitt barn medför många hemska känslor och tankar. Svartsjuka, avund, hat, ilska. Känslor man väldigt sällan annars känner.

Sedan Aron lämna min famn och blev iväg buren av Birger och vi gick ut till de liv som fortsatt där utanför Förlossningsrum 1, så fanns dom överallt. 

Bebisar, bebisar, och mer bebisar, vagnar, mammalediga mammor, ammande mammor, skrikande små liv,  gravida, lyckliga blivande föräldrar.. 

allt det där vi hade varit och skulle fått vara.. orättvisan man känner då är olidlig. Man vill vara lycklig för andra(man är det innerst inne) men just där och då känner man sån otrolig svartsjuka.. 

som vi änglamammor nog bara förstår till hundra procent.. avundsjukan lägger sig. Som tur är. När hoppet sakta kommer tillbaka. 

Den gravida tjejen gick äntligen och jag kunde sluta bita mig i tungan och släppa tårarna.. Och sen kom Karl. 

Förlossningläkaren. Där stod han igen, han som berätta för mig den 3/11-16 kl 17:30 att Aron hjärta inte slog längre. Men också han som gav oss trygghet under tiden.

Vi satte oss i rummet på vars en stol och Karl såg bekymrad ut där han satt i sina vita kläder..

Vi prata på om allt som hänt dom senaste två månaderna och tillsist kom de,

Vi har inga bra svar på varför de gick som det gick med Lille Aron.. 

inga svar, inga säkra svar. 

Där var koagulerat blod i moderkakan. Om det är pga mitt blods levringsförmåga eller pga Aron är svårt att säga för när en bebis dör i magen levras blodet väldigt snabbt i moderkakan.

Jag hade en bakterie som heter GBS vid provtagningen på förlossningen men detta har ca 8/10 kvinnor någon gång i livet och det kan bara påverka bebisen när den passerar genom slidan på väg ut under förlossningen. Så det kunde inte bero på de heller. Navelsträngen var lite mer tvistad än normal men heller inteså  pass så att den skulle påverkat Aron.. 

Han var tom på svar. 

Men det som gjorde mig otrolig lättad var att det inte var något fel på mig. 

Jag kan bära friska barn, det var inte "mitt fel". Vi var "good to go" och mitt system fungerar. 

Att lämna Utan svar på varför kändes såklart tomt. Men jag är maktlös. 

Som jag sa innan vore allt lättare att hantera om man fick svart på vitt att någon av mig eller Aron var sjuk.. 

Men att du försvann är känsla av tomhet.

Allt händer inte av en anledning, för de finns ingen anledning till att ens barn dör..