Av längtan till framtiden - Stolt, min bebis lever. Än så länge

... då gled vi helt plötsligt in i v 16. 16+0 och kändes som jag precis plussa med pyret. Minns med Aron att jag tyckte dom tidiga veckorna tog en evighet.

För två veckor sedan exakt gjorde vi KUB test. Det ultraljudet är enormt underbart. Man får titta på underverker så länge, mäta ben och armar, se hjärtat slå, och den lilla lilla urinblåsan som är fylld med kiss. Pyret var frisk och visa stolt upp sig. Jag kunde njuta till max. En lugn känsla kommer över en när man ser de där hjärtat slå.. 

Men lugnet varar i 2-3 dagar. Sen är man där igen. I oron, rädslan. 

Man tror att resan ska ta slut och det man längtar så efter ska ryckas ifrån en igen. 

Men Idag hade vi besök hos barnmorskan. Blodprov, blodtryck, urinprov, prat och planering. Hon kände på magen och livmodern va redan uppe vid naveln och kändes jätte fin. Och så skulle vi lyssna på hjärtat. Hon är fin min barnmorska. Hon hade gjort mig beredd på att de kanske inte gick att  höra hjärtljudet idag, iom de va tidigt. 

Hoppa upp på sängen, la mig, hon börja ta dopplern mot magen och återupprepa att de kunde ta lite tid att hitta ljudet samtidigt som hon blev avbruten av ett högt och fint hjärtljud. 

Någon ville visa upp sig direkt. 

Lugn. Lycka. Längtan. 

Känslorna sköljer över oss. Och vi ler. Hela dagen. Mitt leende går inte att sudda ut. Jag ska njuta nu. Till oron kommer igen. 

Men har lovat mig själv att försöka njuta nu. Snart halvvägs i graviditeten och då börjar dom kontinuerliga kontrollerna på flöde, tillväxt, hjärta. Även en plan på uppläggning av besök och förlossning. 

Känns tryggt. 

Dock finns de saker vi inte kan styra över. 

Moderkaksavlossning, för tidig födsel, knuten navelsträng, psd... 

Men jag ska innerligt försöka att inte tänka på de förrän de möjligen sker.

Men vi fortsätter resan och idag, idag njuter jag av små fladder i magen, att där är ett hjärta som slår och att pyret lever. 

För just idag lever bebisen, just idag är jag gravid, just idag är jag stark..

Vår skyddsängel ser till att lillebror eller lillasyster växer och är frisk. 

Av längtan till livet - Jag har blivit en sån där..

... vi männsikor är väldigt bra på att snacka men att göra eller vara lite av de vi snackar om.

Även de vi mest kan avsky hos någon annan eller andra gör man själv ibland.

Som när jag cyklar, så kan jag glömma visa vart jag ska och jag cyklar rakt ut över vägen på "cykel-övergångsstället". Men när jag kör bil, SVÄR jag över sånna som gör så. Hur svårt är de att ta ut handen? Bara ett exempel. 

Men när jag var gravid med Aron så bokstavligen talat hata jag kvinnor ( ja dom sa de av välmening, men) som sa - åh vänta du bara. Och jämförde min gravidtet med sina egna. Och så fort man klaga över något eller var stolt över något skulle dom berätta för en hur mycket värre de kommer bli..

JAG HAR BLIVIT EN SÅN. 

Så fort mina vänner som är gravida tex säger - jag är så svullen. Då skyndar jag mig att flika in med - åhh vänta du bara tills du kommer längre. Då jan du knappt ha skor, gå eller ens stå. 

Hemskt ju. 

Det är ju för att man sitter inne med kunskapen. Man vet. Man vill visa att man vet. 

MEN, Varför berätta för en lyckligt, ovetandes gravid kvinna hur hemskt de kommer bli? 

Eller hur ont de kommer göra?

Skrämmas liksom. 

Är väl bättre vi får gå där, ovetandes om hur ont allt kommer göra, eller hur tung man kommer bli. 

Eller dom som säger hur ont de gör att föda. Går du på en profylax kurs är fokus nr 1 att man ska ha ett lugn och ett fokus när man kommer in till förlossningen så man inte låser sig. 

Bra då om alla omföderskor skrämmer. 

Jag tycker, att man ska vara mjuk, berätta om sina fina stunder, inte fokusera på allt de negativa. 

Trots att de är lätt att man gör de. För allt som känns bra i en graviditet de säger man inte, utan så fort något gör ont, känns, eller händer lyfter man de. 

Jag ska iaf skärpa mig. 

Och sluta skrämma alla mina vänner som väntar sitt första barn. Som är så där härligt naiva, ovetandes och lyckliga.

Jag önskar ju jag kunde vara lika. Fortfatande vänta på min Aron, mitt första barn, levandes i magen. 

Naiv och lycklig. 

Nu försöker jag vara lycklig över pyret och skrämmer mig själv, hela tiden. 

Av längtan till livet - Paniken som infinner sig

... varit tyst ett tag. För att jag haft annat på mitt måbra konto. 

Ett annat fokus.

Men plötsligt kom skivande-längtan tillbaka. 

Livet är vad det är. De rullar på och dagarna går upp och ner. 

Förra veckan var vi på Ultraljud med Pyret . Första ultraljudet utanpå magen. 

Jag hade fullständig panik i väntrummet och jag tror nog Sverker hade de också. 

I mitt huvud var jag bombsäker på att hon skulle ta den där kalla, hårda ultraljuds-hantaget mot min mage och säga orden som jag hörde där den 3 november 2016 - jag, jag hittar inget hjärta som slår....

Vi gick in, hon hade läst om vår resa och hennes första ord värmde

- jag ska ta hand om er, sån tuff resa ni gör. Hennes förstårnde blick och kärlek i rösten gjorde mig ganska lugn.

Hon satte ultraljudet mot magen, samtidigt som hon klappa min hand. 

MEN där inne är en frisk, än så länge stark bebis nu. 

Ett hjärta som slog så fint och starkt. 

Barnmorskan va så fin och införstådd vad vi gått igenom så de först hon gjorde var att skynda sig att hitta hjärtat. 

Pyret spralla och vända sig rakt emot oss. Det var en otrolig lättnad och jag grät genom hela ultraljudet. 

Vi mätte fötterna, 1 cm. Hela pyret från Huvud till rumpa var 7,2 cm. Så liten men ändå redan en människa. Med hjärta, hjärna, blodomlopp, små händer och fötter, urinblåsa, ja allt de där. Och allt de där fick vi se. 

Jag hade bra med fostervatten och hon misstänkte moderkakan låg i bakvägg så förhoppningsvis kommer jag känna mer denna gången än med Aron. 

En lättnad. 

En lättnad att du levde pyret. 

Har tänkt på de, senast igår.

Jag har 5 st riktigt nära vänner som är gravida. Vi ligger runt samma vecka nästan, jag är nu i v 15. 

Igår slog tanken mig att om något händer oss denna gången också, hur ska man klara de. Inte bara förlusten, men att omringad av mina närmsta och deras liv. Som lever. 

Kanske en sjuk tänke tänker ni, men eftersom mitt katastrof tänk är väldigt aktivt så tänker man också väldigt långt fram. Vet heller inte hur jag kommer klara de om det händer någon annan något. 

Såklart kommer jag finnas där, dagarna långa. Men känslorna kring de. 

Många tankar. Många sjuka tankar.

Igår kom också den paniken som kommer över en ibland. Av saknaden av Aron. Den kommer så starkt. Intensivt.

Tårar av panik, för att jag inte kan göra något åt de. Jag kan aldrig få tillbaka honom. Jag kan aldrig göra något ogjort. Jag kan aldrig rädda vår tid ihop. 

Den extrema tomhets känslan. 

Den svider i hjärtat. 

Det är snart 8 månader sedan jag fick se mitt livs kärlek för första gången, den enda tid jag skulle få med min första son. Mitt första barn.

Det mest fruktansvärda och vackraste stunden i mitt liv. 

Men den var också början på en otroligt tuff resa. En tuff resa vi gör varje dag.

Varje morgon jag vaknar är han det första jag tänker på. 

Samtidigt som jag bär en enorm oro över det livet som nu ska klara sig i min mage. 

Samtidigt som jag känner lycka.

Jag ber till någon att få lov att på uppleva ett skrik på förlossningen. Och ett långt liv av bus, skratt, kärlek och ansvar. 

Jag vill aldrig igen uppleva saknaden av ett till barn, bara om det sover över hos mormor. 

Av längtan till livet - Otur, det är vårt förnamn

... om man kollar mina besök hos läkaren under 2017 så är dom en del. 

Den 4 november 2016 började allt.

Livets stora kris. En kris många tror går över på 7 månader. Men så enkelt är det inte att förlora ett barn, tyvärr.

Jag önskade de vore så.

2 veckor efter förlossningen kom 

Dubbelsidig lungemboli, vilket resultera i många besök på sjukhuset och mycket medicin, utredning. Och medisinering med trombyl och fragmin under hela denna graviditeten.

Någonstans där tyckte folk att det var dags att börja jobba. Jag med av någon konstig anledning.

Det gick nog lite för snabbt tyvärr.. 

men det är lätt att vara efterklok, eller hur.

Jobb i många fall har varit en räddning, men också en flykt, och att försöka fly  sorgen av att sakna sitt barn, det är inte så smart. 

För nu börjar min kropp säga ifrån.

Jag har inte förstått de innan.

Har tänkt att extrem trötthet, orkeslös, hög puls, darrig, sömnlösa nätter, tårar har berott på att jag nu är gravid. 

Ni vet alla dom där hormonerna. 

Men jag får nog sakta men säkert börja ta in att det är min kropp som försöker säga stop.. min hjärna spinner på

Som vanligt. Men psykisk trötthet går inte att vila bort.. 

Jag kan sova i 12 timmar och vakna trött. I söndags sov jag från 00:00 till 11:00 sen hade jag magsjuka, sov, magsjuka, sov..  

Jag orkar inte tömma vår diskmaskin för de känns som att bestiga ett berg. 

Jag orkar inte göra något utöver jobb om jag jobbar. Jag åker på den ena konstiga  sjukdomstillståndet efter de andra.

I torsdags blödde jag när jag gock på toa, fick konstaterat på fredagen att de är magkatarr eller början till magsår..

I söndags blev jag magsjuk.. vakna och spydde, och tömde mig själv helt..

Igår vakna jag med smärtor i min mage. Jag var livrädd pyret i magen var dött...

För så fungerar en änglamammas hjärna. Vi letar fram oro, en anledning till att något är fel. För vi måste förbereda oss på att det vi älskar allra mest kan slitas ifrån oss på en sekund.. att njuta av och vara lycklig att magen växer är fruktansvärt svårt. För tar jag detta barnet till mig kanske det försvinner.. 

Jag åkte in till KK-akuten och möts av dom sötaste sjuksköterskorna och barnmorskorna. Dom stillar min oro och vill prata om Aron, och det lugnar mig så.

Tog massa av blodprov, urinprov, blodtryck, m,m.. kolla cervix, kände på magen, tryckte och klämde.. för att utesluta allt. 

Jag hoppa tillsist upp i gynstolen och fick se pyret. Pyret hade gymnastikövningar där inne och levde rövare. Så fin. Såg nu ut som en liten bebis med armar och ben. Jämfört med den lille kladden den var sist.

Jag brast ut i gråt. Lättnad. För iaf en dag. Jag vill tillåta mig att njuta. Men det är tufft.

När barnmorskan tryckte på vänster sida på magen gjorde det jätte ont på höger och sänkan i mitt blod visa att jag hade en liten infektion i kroppen. Så iom vår bakgrund ville dom absolut inte missa något. En remiss till kirurgen. 

Det resultera i ännu mer blodprov, ekg, tryck och känn. 

Låg inne, uppkopplad på någon slags mätningsapparat och fick dropp för jag var uttorkad, och 5 timmar senare fick jag gå hem, med diagnos magkatarr och uppretad tarm. Ingen akut blindtarmsinflamation tack och lov. 

Mitt i detta stress över jobb, över morgondagen och att jag ska orka vara pigg.. gå upp, orka tömma diskmaskinen, orka ta fram kläder för att vara representerande för företaget, orka borsta tänderna, orka äta frukost..  

när allt jag egentligen orkar är att sova... 

Allt är en kombination av saknad, sorg, oro, rädsla, press.. press från fel ställe.

Jag vet vad som är viktigt runt mig. 

Det är jag, mitt barn, min sambo och familj. Inget annat.

Allt annat är rutin och livet, det ska levas.

Jag ska bara hitta orken att fortsätta.

Min sambo är enormt stöttande och lovat att göra allt här hemma och runt omkring så jag kan koppla av. Utan honom hade livet varit förbannat tungt.

Nu hoppas jag att jag får vara fri från konstiga sjukdommar och att vi får vara friska och pigga. Jag tycker inte synd om mig själv, jag är tacksam jag är här och jag får chansen att böra ett barn till. 

Att mitt barn i himlen ger mig ork och styrka och att mitt barn i magen ger mig framtidstro.

Tack för alla pepp och stöd igår. 

Ni som stöttar och peppar ni ger mig enorm styrka. Tack! 

Av längtan till framtiden - Packa upp

...idag tog vi äntligen tag i att sätta upp garderoben i det tilltänkta barnrummet som även kommer vara gästrum. 

Inte haft energi och ork att göra de innan. 

För alla bebis saker, alla Arons tilltängta saker har stått i en hörna på extra toan för jag vill inte ha det på vinden.. 

Jag vill inte ställa allt hans på vinden. I en hörna. 

Och nu mär vi bestämde oss för att Arons lillasyster eller Lillebror ska få ärva alla hans saker så bestämde vi att packa in de i garderoben istället för att gömma de på vinden.

Så det blev med blandade känslor jag fick gå igenom allt. Allt som jag gått ut och köpt till Aron, som nu kanske ska få användas på en helt annan liten människa. Men det kändes på något sätt lättare att ta i de nu. Titta på de, känna på de.. det är liksom inte bara sorg längre. 

Även om varje sak påminner mig om Aron så är det med kärlek att få lov att tänka att de kanske kommer användas. Att hans små bodys i stl 50 kanske ska få bäras av lillebror eller lillayster hem från BB. 

Det är en skum känsla. 

Den är fylld med rädsla, längtan, förhoppningar, besvikelse, lycka och sorg.. 

Ett barn i hjärtat och ett barn i magen.

Vem skulle du vara Aron, vem kommer du bli pyret? 

Men jag tycker rummet skriker efter skrik och små bebis skratt. Nu är alla kläder och nallar och dylikt inpackat i garderoben. Längre fram ska de sorteras, vikas, kännas på, men de får ligga där tills dess. 

Tills jag får hålla mitt levande barn i famnen när jag burit hem de skälv från BB...

Hjärtat på bilden nedan köpte jag på vår semater förra sommaren och lovade mig själv att låta mitt barn vara precis den han skulle bli. Idag är han en ängel.. 

Av längtan till livet - Idag hyllar jag er..

.. idag är en jobbig dag.

Det skulle vara min första morsdag med min bebis i min famn.

Jag tycker inte synd om mig själv. Men det tar ganska hårt att se alla andras lycka. 

Jag är mamma. Men han som ska fira mig mest kan inte komma på firandet..

Det känns.

Men Idag vill jag istället lyfta alla er,

Ni som sitter med en tom famn. Ni som längtar, saknar och hjärtar värker..

Som förlorat det finaste som livet kan ge en. Ni som förlorat ert barn i magen eller förlorat ert barn i senare tid..eller fått hålla ert barn i er famn medans livet lämna dem.

Också till er som är ofrivilligt barnlösa.

Som kämpar så för att nå ert mirakel. 

Som drömmer om att en dag få bli firad på morsdag..som får se alla bilder på lyckliga familjer. Och de hugger i hjärtat.

Också till er som inte längre har er mamma i livet. Som saknar sin älskade mamma och önskar ni kunde fått krama henne bara en gång till..

Sånna här dagar är inte roliga för oss.

Och idag ska jag tänka extra mycket på er, och skicka ton med kärlek till er.

Idag väljer jag också att försöka hedra min pojke. Jag hoppas han, Alice, Ellie, krigarn, Bumling, Leah, Edvin, Fredrika, Anna, Stellan, My, Maja, Mikaelas bebis och alla andra änglabarn bakar tårta, sätter sig på vars en solstråle och tittar ner på sina mammor. Och ser till att dom tar sig igenom dagen..

Men vill också till alla mina vänner som blivit mammor. Ni är så fina och jag är stolt över er ❤️

Malin och Daniel bjöd hem oss på kräftor och grill och bad och sol just för att fira morsdag ihop. Göra dagen lite extra lätt för oss. Tack bästa ni.

Och Sverker är i full gång med att baka tårta åt mig. Min underbara sambo..

Tack för du finns!

Av längtan till Framtiden och dig - Knasig familj

... vaknade idag med lite mindre tunga känslor. Igår var en jobbig dag. 

Ledigheten ger utrymme för alla känslor och en enkel sak som försenade tåg gjorde att jag bröt ihop. 

Gråtandes, ståendes på tåget hem. 

Väl hemma kröp jag ihop i sängen, lät alla känslor komma. Sverker kom hem och kramade mig hårt.

Sa att de enda jag ska fokusera på är att orka vara. Han tar hand om allt här hemma och jag ska vara göra de jag orkar. För jag har ingen ork. 

Absolut ingen...

Att tömma diskmaskinen känns som inför ett långt löppass. 

Att välja kläder kan få mig att gråta.

Att vänta på tåget hem gör mig så matt.

Orken är slut. 

Den ständiga oron över pyret. 

Lever livet i magen?

Kommer jag få hålla mitt levande barn om 27 veckor? 

Samtidigt som var dag kan vara den sista med pyret i magen så måste jag försöka njuta lite. Men det är svårt. 

Och den otroliga saknaden av Aron.

I morgon är det morsdag.. 

alla mammors dag. Min mamma har fått present och jag hoppas hon innerligt vet att jag älskar henne. 

Jag skulle kunna göra allt för att vakna i morgon ocj få plocka upp min son på mitt bröst, ha sverker och Aron hos mig och få palet på morsdag. 

Men sverker kom hem med ingredienser till en tårta som han ska baka till mig i morgon. På änglamammans morsdag. 

Han är fin. Det värmde mitt hjärta. Och Malin och Daniel bjöd hem att fira morsdag ihop i morgon. Äta gott och bara hänga. Kärlek är de. 

Vi låg och prata länge igår och sverker sa - tänk sån knasig familj vi är.

Vi är fyra. Men två på jorden, en i himlen och en som kämpar med att växa i min mage. 

Men ingen kan se vi är en familj. 

Och han har så rätt. 

Ingen ser barnen som finns så djupt i våra hjärtan. Och den oändliga kärleken vi har för varandra.  

Men jag älskar min kansiga fina familj. 

Över allt annat. Jag önskar så innerligt att vi får bli den där familjen som man är så avundsjuk på.

Som kommer gående, glada, i solen, bärandes på sitt barn påväg tiöl picknick.

En vacker dag.

Kanske om 27 veckor.  

Idag vakna jag och Sofie bjöd med mig till stranden. Massa fika packat och en stor handduk. Denna bleka, svullna kropö ska få lite d-vitamin. 

Av längtan till dig - Glömde bort min egen son

.... igår var en fantastisk mysig dag.

Hela familjen var uppe i Halmstad och fira min bror som igår tog examen och blev förvaltare inom Flottan. Inte många som gjort detta innan honom och jag är såklatt super stolt över honom. 

Vi körde upp och det var en högtidlig cermoni med Marinens kår och Majoren gratulera alla. Häftigt. Sen åt vi lunch ihop. Sen hem.

Jag saknade, som jag alltid gör, men igår morse lite extra, knoddis. 

Så sa vi att när vi körde hem så skulle vi köra till honom. 

Känslorna är många just nu och ingen plats och tid för dom. 

Jag får gråta lite snabbt innan jag lägger mig för sen ska jag upp och jobba.. det är otroligt jobbigt att trycka undan dom. Dag efter dag! 

Det känns också som människor anser det är förbi. Att vi inte längre behöver prata. Berättar om sina hemska liv och hur tungt dom har de. Det tar hårt när orden om Aron inte längre yttras. 

Igår när jag gick och la mig var det lika, jag fick trycka undan känslorna, hålla tillbaka tårarna och så kom jag på att jag glömt åka till Knoddis.......

Fy fan vilken ångest. 

Jag glömde min son. 

Alla dessa känslor jag haft inom mig och skjutit undan under dagen ville ju ut. 

Jag ville åka till honom och berätta hur mycket jag älskade honom. 

Jag ville han skulle veta mamma tänker på honom. 

Jag kunde inte somna..

Tårarna rann halva natten och klockan ringde 04;10. 

Ny dag, nya möjligheter.???

Ny dag, ny saknad. Hjärtat svider. 

Det är inte 7 månader sedan.

Det är bara 7 månader sedan.

Nu ska jag jobba i 8 timmar.. 

Tankar på annat. 

Men ikväll kommer mamma Knoddis.. 

Det lovar jag. 

Älskade unge. 

 

Av längtan till dig - Svårt med val av ord

... påväg hem från två jätte roliga dagar i Göteborg med massor av jobb. 

Besökte Frölunda, Nordstan och våran Outlet i Hede. Fick mercha, guida och träffa underbara kollegor. Och hänga med min VM-manager och lära känna honom lite bättre. 

Två stressiga och roliga dagar. 

Iom jobbet är ganska tungt. Det är hyller och hänge och tunga kläder som ska föyttas runt så valde jag att berätta om min graviditet för min VM-manager.

Han blev såklart otroligt glad för våran skull. Samtidigt ledsen att jag ska försvunna igen men han såg de som han fick ett bonus år med mig nu eftersom jag egentligen skulle vara borta hela 2017. 

Valde ockaå att berätta de för tjejerna i butiken. Trots att jag lyfte själv och sprang runt.

Men att vara kvinna i min ålder ( lät som jag är 100 år men ni förstår) den klassiska 30-års åldern, och berättar att du är gravid. Så kommer frågan.

- åh är det din första....

Det hugger till lika mycket var gång och jag blir lika ställd.. 

Och personen aom frågar är oftast inte redo för att lyssna eller så orkar man bara inte själv förklara. 

Det är tungt.

För samtidigt som jag vill skrika ut tillhela  världen om min son, min son som levde i 36 veckor men bara i min mage. 

Att hans liv inte fick levas.. 

Så orkar jag samtidigt inte berätta. 

För det gör så ont. 

Sverker säger oftast. 

-Ja jag har ett barn sedan innan men han dog tyvärr.

Det skär i mitt hjärta. Hur skär det då i andras? Vad ska man säga tycker ni? 

Vad säger ni andra?

Men idag. Och även några gånger innan hade jag styrkan att svara på frågan precis som det skall vara. 

Så när fråga kom i alla butikerna.

Så svara jag.

- Ja jag har en liten pojke, men det gick inte riktigt som det skulle. Han fick bli en ängel istället min lille pojk. För ca 6 måmader sedan. 

Alla jag träffat nu under dagarna har mött de med så fina kommentarer eller kramar. Och jag blir tacksam.. tacksam för dom bemöter de på det mjuka sättet. Att dom sedan lämnar det där. Inte frågar vidare om inte hag berättar. 

Men dom flesta vill inte fortsätta prata med en. För de berör så djupt. Och det förstår vi. 

Nu ska jag och pyret hem till min prins och pappan till min lille pojk och mysa. 

Saknat honom så in i helvete.. 

Av längtan till dig - Jag önskar du fått träffa henne

... Jag önskar du fått träffa min kompis Jane. Aron, du hade älskat henne.

Hennes mjuka sätt, hennes prickiga kinder, och hennes varma röst.

Igår träffades vi för andra gången.

Det gick många år emellan. Tyvärr.

Men när du låg i min mage så var jag hos Jane på lunch och vi åt vår berömda Kantarell och champinjon soppa med vitlöksbröd. Och prata om dig. Massor. Vi längta så och Jane satt där med sin fantastiska son Walter. Då var han ca 11

Månader.  

En kopia av Martin Och Jane. 

Mjuk, lite blyg, känslig, kärleksfull och kan inte sova med massor av ljud. 

Sen hände allt de som hände.

Du försvann från oss. Livet revs i bitar. 

Allt ljus försvann och sorgen tog all plats i våra liv.. den hemska, fruktansvärda sorgen... jag harar den.. 

men Jane hängde kvar. Sms kom om tankar till oss och kärlek. Och det är jag så otroligt tacksam för. Trots att vi bara hann ses en gång.

Det är fint att få uppleva stöd från människor som trots allt inte finns i vår vardag just då. Det är oerhört fint.

Igår sågs vi igen. 

Precis som det inte gårt någon tid alls.. som om vi sågs var dag.

Det bjöds på go frukost ute i deras hus I Blentarp. Vi satt i 4 timmar och prata, om allt mellan himmel och jord. Jag fick se Martin vara pappa, och hur kärleken till ett barn är helt oändlig. 

Jane hade virkat en liten Nalle till Aron med två små vingar. Den var så fin.

Vi grät och tänke på Knoddis.

Tack Jane och Martin. För ni tog emot mig så fint, orka prata om min söta son och gjorde något så tungt så fint. 

Jag är aå tacksam att vi har så fina människor omkring oss. Tack.

Nu står din ängel på din minnesplats här hemma, tillsammans med mosters kanin. 

Du får lov att busa med dom hur mycket du vill Knoddis. 

Det är tungt idag. Jag saknar dig så hjärtat svider. Jag önskar jag bära detta nya livet i min mage medans jag sprang och jaga dig för du börjat krypa och skulle rica mer allt.

Nu har jag behövt längta efter dig i snart 7 månader. Det är så fel Aron.

Din mamma längtar fortfarande efter dig. 

Av längtan till framtiden - Dessa små fötterna ska få vandra på jorden

... den 1 april hade vi goa vänner på besök. Vi vandra runt på västra hamnen och det var en av vårens första soliga dagar.

Vi åt gott på kvällen och jag fick jätte ont i magen. Tänkte inte mer på de. 

Men det gjorde Emma.. 

Den 6 april när jag gick hem från jobbet kände jag mig för första gången på väldigt länge lätt, glad och hade fjärilar i mage..precis som för ett år sedan.. 

Jag var otroligt trött..

Jag hade mått illa..

Morgonen efter vakna jag och tog fram mugg och sticka,  skulle det tagit sig denna månaden? Skulle vi ha lyckats? Varför skulle vi, när alla andra har de svårt? 

Jag kissade i muggen, stack ner stickan..

La den på kanten på badkaret, sprang ut ur toan och stängde dörren.. en puls på 180...

När jag väl öppna dörren och våga gå in så hade min magkänsla varit rätt..

Aron ska bli storebror.. 

Det är med otroligt blandade känslor jag bär detta pyret. Vårt pyre. Vårt liv! 

Och att dela det med alla känns sol en trygghet..

Det är med enorm rädsla, för att åter igen förlora något man börjat älska från första kisset i muggen. 

Det är med enorm oro jag bär detta livet. Ständig känsla av att något ska gå fel. Ständig tro att varför skulle vi få ett levande barn? Varför skulle vi ha sån tur?

Men något inom mig, säger att denna gången ska de lyckas.. 

Jag ska iaf bära detta livet inom mig i 28 veckor till. Pyrets hjärta ska orka slå i 28 veckor till. Vi tror på dig pyret.. vi älskar dig redan och din storebror kommer bli den bästa brossan någonsin.

Vi är otroligt bevakade av specialistmödravården plus att vi har en privat barnmorska. Jag går redan på Trombyl som hjälper moderkakan att ha bra flöde och växa. Jag ska under hela graviditeten ta en spruta Fragmin i magen med blodförtunnande för att mitt flöde ska vara bra efterdom jag fick proppar efter förlossningen med Aron. 

Vi kommer gå på regelbudna kontroller både hos spec och hos vanliga BM. Vi kommer bli igångsatta i v 37+6. Eftersom bebis är färdigbakad då och man vill inte ta några risker. 

Senare i graviditeten kommer dom göra flödeskontroll på mig och pyret och jag kommer få ta ytterligare en tablett för fostervattnet ska öka. Det är mycket. 

Men Det fysiska njuter jag av. Varje illamående, varje kräkning, varje krämpa i kroppen är jag tacksam för. 

För min kropp kan... 

Jag får bära ytterligare ett liv.. 

Min kropp bär på mitt och Sverkers andra barn.

Och just nu lever pyret.

Vi fick se hjärtat ticka igår.. 

Det är det psykiska som tär på en. 

Men vi får hjälp och vi har alla er.

Det kommer bli en lång och orolig resa.

Men denna gången ska jag själv få bära ut mitt barn från förlossningen..

Denna gången ska mitt barn skrika så högt att hela bb vaknar... 

Denna gången ska vi inte gråta av att vi är förkrossade när vårt barn lägga upp på mitt bröst.. denna gången ska vi gråta av lycka, av den där otroliga kärleken som lägga upp på mitt bröst, kladdig och full av liv.. 

Denna gången ska vårt barn gny i protest när pappa sätter på blöjan...

Snälla, snälla Aron. Vaka över din lillebror eller lillayster.. för bättre skyddsängel kan ingen ha.

Vi älskar dig Aron, vi älakar dig Pyret.. 

Av längtan till dig - Tankar, önskan, ledighet

..vakna i morse. Trygg och älskad av min sambo. 

Hans första ord efter han sagt han älska mig var. 

- det är så orättvist Knoddis inte får vara här. Han har så rätt. Varje morgon man vaknar och ska ta sig an dagen tänker man hur den hade sett ut om han var här

Jag hade fortfarande varit Mammaledig. Och skulle ha varit de i minst 6 månader till. Hade haft våren och sommaren framför oss att se fram emot.. Jag hade varit en stolt mamma till en liten kille på 6 månader. En busig liten kille tror jag. Som varit full av skratt och skrik. Hafe haft Tjockt mörkt hår, precis som pappa. Och han hade älskat mat.

Och älskat att bli pussad av sin mamma och pappa och säkert skrattat sådär härligt som små barn gör..  

Ja. Man undrar varje dag vem han varit, men kommer aldrig få veta. 

Det är orättvist. 

Jag försöker iaf tänka på alla våra fina stunder tillsammans, När han va trygg och säker där inne i min mage. 

När han va trygg och jag var lycklig.. 

när han inte kände smärta och inte heller jag. När livet var fullt av förväntaningar och vi längta efter honom...

Det gör vi fortfarande. 

Nu får vi istället kolla på en tavla av dig, en fin tavla i din skala, jag önskar jag kunde plcoka ut dig där ifrån och krama dig. Vi längtar efter dig, fortfarande.. 

Sist vi var på kyrkogården skutta två kaniner längs vår sida hela vägen till hans plats nästan. Vi var på kyrkogården och ville hitta var Mickes syster var begravd, och hälsa på Knoddis. Han och Alice kanske som busa runt på kyrkogården. Eller Lilla Ellie. Tror Knoddis gillat tjejer. 

För er som följt bloggen och vår resa vet ni ju att vi tror Knoddis skuttar runt som en liten kanin. Han fick så många kaniner i gosedjur på förlossningen, och när vi lämna förlossningen efter 3 dygn och utan vår bebis, så visa 5 kaniner vägen ut genom området.. dom skutta framför oss hela vägen..

så varje morgon jag cyklar till jobbet tidigt brukar där sitta en kanin vid vägkanten vid Tringeln. Jag pratar högt och säger till Honom att akta sig för vägen.. 

För många kanske det låter som jag håller på att bli galen, men när man kan hitta små saker att hålla fast vid, som

Får en att tro han finns bland oss och med oss, så gör man de... 

Idag ska vi bara ta dagen som den kommer. Pappa ska göra pannkakor till mig till frukost. Tror Knoddis älskat pannkakor. Sen ska vi träffa Micke och Theo. Kanske farbror Mårten. 

Hoppas på att få handlat lite till lägenheten. För i morgon har Emma lurat med mig till Ullared.. en tjej dag med massa skitsnack och shopping. Välbehövligt. För oss båda. 

Ta hand om er. Glöm inte att uppskatta de ni har. I morgon kan de faktiskt vara borta... 

Av längtan till dig - Utan dig i 4 dagar

... jag är väldigt tacksam faktiskt att jag eller vi inte får dåligt samvete när vi inte varit ute hos dig på ett tag. För vi kände nästan så i början. Att missa vi en dag eller glömde att köra ut när vi sagt vi skulle köra till dig på kyrkogården så fick man dåligt samvete. Tänkte att du skulle bli ledsen när vi glömde dig. 

För att de är där man är mamma och pappa på något sätt, tror de är för man känner sig så nära där. 

Men nu känns de mer som du alltid är med oss. Nu hr vi inte varit hos dig på 4 dagar.. 

Vart vi än går, vad vi än gör. Så kan både jag och pappa prata högt till dig. 

Ibland säger vi godnatt. Ibland inte.

Ibland brukar pappa "skylla" på dig när där är tomma godispapper. Ibland gråter jag och frågar dig vad du gör. Just nu. 

För det känns som du är här.

Runt oss, med oss. 

Men vill vi vara extra nära så är vi ute hos dig. Vi kommer en sväng ikväll. 

Det är nästan bara där vi gråter nu också. För livet är så fullt just nu.

Det har varit flytt, middagar, överraskningar och massor av jobb och ton med tankar.. 

så ibland finner jag ingen tid för paus och sorg.

Men förra veckan, samma dag du fyllde 6-månader kände jag att de brast.

Jag orka inte köra på längre.  

Det var för mycket. Så jag fick ledig onsdag till söndag. Så välbehövligt. Jag fick bara gråta. Precis när jag ville. Ligga kvar länge i sängen. Känna och tänka.

Jag är tacksam jag har de stödet från mitt jobb som jag har. Hade inte klarat de annars. Men har alltid sagt att min son, hans pappa, vår sorg och välmående går före allt. Det kommer de alltid göra. 

Vi ses ikväll Knoddis..

Av längtan till dig - 6 månader

... För första gången på väldigt länge, så  drog hans dofft förbi min näsa när jag vakna och tårarna börja trilla. Hans järnliknande, mjuka doft. Hans underbara, trygga doft.. hans strumpor som han fick ha på sig i 5 dygn, och som

Vi sedan tog, dom doftar fortfarande honom. Jag brukar burra in näsan och tas tillbaka till när jag fick hålla honom i min famn. När hans pappa stolt stod och tog på honom stumporna. När han fick klä på sin son. 

Varje minne i livet, de skarpa minnena har en doft på något sätt.

När jag känner doften av LDB hudkräm, känner jag mig trygg, för de är min mammas doft när jag var liten. Den gula flaskan LDB. Jag tänker direkt på henne och hur trygg jag var. 

Hoppas min son på något sätt kände min tygga doft. Att han kände sig trygg när han låg där i min famn, stilla. 

Idag skulle Aron bli 6 månader..

Tänk att vi lyckats ta oss hit, utan honom. 

Tänk att vi lever. Fast utan honom.

Hur klarar man ens de? 

Att leva utan sitt barn? Vår perfekta skapelse av våra gener. Vår perfekta lilla knoddis. 

Han har säkert kalas idag och vaknar av att Ellie, Alice, Stellan, Bumling, krigarn, Doris & Elsa, My, Mikaela och Mattias bebis, och många fler som sjunger skönsång för honom och smäller ballonger och äter massor av godis och glass.. 

6 månader Aron.. 

Mamma min mamma, se vad jag kan

Jag går nu och hoppar lite grann

För mina vingar dom bär mig

varthän jag än vill

Flyger dit du är

och följer ditt liv

Fast du inte ser mig

Så är jag alltid där

Någonstans runt om dig

I universums stora sfär

För jag färdas över ängar

Bärs upp av en vind

Tittar till dig och flyger ner

och ger en puss på din kind

Jag samlar dina tårar och

fyller på vår brunn

Vars vatten blir till regn

som landar på din mun

och tränger in i din själ

för att läka de sår

som gör så ont av saknaden

av att du inte får

ha mig intill dig

närhelst du än vill

ge mej all världens kramar

Vad jag än vill och lite till

för du vill visa din kärlek

ge mig allt så fint

men mamma, din kärlek

känns från jorden och ända hit

Jag säger stolt till de andra

små änglarna som är här

-Titta! De e min mamma

och hon håller mig så kär

Jag lyser utav stolthet

som blir till stjärnans ljus

som du ser om natten

när det släcks i varje hus

för jag är den stjärna

som lyser stark och klar

jag är ljuset inom dig

som alltid stannar kvar... 

Idag ska jag försöka tänka fint på de 3 dygn vi fick ihop. Men framför allt vår levande relation vi hade ihop i 36 veckor. All oro, lycka, rädsla för framtiden, kärlek, sparkar, slag och rullande du gjorde där inne och på hur otroligt mycket jag och din pappa älskar dig..

oändlig kärlek och den är för evigt.

Du är alltid en del av oss. Vi är en familj! 

Du, jag och pappa... 

Av längtan till dig - Mormor och Morfar hälsa på

... Igår var mormor och morfar med hos dig. Jag fick berätta om din plats och visa var du låg. Mormor krama om mig och solen lös varmt från himlen.. jag blev otroligt glad mormor och morfar ville åka ut till dig. 

Det är liksom de jag kan göra som mamma. Berätta om dig min knoddis. 

På torsdag ska vi fira dig. Jag och pappa. Malin, Daniel och din kompis Cornelia, även Liza och Teo hänger med. Det värmde mitt hjärta enormt att Malin och Daniel kom med förslaget att dom ville vara med och fira dig, för du blir 6 månader. Malin sa det är en speciell milstolpe och de håller jag med om. 

Tänk att de är 6 månader sedan du lades upp stilla på mitt bröst. 6 månader sedan jag fick lämna iväg dig och aldrig ta med dig hem. Åh vad det smärtar. Din mamma har en tuff period nu. Saknaden av dig gör sig så påmind hårt in i hjärtat när de är månadsdag. Fan, kunde du inte bara varit här. Gnyendes k ditt fina babynest bredvid mig. Och vi hade myst hela dagen. 

Sen hade mamma blåst upp lite ballonger och vi hade köpt en god pure som du skullw få smaka för första gången... 

Nu kommer du vara aå saknad. Födelsegrisen är liksom inte med. Det ska ju inte vara så. 

Men vi ska åka ut till dig, ge dig present, sen ska vi alla hem hit och grilla korv och äta prinsesstårta. För de gör alltod farmor och frafar för sina barn när dom fyller år. 

Vi ses i morgon Knoddis.

Nu ska mamma gå och jobba... 

Du är med i mitt hjärta, alltid. 

Av längtan till dig - Där kom de, Ett stort bakslag

... egentligen ska man inte se de så. Som ett bakslag när man blir ledsen och faller. 

Men fan vad ont de gör just nu. 

Snart 6 månader av en hel evighet....

Saknade av min pojke tär på mig. 

Så djupt. Så ont. 

Det är fortfarande som en dimma. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunnat föda ett stilla barn. Hur jag orkar hålla, pussa, krama ett dött barn, mitt döda barn. Hur jag orkar ge honom till någon annan som bar iväg honom. Som tog honom ifrån mig. Hur jag orkat hälsa på mitt barn i ett kapell, liggande tyst och kall i en vagga. Hur jag orkat planera hans begravning. Hur jag orkat begarava mitt barn. Hur jag ständigt orkat resa mig upp. Hur jag varje dag orkat stoppa i mig mat. Hur jag efter bara 14 veckor börja jobba.. med vetskapen att jag aldrig igen får träffa min Aron. Någonsin.. 

varje dag ska jag gå och jobba, varje dag ska jag laga mat, varje dag ska jag göra sånt man gör i livet, men utan honom, varje dag.. i resten av mitt liv.

Att man ens klarar de.. 

men på något sätt gör man ju de. 

Men ibland, då och då, tar det stop..

Jag hatar vad livet gjort mot oss. 

Att vi behöver leva med en sån bottenlös, grym saknad. Vi var ju så lyckliga, så förväntansfulla, så spända, med bara 4 veckor kvar.. 4 veckor tills vi skulle höra ditt skrik, se i dina ögon, pussa din varma kind, bära ut dig genom förlossningen, stolta som tuppar. 

Men fan vad annorlunda de blev Aron.. 

Vi fick ut en helt perfekt pojke till världen, en välskapt, fin pojke, med 10 fingrar, 10 tår, svart lockigt hår, pappas fingrar och tår, mammas skarpa haka, men man såg på dig du hade haft de tufft. Vår lilla prins. Vad gick fel? Vad är det som missats? 

Inga svar. Oändlig tomhet. 

Livet är bra grymt.. 

Det hag avsolut lättat, men när man faller så faller man hårdare.

Men jag vet du är med oss. Som en liten vindpust, vid vår sida, genom lycka och sorg. Du finns där. I varje andetag! 

Mamma och pappa älskar dig! 

Av längtan till livet - Nu är vi äntligen på plats

... då va vi här. I vår nya lya.

Flytten är äntligen färdig. Alla saker, vart enda pinal är nu på plats i nya lyan. Det mesta i påsar och kartonger i de tredje rummet. 

Min hjälte till sambo har flyttat helt utan hjälp alla lådor, saker, skräp och kläder. Sen städa han hela gamla lägenheten medans jag jobba..

Så tacksam att han gjort allt. Min hjälte.

Vi storm trivs. Här känna som hemma på något sätt. Ni vet sen där känslan när man kliver in och känner sig trygg. 

Vi sover så gott här. 

Vi har en super mysig innergård som är väldigt aktiv, alltid något barn som busar i sandlådan, föräldrar som grillar, par som fikar.. så idag åkte vi och köpte en grill. Där fanna två stationära grillar på gården men sambon tyckte dom va dåliga så fick bli en ny grill. 

Vi grilla och tog en öl i solen.. 

högtider är otroligt jobbiga. För varje högtid som kommer skulle vara Arons första. Alla högtider är oftast för barn. Tänk vad Aron hade älskat elden i Revinge, där jag växte upp och alltid gick spänt med fackla för att se hela rishögen brinna. Så blir ofta att vi kryper undan när de är sånt här.. 

Vi har varit otroligt trötta så kvällarna har mest spenderats i soffan. Men skönt är väl de. Att flytta har varit allt från roligt till otroligt psykiskt påfrestande.

Och mitt i allt detta är jag i en otrolig svacka. Jag saknar min son från morgon till kväll.. han fattas oss. Enormt! 

Men nu ser vi fram emot att bo in oss.

Bestämma var tavlorna ska hänga, försöka borra i taket och hänga gardiner och packa upp alla kläder men fram för allt Skapa massa nya minnen.

Tillsammans..