Av längtan till dig - Det svåraste är att se dig så sårad

... att leva med den man älskar, den person jag är så otrolig kär i, den oerson som får mig att bli en starkare och bättre människa. Det är underbart..

Att jag har lyckan att få uppleva sann kärlek. Att jag har luckan att bli älskad av någon.. Att jag får vakna varje morgon med mannen i mitt liv. Se på honom. Vara med honom. Älska honom. Det är lycka.. 

Men att se denna personen vara olycklig. 

Det gör så otroligg ont i mitt hjärta. Och ingeg kan jag göra åt de. Jag kan bara finnas där. Jag kan inte ta bort hans smärta. Jag kan inte ta bort allt de onda och jobbiga han känner.. 

Jag kan aldrig ge tillbaka hans son i hans famn. Det gör ont i mig..

Ibland kan jag få dåligt samvete, att han går miste om något "jag" skulle gett honom. Att hag inte klara de. 

Jag vet de inte är så, men känslan dyker upp. Man känner sig misslyckad som kvinna åt sin man.. 

hemsk känsla. 

Att se honom bryta ihop. All den smärtan som bubblar i honom, det är tufft. Jävligt tufft.. 

Han som äntligen längta efter att bli pappa. Han som skulle blivit den bästa pappan åt mitt barn. 

Nu tittar hag på honom när han sitter lutad över sin soms gravplats. Sörjande och förkrossad. 

Jag önskar allt var annorlunda. Att han skapp känna den smärtan jag känner. Att han slapp sörja sin son. 

Tror killarna i allt detta kan ha de ganska tufft. Färre att prata med, färre att känna med och kanske färre som förstår. 

Vi tjejer hittat lätt andra tjejer som gått igenom samma och babblar tips och råd och sorg och känslor. 

Killkompisarna kanske inte vågar traggla och fråga. Men jag tror dom behöver de precis lika mycket som vi.. förståelse, prat och kramar.

Sverker som också är en väldigt känslig och introvert person. Det finns fina människor omkring honom och jag finns där konstant. 

Men han ligger "efter" mig i känslorna. De jag känner, känner han en vecka efter.

Dä är jag där och fångar honom. Mitt livs kärlek. 

Jag kan hjälpa honom på vägen. Det är det enda jag kan. Men det är tufft att se någon man älskar så må så dåligt.. 

Jag ska förevigt stå vid hans sida och lyfta honom när han själv inte orkar. 

När han inte orkar andas då andas jag för två.. 

Du är stark och den finaste person jag känner. Du är pappa, Arons pappa.. 

Av längtan till dig - Energi, styrka, men känsla av hopplöshet..

... senaste veckan har varit en bra vecka. För så är de nu, att man har färre bra än dåliga dagar nu. Men jag vill också säga att de är okej. Det är helt okej att ha dåliga dagar. Och vi måste ta vara på dom. Vi måste låta dom komma. Skölja över oss. Krama om vartenda känsla, känna och gråta. 

För det är otroligt tufft att känna det man känner när man förlorat sitt barn.

Den känslan är så otroligt djup. Den gör ont. Smärta har fått en helt annan innebörd. 

Jag blir otroligt berörd när jag läser andra änglamammors inlägg där dom har ont i hjärtat av saknad av sina små.

För jag vet exakt vad dom känner. Så det gör så otroligt ont att läsa. För man känner vartenda känsla som dom känner.. 

Trots man går igenom samma sak så känner man så med dom. Man önskar dom inte var i den sitsen.. 

Ofta när jag gråter så tänker jag att jag inte är ensam och vänder mig till grupperna och dom änglamammor jag fått kontakt med. Och det är ovärderligt. För dom vet exakt hur min vrede, ilska, tårar, känslor, saknad och smärta känns och vad den innebär. Och jag är evigt tacksam för de.. ofta lyfter dom en när man skriver, skriver om ens knodd på ett så fint vis, vet vad som gör en löttare.. och att vi inte är ensamma, trots att jag inte önskar någon denna smärta egebtligen, men hade aldrig klarat de utan dom.. tack för ni finns! 

Men dom bra dagarna har varit väldigt bra. Jag har känt mig otroligt kär, för jag är verkligen otroligh kär i Arons pappa. Jag har känt mig glad. Jag har känt mig taggad på framtiden till och med, av vad den erbjudit mig. Och det var 5 månader sedan jag ens tänkte på framtiden.. 

Så vi måate ta vara på energin. Och herregud vad den går i vågor. 

Men man måste ta vara på de som ger en energi, umgås med dom som ger en energi och fokusera på de..  

Aldrig förr har det varit så viktigt..

Idag saknar jag min son otroligt mycket. Mer än igår. Idag är en tung dag. Där jag helst av allt skulle vilja lägga mig ner och försvinna.. idag är en dag av massa frågor. Varför? Hur? Tänk om? Om jag bara ... and so on. 

Jag försöker tänka realistiskt men idag går de bara inte.. vi saknar dig Knoddis. 

Oändligt mycket. Vår lilla bebis.. 

Jag vill inte ha en minneshörna av dig, jag vill ha dig här. 

Din mammas energi tog slut... men det är okej.. 

Av längtan till livet - Försöka lära mig att lita på min kropp och lära känna den

... Tack för alla grattis önskningar från senaste inlägget.
Jag blev väldigt peppad och känner att vi har lite medvind nu.
Det är mycket framöver som ska bli roligt. Mycket jag inte kan berätta än men det kommer jag lovar.

En av sakerna är ju flytten..
Som vi längtar till denna flytten. 

Vi pratar om det varje dag och förstår inte riktigt att det är sant.
Att vi ska få flytta till en dubbelt så stor lägenhet med massa plats och massa fint.
Vi kan grilla på innergården på vår lilla plats utanför köket. Alla kompisar behöver inte släpa vagnar och sig själva (även vi i framtiden) upp för alla trappor utan bara en halv trappa upp.
Vi har (tills en ny familjemedlem kanske kommer) ett extra rum för vänner och familj att sova över i.
Även ett ställe vi kan sätta alla Sverkers och mina cyklar och ett rum där vi får plats med en till garderob så vi kan ha en träningsklädesgarderob ( är de ens ett ord?)
I vårt gigantiska sovrum har vi 6 st garderober. Massa plats för säng och sängbord ( ni som vet hur vi bor nu vet ju att vårt nuvarande sovrum är endast SÄNG) mer får inte plats.
Ja, det ska helt enkelt bli väldigt skönt att flytta. På något sätt få en nystart. Något nytt att bona i, något nytt att skapa nya, friska minnen i, för vår knodd kommer vara med oss vart vi än flyttar, men i våra hjärtan och minne och med kärlek. Inte i denna lägenheten som skriker saknad av vårt barn som skulle fyllt det med massa skrik och kärlek.


Sedan Aron föddes den 4 November 2016 så har jag, som ni vet om ni läst hela, haft ett krig med kroppen. Jag har på något sätt varit arg på den har jag kommit på.
Med det menar jag att jag tycker den svek mig.
Att den inte ens "klara" att bära och ge mig ett levande barn. Varför svek den mig så? Vad var det med min kropp som inte kunde göra så mitt barn överlevde? Varför kunde min kropp inte visat att något var fel? Så jag kunnat rädda mitt barn? Det är ett svek.. 

Efter förlossningen har jag precis som många andra mammor förändrats.
Inte bara i utseende men också i det inre, rent fysiskt. Dels fick jag gå igenom massa skit efter förlossningen. Mjölkstockning, eftervärkar, avslag precis som många andra. Skillnaden va ju att jag inte hade min bebis.
Ja, det psykiska förstår ni.

Min menstrationscykel är helt annorlunda.
Innan Aron hade jag aldrig någon som helt känning eller symptom av Ägglossning eller mens.
Det var mer - Oj nu kom mensen helt plötsligt. Jag hade ingen koll hur lång cykel och när man skulle ha ägglossning eller sådär. Förutom dom två månaderna det tog att "tillverka" Aron. Då körde vi på Ägglossningsstickor för att se när. En ganska normal cykel visade sig på ca 28 dagar och Ägglossning på dag 12-14.

NU, nu hinner jag andas i 4-6 dagar per månad från att ha ont, pms, mens, ont, andas, mens, ont...
Men, jag har grävt ner mig i att lära känna min kropp. Just för att jag ska veta när jag kommer ha ont eller när jag kan vara jag. Jag är långt ifrån att veta det ännu. Men jag är på god väg.
Min cykel har ändrats till ca 30-32 dagar och jag har riklig mens och rikliga smärtor. Jag har extrem PMS och är som ett irriterat monster. Har förstått det är ganska vanligt att det ändras ganska drastiskt, oftast.

Hur som helst så är det snart 5 månader sedan Aron lämna oss och jag har för första månaden någonsin börjat lita på min kropp. Tycka om den lite och faktiskt försökt att inte vara så hård mot den.  Den funkar faktiskt ganska bra. Den bär mig, den börjar bli starkare, den minskar i omkrets efter hårt arbete, den har mens och ägglossning som den ska, den läker snabbt, den börjar också bli lite pigg..

Trots att känslorna fortfarande går upp och ner, den psykiska tröttheten är konstant och att den måste kämpa för att orka varje dag.
Jag skulkle vilja säga att jag är otroligt imponerad över den. Att den orkar.
Att den rent fysiskt orkar varje dag. Att den orkar jobba, gå, träna, lyfta..

Tack kroppen.. Tror man måste försöka gilla den för vad den just nu är. Inte för vad jag vill vara. För ska jag gå in på det så blir listan lång.
Sverker säger alltid till mig när jag börjar klaga på den hur enormt stolt han är över min kropp.
Att den, bara 5 månader efter en förlossning, jobbar hårt varje dag. 

Han har ju så rätt.
Man glömmer lätt som änglamamma att man fött barn, typ precis. Sen sorg, stress och orkeslöshet på de. 

Jag ska försöka ha det i tanken, och varje dag när jag lägger mig efter 8 timmars jobb, lite träning och annat, tacka den. Tacka den för att den orkar. Det är ett steg på vägen.

Av längtan till Livet - Lite medvind nu tack

... efter regn kommer solsken.

Ni vet att jag inte tänker så egentligen men haft ett par fina dagar. 

Efter ett par väldigt tunga.

Jag har någonstans börjar acceptera att de är okej att må lite bra.

Att tillåta mig sjäkv att faktiskt försöka njuta.

Då tänker ni - Ja men det är väl klart.

Njä, inte för alla. En änglamamma har väldigt svårt att tillåta sig själv att njuta, ha kul, skratta, leva. ( kan inte tala för alla) 

På något sätt så känns de som man inte får njuta efter man förlorat sitt barn. 

För man ska sörja. Man ska sörja de man förlorat och har man roligt eller njuter i början så fick man dåligt samvete. Iaf jag. 

Skratta jag så var de nästan som jag var tvungen att be om utsäkt.

Såklart skrattar jag idag.. jag har skrattat många gånger. För vi måste tillåta oss att göra de. Nu förstår jag att Aron eller någon annan inte tycker det är fel att jag försöker njuta och vara glad. 

I lördags fira vi Arons gudmor som fyllt 31. Och ni som läst min blogg vet att hon genomgår IVF behandling och som dessvärre gett dom deras livs tuffaste resa. Vi är barnlösa men av två helt olika  anledningar. Vi förstår varandra och jag försöker göra allt för att hon ska få njuta och vara glad. 

Precis som ni och hon gör för mig. 

Så i lördags hade vi en överrasknings dag för henne. Ögonbindel. Bilfärd, Bubbel, massage, brunch, bad, lekar, vin, mys, ansiktsmask, nagelvård, Restaurang och inlåst bil men framför allt massor av skratt.. och allvar ibalnd. 

Men mest skratt. Och det var underbart! 

Jag kände mig, precis som innan vår weekend i Göteborg, avslappnad! 

Så även om det var en dag för Nannis så var de en dag för oss alla andra också som var med.  

Vi alla som var med den dagen har de lite tufft på ett eller annat vis. Så de gjorde oss gott. Tack tjejer! 

Och idag kom måndag morgon och det var dags för jobb. Jag vaknade pigg i morse. Tog en promenad med Lykke i morse och hade sällskap på tåget med vars en kaffe. Det var mysigt. 

Väl på jobb sa min chef att hennes chef ville prata med mig så jag skulle ringa henne. 

Herregud tänkte jag. Första tanken vid sånt är alltid att man gjort något fel eller ska få ett dåligt besked. 

Vi prata länge och hon beklaga allt som hänt och frågade om mycket och framför allt hur jag trivdes och mådde på jobbet. 

Jag babbla på och berätta exakt hur jag kände. Något jag lärt mig genom åren men också speciellt nu är att ha en bra och öppen relation med mina chefer. Så dom förstår och finns med i varje steg.

Hur som helst så ledde samtalet till något otroligt positivt. 

Min dröm/mål sedan jag börja som Visual merchandiser på Saint Tropez igen för ett år sedan har varit att vara runt i olika Saint Tropez butiker som VM. 

Få åka runt och styla och mercha i våra butiker runt om i Sverige och Danmark, och idag blev en liten del av de verklighet. Iaf en början.

Jag ska få vara ansvarig för SaintTropez  Frölunda ihop med detas VM. Hjälpa henne och butiken att nå sina mål och finna en bra merch. Och det ska bli otroligt kul. 

Saint Tropez var först oroliga att ge mig de mitt i allt som händer i mitt liv och var väldigt noga med att betona att jag inte behövde dyka på de nu utan att chansen kunde komma igen längre fram för dom vill inte stressa mig men att dom valt mig för dom tycker jag är otroligt duktig, Och jag blev så otroligt taggad när jag fick erbjudandet. 

Så självklart kommer jag tacka ja. 

Spännande ska de bli. 

Så lite medvind nu. 

Fixk två andra härliga besked idag och kanske, kanske är det dags för medvind för oss?! Lite lycka och lite framtids tro..

Jag kommer iaf försöka tänka så.

För lycka ska vi alla försöka ta ut i förskott, det enda som kan hända är att man var lycklig i onödan.. eller hur.

Av längtan till dig - Du är i allt just nu

... de är märkligt hur sorgen känns olika och tar sina olika vägar.
Jag kan säga att de är nästan jobbigare nu än för 2 månader sedan.

Aron fyller mina tankar i allt jag gör. Verkligen allt.

Sitter jag på tåget så tänker jag - Gud vad han hade älskat att åka tåg.
Skiner solen - Jag tror han hade älskat solen precis som alla andra. Tanken på semestern i sommar - Så mysigt vi hade haft de. När jag stressar till saker - Hur hade jag hunnit om Aron funnits hos mig. När folk klagar på saker - Jag skulle aldrig klaga om du fick finnas hos mig. Om jag skrattar - Du hade nog skrattat när jag skratta. När jag och pappa pussas - Hans pussar hade varit bättre.

Det är jobbigt. Det är en ständigt saknad. Ni vet när man har obekväma kläder på sig en hel dag och man vill bara hem och slänga på sig mjukis, men att aldrig få ta på sig mjukis. Att alltid gå med dom där obekväma kläderna som sitter åt överallt, som klämmer och trycker..

Samtidigt som jag är glad han finns i mina tankar. Att jag minns hans doft, hans värme från hans kropp, hans mjuka kind, hans söta näsa så väl, att jag har skapat en bild av honom i mina tankar, hur jag tror han hade varit. Vi brukar fnissa här hemma och säga att Aron säkert varit en riktigt busig liten kille. Samtidigt så är man ändå otroligt rädd för att glömma. Man vill aldrig glömma sitt barn även om det är en jobbig känsla kring de. Han är min för evigt och ska för alltid finnas i mina tankar och hjärta..Oavsett vad livet tar för vägar, oavsett vad sorgen bär av..

Jag minns, när Aron föts så klädde Sverker på honom hans blöja och hans kläder.
Vi satte på honom hans grå strumpor som vi packat ner i förlossningsväskan.
Vi lät honom ha dom i 5 dagar tills vi åkte och hälsa på honom en sista gång i kapellet, så tog vi av stumporna och tog med hem. För att bevara hans doft.
Den sitter kvar. Men jag har varit så otroligt orolig jag skall glömma hans doft eller att doften på strumporna kommer försvinna. Jag vet ju att doften på stumporna kommer försvinna men jag tror också att när jag trycker dom mot min näsa, för att känna hans doft, så finns den där. Även om ingen annan känner den. Den är fast i min näsa. Min sons doft...och jag älskar den.


Sorgen nu är nog mer djup. Den berör mer. För ju längre tiden går sedan Aron lämna oss vill man på något sätt att man skall vara tillbaka där och då. Ovetandes om hur mycket man skulle sdakna. Ovetandes hur sorgen skulle växa i en, ovetandes om hur tung denna resan skulle bli. Den läskigaste berg och dalbana,,
Man förstod att den skulle bli jobbig. Såklart. Men så intensiv, så djup, och alla dessa olika faser, som är så tunga och så olika varandra.. Man vet aldrig vilken känsla som väntar här näst.
På 4 månader har sorgen haft många ansikten.

Jag kan ärligt säga att jag ofta önskar jag var någon annan. Att jag levde någon annans liv. Att jag slaöpp vara denna människan. Som sörjer, gråter, saknar, är arg, förtvivlad, ledsen.
Om jag bara fick vara hon, hon som är lycklig, med sin bebis och sambo och mammaledighet.
Hon som slapp kämpa för livet för att ens orka med livet.. Hon som slapp vakna med enorm saknad och tomhet varje morgon. Hon som hade en hel familj. Hon som slapp ha vetskap om hur det är att föda ett stilla barn..och hur tung den där resan efter är, en resa för resten av livet.

Samtidigt som jag faktiskt inte vill ha det ogjort. Jag vill inte ha Aron ogjord..
Jag är tacksam jag fick träffa honom. Om så bara för den lilla stunden jag fick ha en levande relation med honom, dom gångerna han sparka mig, alla dom sömnlösa nätterna han höll mig vaken, alla känslor av längtan och lycka han gav mig, oss enda sedan han var ett plus på en sticka. En 3 cm lång liten cell.. Du gav oss lycka Aron..
Vi var otroligt lyckliga i 36 veckor. Vi gick med en enormt underbar känsla av välbefinnande i 36 veckor..

Det blev bara så hårt när den lyckan krossades totalt med en enda liten kommentar
- Jennie, jag hittar inget hjärtljud, där är ingen aktivitet. Din bebis hjärta slår inte länge.

Där börja vår resa av så mycket känslor. Tunga känslor.

Min sambo sa igår när jag grät i hans famn och utbrast - Jag förstår inte att detta hänt oss.
Så sa han - Det är bara bra, för skulle vi fatta vad som verkligen hänt skulle vi nog inte överleva..
Han har så rätt..
Ibland slår verkligeheten till och jag kan kolla ner på min mage ovh tänka - Jag har burit en liten pojke där inne, En bebis som skulle bli min son, som skulle så mycket här i livet.. Sen tänker jag att jag fött honom, att jag gjort allt det där, men var är han då??
Det är för tungt för att ta in och förstå, men ibalnd gör man det, för bara några sekunder och då skräms man av vad fan det är man gått igenom..Hur är det ens möjligt, hur klarar en männsika detta?
På något magiskt vis så står vi ju här,

Jag hoppas att jag en gång får känna på hur det är att springa till ett tåg med en bebis..Och så ska jag då tänka tillbaka på denna stunden, när jag satt och fantisera på hur det skulle vara..och känna tacksamhet att jag kommer uppskatta vartenda liten stund och del i livet.. 



Som solen går upp 
och gör så att livet lever
Är känslan som stannat kvar
I mitt bröst 
Jag har allting- jag behöver

Men när livet sluta leva 

Och du försvann ska du alltid vara med mig Vart jag än går, vart jag än är, ska du alltid finnas kvar hos mig ändå

Vår älskade Lillknodd. Du var så fin.. 

Av längtan till dig - Bär vitt för alla föräldrar som mist sitt barn

... idag är en viktig dag. Den 20 mars. 

Varje dag dör ett barn innan de ens har föds. Varje dag dör en stor del av en familj som aldrig kommer bli hel.. 

Sedan 1980-talet har siffrorna tyvärr sett likadana ut. 450 barn dör i magen efter v 22... jag tror, om vi pratar om de, om mödravården lyfter minskad fosterrörelse så tror jag att siffran kan se väldigt annorlunda ut. Om vi bara är medvetna. 

Om vi bara får informationen. 

Men man vill inte skrämma föräldrarna. Man vill inte lyfta de mitt i all lycka och förväntan.. 

Men det gör mig arg, för det innebär att dom sätter en stämpel, att de vi gott igenom är skamset.. att de är inget vi ska skrämma andra med, eller lyfta för de gör kvinnorna oroliga. 

Ja, hade vi kanske varit mer medvetna hade jag kanske åkt in flera veckor innan. 

Jag önskar jag aldrig behövde bära vitt för alla oss. Alla vi familjer som för evigt kommer sakna en eller flera familjemedlemmar. Som aldrig får chansen att lyfta våra små mot skyn, skratta av lycka och pussa deras små kinder, igen..

Jag önkar vi alla slapp sakna. Jag önskar vi alla slapp längta. Längta efter någon vi aldrig igen kommer få krama. 

Men jag kommer bära vitt idag. För mig själv, för min sambo, för min familj, och för många andra mammor och pappor där ute, för många andra familjer som saknar.. 

Men jag bär också vitt idag för att skapa hopp. Hopp om en ljusare framtid där färre familjer behöver sakna, längta och sörja sina små. För hur vi än vrider och vänder på de skall en förälder aldrig behöva begrava, sakna, längta, sörja sitt barn. Aldrig.. men kan vi göra skillnad. Att kanske bara 400 barn dör nästa år, då ska vi göra de. 

Så bär vitt idag. Skönk en peng till spädbarnsfonden i "Arons vänner" eller någon annan söt liten ängels namn så vi kan göra skillnad. 

Ni som följt vår resa vet vad vi gått igenom, de skall ingen förälder behöva göra.. 

Jag har lyckats tjäna ihop 89:- på 1,5 månad bara för att ni läser och delar min blogg.

Jag har haft 105000 sidvisningar sedan jag börja skriva om vår resa i Januari och vår saknad av Knoddis. Dom pengarna jag tjänar på min blogg kommer för alltid gå till spädbarnsfonden i "Arons vänner" namn. 

Så idag Knoddis, idag ska jag och pappa bära vitt. Vitt för att vi inte önskar någon annan skall behöva gå igenom detta, för alla föräldrar som sörjer, för alla syskon,

Mormor och morfar, farmor och farfar, kusiner och gudföräldrar. För alla som hade en förväntan, en längtan efter dig men som sen fick en stor sorg och ilska, en saknad som för evigt kommer göra ont.. i oss alla. 

Du är så saknad min son. Varje dag är du i mina tankar och mamma önskar allt var så annorlunda.. jag önskar jag fick pussa din kind.. bara en gång till. 

20 mars 2017 - bär vitt 

Hjärtat du fick av din gudmor Nannis på din babyshower. Strumporna du hade på dig i ett dygn som vi sen tog för att bevara din doft. Dom doftar fortfarande du.. 

Alla gåvor dina vänner skänkt dig..  

Vår minneshörna för dig.. 

Dom första bilderna på dig och dina avtryck från BB.. 

Av längtan till livet - Jag springer genom väggar, tillsist tar de stop

...Efter en natt med mycket känslor, tankar och tårar, kramar och kärlek, är jag tacksam jag har folk omkring mig som fångar mig när jag faller. Ni vet vem ni är och jag är så tacksam att ni fortfarande visar ni finns där. Att ni spontant skickar ett sms, att ni ringer, att ni pratar, att ni bara dyker upp. Tack! Och alla ni andra som skickar styrka till oss. Som skriver. Tack. 

Och ni som rädda mig idag. Emma❤ tack för du frågar, pratar och finns. Och för jag får vara en del av din fina familj. 

Tack älskling för du orkar stötta så fint mitt i din egna sorg och för att du är så klok. Och höll om mig så hårt hela natten. Din trygghet stärker mig. Otroligt.

Tack siss för en mysig kväll igår och för dina kloka ord i morse. Jag behöver de. Och de hjälper.

Jag har insett att väggen för mig är nära. 

Jag har för mycket..

Vikten och stressen över kroppen. Att jaga en känsla av att tycka om mig själv, att jaga en vikt, ett mått, ett utseende. De är fyra månader sedan Aron lämna min kropp och mitt liv. Stressen de innebär för kroppen att föda ett barn, påfrestningen, måste jag försöka komma ihåg. Jag måste försöka lära mig att tycka om den.. mina 13 extra kilon.. mina hängiga bröst.. min stora rumpa och breda höfter.. 

Jobbet, de stressar mig att tänka på att öka i tid, att inte orka och våga och hinna med att känna. Att jobbet kanske tycker jag är dålig som inte orkar 100%. Jobba 3 dagar innebär fortfarande lika många dagar av sorg och smärta i kroppen. De är stressande. Jag orkar inte känna de. Inte över något så självklart som ett jobb. Något som man ska klara av.. så självklart för många. 

Mat och gottis och träning, ska också tänka på. Ett ständigt jagande på att försöka orka motstå och ett ständigt jagande på att försöka orka. När jag kommer hem från jobb har jag så ont i kroppen, stått upp i 8 timmar och bäcknet värker, ska jag träna då! Ja. Äta rätt, nyttigt, bra. Inte äta socker. Självklart för många, hårt mitt i sorg där man redan kämpar på med att motstå mycket..

Graviditet, ja.. de stressas i tankarna kring att vilja, våga, eller orka. Jag vill bli mamma igen, jag vill ha ett syskon. De stressar mig.. 

Sorgen och livet. Jag måste få hinna, mitt i allt annat, få känna de jag känner. Alla mina känslor som dyker upp under dagarna. Måste jag få ta tag i också. Få tid och rum att gråta och prata och känna. Måste föröka njuta att jag finns..

Tror kroppen sa stop inatt.. jag är trött. 

Inte fysikt, jag är psykiskt trött.

En psykisk trötthet kan du inte sova bort.

Jag är lika trött när jag vaknar. Jag bryter ihop för minsta motgång.

Jag insåg i natt att de är för mycket nu.

Det är för många tankar och för mycket orkeslöshet. Jag är matt, sur, trött, och ledsen. Allt på samma gång. 

Jag behöver en paus, men det finns ingen pausknapp från denna sorgen. Tyvärr! 

Jag ska jobba stenhårt med att vika mina kläder fint i garderoben och försöka ta en dag i taget.. inte tänka på mål och måsten. Inte tänka på vart jag är om några dagar utan vart jag är om 1 minut..

Så långt skall jag tänka. Mer orkar jag inte.. inte just nu.

så ta inte illa upp om jag glömmer fråga hur du mår eller hur de gick på ditt prov eller om jag glömmer ringa eller kanske inte orkar komma ..jag gör mitt bästa och min famn finns alltid men just nu ska jag bara försöka orka vara jag ett tag.. för henne kan jag inte ta en paus ifrån..

Helgen ska fyllas med kramar, mys, sambon, jobb, johan glans och vänner..

Tack för ni finns.. Tack för ni lyssnar på mitt tjat. Tack för ni frågar..

Av längtan till dig - Tro, ilska, hopp och kärlek

...Fortfarande efter 4 månader är du det sista jag tänker på innan jag somnar och det enda som fyller mina drömmar och det första jag tänker på när jag vaknar Aron.

Allt i vårt tänk är fortfarande att du skall komma. Att du förväntas fylla våra liv med kärlek, att vi bara går och väntar på dig. Det är konstigt, samtidigt som jag vet att du aldrig kommer komma.
Men vi var så redo för dig Knoddis. Allt vi hade läst på, ammning, sovställningar, larm, närhet, skrik, nappflaskor, nappar, kyla och värme. Jag kan allt Aron och ändå ingenting. Men jag hoppades så att du skulle lära mig att bli mamma. Du skulle komma ut och fylla min famn och jag skulle inte bara få titeln mamma, jag skulle få jobbet som din mamma..
Det är en otroligt tung känsla att tänka på att jag burit dig inom mig, att du hört mitt hjärta som en vaggvisa varje dag, att du varit mina tankar från morgon till kväll, att jag fått höra ditt hjärta slå så fint flera gånger, att du växt och skapats till en perfekt liten bebis i min mage, men att jag aldrig får ta hand om dig..Jag kunde inte rädda dig. Jag kunde inte se till att du kom ut till oss med ett pickande hjärta, jag visste inte Aron, jag trodde du hade det bra där inne, det sa ju alla...


Jag har börjat bli arg när jag blir ledsen.
Vi var hos dig igår på eftermiddagen efter jobbet. Solen sken och det blåste så där friskt, vårigt i luften.
Himlen var rosa, röd och blå. Vi tände ljus, snacka med dig och satte blommor. Jag satt länge lutad över din plats och prata, när jag reste mig upp och gick ifrån dig så rusade ilska genom hela min kropp. Jag kände att jag bara ville slå omkring mig. Hela min kropp, vartenda cell i min kropp skrek att det är så fel..
Att jag går med huvudet ner, gråtandes ifrån din gravplats?? VAD i det är normalt Aron? Inget.
Jag tycker inte om ilskan. Den skrämmer mig. Den tar fram jobbiga känslor och tankar. Tankar som att jag är dålig.
Jag kan inte riktigt förklara känslan. Mer än att jag blir arg..


Jag hade (och jag kanske har berättat detta innan) under graviditeten med Aron så kände jag en slags känsla av att jag inte skulle bli mamma. Jag vet att många av oss känner så genom graviditeten eftersom man inte riktigt kan fatta att där skall komma ut en liten bebis till en en dag, men min känsla var så stark. Många vänner till mig kan nog känna igen det, att jag ofta sa och prata om det som just nu hänt oss.

Jag nämnde ofta att jag hellre ville, OM något skulle hända, att bebisen dog i magen än när den kom ut. Jag har verkligen sagt dom orden till Arons gudmor en gång. Eller några gånger. Vi prata ofta om de, och det känns lite konstigt nu när allt bkev som det blev. Vi har pratat om det efter och det känns som om min kropp förberedde mig på vad som skulle komma, mitt tänk, min magkänsla. Inte för att jag var beredd sen när det väl hände, och nu skulle jagh göra allt för att bara haft dig levandes i 5 minuter på mitt bröst, så jag bara fått höra ditt skrik, se dina ögon och få se vem du var..

Känslan efter Aron, att jag aldrig skulle få bli mamma, var otroligt stark. Jag har sagt det till Sverker flera gånger att den känslan skrämmde mig, att jag förlora Aron ch att känslan att aldrig få bli mamma var så stark. Fram till för någon vecka sedan, då börja små bilder, tex när jag såg andra mammor lyfta sin bebis eller amma eller gå med vagnen så såg jag framför mig hur jag gick där istä,let, eller hur jag ammade. Och det var otroligt skönt.
Det känns, trots allt, som om jag någon gång ska få bli mamma. Som om jag ska få göra allt det där jag så länge förberett mig på. Jag ser framför mig hur jag och Sverker är ute med vagnen med vår lilla bebis i och stolt går en promenad, svin orolog om bebis fryser eller inte..Jag ser det framför mig, jag känner det i kroppen, jag tror det blir så någon gång, Jag hoppas iaf det..

Jag älskar dig Aron och jag önskar jag slapp sitta här, i vår tvåa, helt själv, när pappa är på jobb och du i himlen.. 

Vi älskar dig Aron och önskar vi slapp åka till en kyrkogård för att vara dina föräldrar..

Av längtan till livet - Det fysiska då

... vill börja med att skriva att jag är otroligt stolt över mig själv.

Jag har jobbat riktigt mycket ( mycket för min sists, men iaf 4dagar/vecka )

Öppnat butiken 4 gånger och då ringer kl 04:20. Jag går upp varje morgon, gör allt de där som vanliga människor gör och arbetar mina 8 timmar. 

För mig är de en bedrift att ens gå upp..

För någonstans där emellan skall man hinna känna. För känner du inte på några dagar kommer de som en käftsmäll efter.

Som efter helgen i Göteborg. 

Både jag och Sverker hade en tiktigt tuff dag i måndags. Så fort vi kom hem från våra jobb bara grät vi. Hejdlöst.. för att tömma inför nästa dags jobb. 

De blir en slags misär att komma hem efter man varit borta och fått njuta.

Man känner en slags hopplöshet. Att komma hem till de livet igen som skulle vara så annorlunda.. en hopplöshet att han fortfarande inte är här. Man vill bara bort igen.

Jobbet vill givetvis jag kommer tillbaka på 100% så snabbt som möjligt, att vi har en plan för att få mig på benen. Min chef är underbar, hon förstår verkligen min situation och jag är evigh tacksam för de. 

Det är inte alla som gör de.. 

Hur som helst så tror jag folk glömmer att för bara 4 månader sedan födde jag ett barn. Rent fysikt är de väldigt få mammor som burit en bebis i sin mage i 36 veckor som efter 4 månader är tillbaka fullt ut på jobbet. Står upp i 8 timmar. Med 30 min paus.. efter en graviditet med foglossning och ischias.  Bara de anser jag vi borde få en guldmedalj för.

Jag har inte jobbat 100% sedan augusti 2016. Pga graviditeten. Varit mycket stilla och haft väldigt ont. 

Om man skulle bortse från vår sorg vi bär, så bara att komma tillbaka till en vardag med jobb och rutin är en bedrift i sig efter man varit hemma så länge..

Min kropp är svag, starkare nu än för 4 månader sedan. Men efter två till tre  sammanhängande dagar på jobb är de knappt så kroppen bär mig hem. Bäcknet värker som en extrem växtvärk och rygg, ben, knä ocj fötter bultar de i. 

Jag har ont.. i kropp och själ.

Men nu sitter jag på tåget hem, solen skiner, min sambo slutar samtidigt som mig idag och vi ska åka ut till Lillknodden och snacka lite skit. Sen blir de ett glas vin och lasagne. Ledig i två dagar.. dom dagarna ska jag hänga med min syster och träffa Emma och Svante och förhoppningsvis Lilla Ella också. Kanske lite middag med Gudmor Nannis och Månen. Jag ska handla loss på rusta, ni vet trasor, disksvampar, ljus. Kanske städa lite och plugga. Inlämning igen på fredag.

Så har två fina dagar framför mig. 

På söndag blev jag utbjuden på date av Malin, hon har bjudit ut mig på Johan Glans i Helsingborg. 

Kommer sitta fint att få skratta ihop med henne. 

Men innan dess sk jag kramas massor med min sambo. Världens finaste pappa.. 

Av längtan till livet - En fantastisk helg

... så var vi hemma. 

Borta bra men hemma bäst. 

Haft en fantastiskt mysig helg. 

Fått sova länge, äta hotellfrukost varje dag, bara strosa runt på stan, äta krabba från Feskekörkan utomhus i solen, dricka vin, bada bubbel, kyssas, åka båt, klä upp sig, gå i klackar, somna på en stol på spaet, basta, bada bubbel utomhus, äta italiensk pasta, hålla handen, prata, prata lite till, springa igång bilen, besöka bagaren och kocken, dricka kaffe i solen, äta kakor, pussas, sova middag, dela en flaska vin, prata ännu mer...

Det har varit otroligt mysigt att vara iväg ihop. Det var vi värda. Framför allt så behövde vi de.. vi fick chans att bara vara, låta varje tanke ta plats och få ro.

Prata en massa om allt som hänt oss dom senaste fyra månaderna..

Prata om var vi vill vara om 4 månader.

Önskningarna i livet är många men vi tar var dag för dag för vad den är. 

Det är lätt att stressa iväg i tankar och längtan men vi måste försöka vara här och nu. Vi längtar efter Aron extremt och prata mycket i helgen om att vi är trötta på att bara vara två. Att vi är färdiga med "ungdoms livet" och längtan efter att bli en hel familj är enorm. 

Men är kropp och knopp redo så får de bli son det blir.. 

Framtiden skall iaf aldrig tas för givet. Det är vi väldigt överrens om. 

Och tack alla på Riverside som va så fantastiska, vilken rum, vilken service och vilken god mat ni fixa. Tack! 

Och tack Arons vänner. 

Nu avslutar kvällen i soffan med lite pop corn. I morgon ringer kl 04:20 och de är dags att jobba igen.. 

Av längtan till livet - Weekend med samma datum som du

... igenom varje andetag och tanke. Tjejen jag berätta om igår är idag igång med sitt livs resa. Hennes tankar kring de är såklart skräck. Vad det är hon ska möta? Men jag vet att hon kommer gråta av kärlek när hennes lilla ängel lägga upp på hennes bröst.. en stund man aldrig glömmer, ett möte av tusen känslor..

..Vi drar idag på en liten weekend. 

Och som vi längtat.. verkligen något vi behöver. 

Vi ska åka till Göteborg och till de hotellet som vi bodde på för 4 års sedan första gången vi fira årsdag och faktiskt vår första lilla tripp ihop. Det ska bli så välbehövligt. 

Ett super härligt hotell. Radisson Blue Riverside. Vi ska bara äta gott, bada bubbelpool, basta, dricka champagne, äta skaldjur, kramas, kolla bio, gå på stan, hålla handen...pussas.

Det som gör denna resan ännu mer speciell är att på lördag, för exakt ett år sedan, åkte vi till smygehuk Havsbad och gjorde en weekend där, åt otroligt gott, bada, basta, slappa och det var då vår lille Aron blev till... exakt ett år sedan.. 

Det känns både fantastiskt och jätte tungt på samma gång. Att de är ett år sedan jag inte hade en aning om att en liten bebis var på gång att växa fram där inne.. det visste jag först den 1 april. När jag kissa på stickan och ett vackert plus kom fram.. men även att de redan gått ett år och han inte är här ännu.. 

Jag vill då också passa på att berätta att på lördag är det exakt ett år sedan jag sluta röka. Jag tog min sista cigarett då. För att vi ville bli gravida..  

Två fantastiska händelser på en och samma helg.. kanske de blir en bebis denna gången också då, men cigaretten kommer jag för alltid hålla mig ifrån. 

Även om jag är otroligt sugen ibland fortfarande.. kan gå mot balkongen och komma på när jag öppnar dörren att jag är påväg ut och röka, fast då utan cigaretten. Det sitter djupt i en. Vanan!

Solen skiner idag också. Kanske för en Knoddis vill att hans föräldrar ska få de lite extra fint. Vi älskar dig Knoddis. Tack för solen på oss. 

Så allihop.

Ha en fantastisk helg för det skall vi faktiskt försöka ha..Jag och min fantastiska sambo ❤

För 4 år sedan på vår första tripp ihop och fira 1 år som par

För 1 år sedan. Ovetandes och lyckliga 

Av längtan till dig - Slängs tillbaka 4 månader i tiden..

... efter regn kommer solsken. Nja. Inte alla gånger och inte för alla.

Efter mitt inlägg igår om människan man inte vill vara fick jag fin respons och förståelse och det tackar jag för.
Jag visste inte om inlägget skulle väcka känslor iom svartsjukan, ilskan, avundsjukan och faktiskt ibland hatet man kan känns mot och för andra.
Jag var rädd för att folk skulle tycka jag var en hemsk människa. Det är jag inte, jag är bara sårad och rädd. Och ensam även om jag inte är det.

Men i går fick jag också något hemskt i min inkorg på messanger.

Jag kan börja med att berätta att där finns grupper för oss som förlorat våra barn. Bra grupper med enormt stöd. Där vi alla varit me dom samma sak och förstår varandra på en nivå man aldrig trodde man skulle bli förstådd på. Det är stärkande i denna situvationen man befinner sig i.
Både spädbarnsfonden och andra grupper. Vill du som läser detta som kanske är med om samma sak som oss, gå med i en sån grupp, kanske ara för att känna du inte är ensam, så skriv till mig så ber jag admin lägga till dig, för du kan inte söka öppet på dessa grupperna, dom är hemliga.

I ena gruppen är vi 528 medlemmar. Det är 528 för många egentligen..
Men jag är enormt tacksam för dessa grupper, den värme, kärlek, förståelse är oslagbar.
Jag är tacksam över min blogg som får mig att skriva ner allt och mest tacksam är jag hur det läker mig, men även att jag når ut, till ni som vill få förståelse, att vi pratar om det men mest till dig som är med om samma sak.

Så igår kom de..

En tjej som sitter med sin döda bebis i sin magen och fick igår veta att dennes hjärta inte slår längre..
En liten flicka i v 37+4. 3 veckor tills hon skulle vara hos dom.
Hela jag rös till. Slängdes tillbaka 4 månader i känslorna och föll till golvet.
Dels för mig själv, och hur ont det gör i mig, men dels för hennes och hennes mans skull.. För jag vet vad dom går och kommer få gå igenom.. Nu sitter dom där, på en rutinkontroll för att se så allt ser bra ut och hittar inget hjärta som slår.. Det är stilla, inget ekande ljud som flyger geneom rummet.

Det tar mig tillbaka till det där rummet på KK när undersköterskan Eva febrilt leta efter Arons hjärtljud och inte hitta dom, hur jag sög fast blicken i taket och skämdes, skammen flög över mig igen när hon skrev..
Jag hoppade in i rummet med henne igår, rent mentalt. Jag ville vara där fysiskt, bara få hålla hennes hand, klappa hennes kind och säga att allt kommer bli bra. Få ljuga för henne för att ge henne lite hopp..
Men allt kommer inte bli bra, det kommer bli bättre, men aldrg helt bra. Du är traumatiserad för livet vännen. Du kommer för resten av ditt liv leva med en saknad som är så enormt tung.

Jag gav henne alla råd jag har. Allt jag ångrat efter och allt vi gjorde med Aron och allt det vi glömde göra eller valde att inte ghöra.. Jag försökte ge henne styrkan att våga överleva. Jag försökte sträcka ut min hand så gott det gick.. Jag lova henne att finnas med i varje tanke.

I morgon ska denna tjejen bli igångsatt och få möta kärleken i sitt liv men även få uppleva en sån enorm känsla av tomhet. Efterlängtad och saknad på samma gång. Det är inte en död bebis hon möter i morgon. Det kommer vara hennes perfekta, fina, söta lilla dotter som stilla möter henne i hennes famn..

Trots jag gått igenom samma och önskar att jag aldrig, aldrig får göra det igen så vill jag nästan ta över det hon går igenom nu. Så hon slipper.

Fick även höra idag att 2 av mina tjejkpmpisars bekanta är med om samma, en av dom med tvillingar, där bådas hjärta slutat slå.
Jag har träffat en änglamamma som förlorade sina tvillingar. Elsa och Doris. Jag sa till henne när vi sågs att jag nästan led mer med henne än mig själv, för dom var ju två. Två små helt perfekta flickor.
Man kan inte mäta sorg, det går inte. Alla är vi olika och alla är vi med om olika känslor. Men mötet med Doris och Elsas mamma och pappa vars Farfar också var med när vi träffades, han sa en bra sak som jag tog med mig.
- Det ni går igenom, att förlora sitt/sina barn, det är inget annat än omänskligt..

Omänskligt förklarar det otroligt bra.
Det är för tungt för människan att gå igenom.

Så idag slängs jag tillbaka 4 månader, tänker på allt vi gått igenom sedan dess och inser vilken enormt tung resa vi gjort, och är stolt över vart vi är idag och jag ska låta alla mina tankar gå till dig, du som sitter på KK med en lång, tung,omänsklig resa framför dig..Men det finns en lättare framtid, långt där framme..
Håll varandra i handen, kramas mycket som Birger sa, och tar vara på vartenda känsla..

Av längtan till dig - Jag vill inte vara denna personen..

...Saknaden gör ont idag. Djup och tung. Alla känslor på en gång efter jag jobbat i 4 dagar tätt.

Det finns inget i världen som ens kan beskriva känslan som känns i saknaden av sin bebis, sitt barn.
Jag vill bara kunna ta på honom, klappa honom, känna honom mot mitt bröst igen..
Hans doft, hans värme.. Bara en gång till få klappa hans lena, mjuka kind. Bara en gång till..

Det är en oändlig tomhet. Ständigt.
Vad man än skall göra så tänker man - Om bara Knoddis varit här.
Hur skulle det vara? Så fort jag ser en vagn med en stolt, trött mamma komma gående. Tänk om det var jag..
Så fort jag hör ett bebisskrik. Tänk om jag fick trösta..
Så fort jag ser en mamma med bärsele. Tänk om jag fått bära dig där..

När jag är hos vänner med barn, och jag har många vänner med barn,så tänker
jag ofta på hur jag hade varit med min knoddis.
Hade jag varit som henne?
Hade jag gissat på rätt sak när kKnoddis grät? Är han Hungrig eller trött, vill han ha närhet
eller har han bara bajsat?
Hade jag varit avslappnad och cool som henne? Eller nojjig och stel?
Hade knoddis krypit runt där med sin kpompis och jag bara suttit ascool på min stol och druckit kaffe..eller hade jag lagt mig i konstant och haft en sån bebis som bara vill vara på en hela tiden?
Undra...

Det hugger i hjärtat när jag ser glada, okända mammor gå runt snackandes och leendes med sina barnvagnar framför sig och där i ligger säkert en asgosig och söt bebis och snuttar intensivt på sin stora napp och försöker somna gott, tryggt i sin fina nya vagn som deras mamma och pappa köpt för dyra pengar..
Det hugger i mitt hjärta när jag ser en ammande mamma sitta och gosa med sin bebis, så fint kolla ner på sin bebis när den intensivt snuttar på bröstet, som säkert låter sådär mysigt när den suger på bröstet..
Det hugger i hjärtat när jag ser en pappa vara ute pch springa med sin bebis i vagnen för att mamman ska få liten egentid där hemma..och jag vet hur mycket Sverker längta efter att få göra det med Knoddis.
Det hugger i hjärtat när jag ser höggravida, lyckliga, trötta tjejer som går runt där med enorm längtan och förväntan.. Räknar veckorna, dagarna tills bebisen skall komma och allt i bebisens rum är fixat och man har gått hem från jobbet för minst ett helt år framöver..

Det hugger för att jag skulle haft allt det där..och gjort allt det där..
Jag avskyr att vara sån, en sån som vill ha det andra har.. Jag var inte sån förut..

Jag var nöjd och lycklig. Gick runt med förväntan och längtan. Enormt trötthet och glad i trimester 3.
Jag räknade veckorna tills min bebis skulle komma och längtade till den dagen vi skulle packa upp vagnen, spjälsängen och alla hans gossedjur i hans hörna i vardagsrummet...Jag längtade efter förlossningen, skulle jag verkligen få uppleva det, wow..

Nu ligger vagnen fortfarande i sin kartong. Spjälsängen är fortfarande nermonterad, gosedjuren ligger i lådor, babysitter och skötbädden ligger uppe på garderoben, dammiga. Allt i min bebis garderob av orört.
Min bebis hade en hel garderob med kläder och saker han skulle få ligga i och ha på sig..
Din söta prickiga overall som mormor hittat till dig, som var det första plagget jag köpte till dig..
Skötväskan har fortfarande ett paker våtservetter, några blöjor och en nappflaska och några nappar.. den som jag satt här hemma och packa med ett leende..

Orättvist, omänskligt, otacksamt och fruktansvärt...
Dels att Aron inte är här hos oss, men även att jag är sån nu.. En sån som vill ha det andra har.

Jag vill så innerligt ha min bebis, min Knoddis hos oss.
Jag hoppas en dag attjag får uppleva allt det där jag var så beredd på att uppleva.
Bara 4 veckor kvar sen skulle hela mitt liv förändras för alltid, men inte såhär..

Sakerna som aldrig fått bli använda hoppas jag en vacker dag får användas av syskon. Att den där dammiga babysittern får fyllas med kladd och hopp. Att den där fina vagnen mormor och morfar köpt får piffas och köra sin första tur med sin förta passagerare..

Men jag önskar så att det var du Aron..Att jag redan fått uppleva det.
Att jag slapp sitta här, i min kalla lägenhet, fylld med avund och krossat hjärta. Ovishet för framtiden och enorm rädsla att det skall hända igen..
Min medvetenhet är för stor. Min rädsla enorm och min saknad fruktansvärd.

Av längtan till dig kämpar jag på. Jag tar var dag för vad den är och försöker se ljuset. Jag fångar det när det kommer, tar var på de med enorm kraft men låter också oron, ilskan, sorgen, avundsjukan, fallen, ta plats..

Av längtan till dig - Jag vill bara tacka

... idag vill jag bara tacka er. Tacka för att ni läser. Hela 90000 visningar sedan jag börja skriva på "Av Längtan till dig"och jag blir otroligt varm i hjärtat.. 

Jag skriver inte för att jaga "likes". 

Men Jag lovade Knoddis att föreviga hans korta resa här på jorden, att få hans lilla resa berättad och att folk omkring oss skulle få en slags kärlek och förståelse. Och att bryta tystnaden om spädbarnsdöd och minskad fosterrörelse. För att jag som mamma till en ängel också mår bra av att läsa andras resor för att kanske är där någon annan mamma där ute som inte vill känna sig ensam. 

Och det är balsam för min själ att få skriva. 

Som jag berätta i ett tidigare inlägg om att min psykolog prata om en garderob. 

Att man tar varje känsla och tanke och bearbetar dom sen viker dom fint och lägger in dom i garderoben, du kan inte bara slänga in allt i en enda stor röra. 

När jag skriver bearbeta jag. Jag får uppleva allt igen i mina tankar. 

Så det värmer mitt hjärta att så många läser om vår knoddis. Vår fina lilla Aron och vår kamp att på något sätt återgå till ett liv. 

Dela gärna min blogg så fler få läsa och kanske en ensam mamma eller pappa där ute kan få känna att dom inte är ensamma. Och att detta faktiskt händer. 

Så tack, från botten av mitt hjärta.. 

Av längtan till dig - Du skulle bli 4 månader idag

... och när man varit realist är det dags att få de där djupa hugget i bröstet, den där innerligt tunga känslan av tomhet, den där djupa känslan av att man inte orkar mer.. den kommer som en smäll på käften. 

Jag förstår fortfarande inte att jag haft en liten bebis i min mage för bara 4 månader sedan, som bara då om 4 veckor skulle komma till oss, med kärlek och lycka och att vi nu står här tomma. Att den bebisen dog. Min kropp, mitt hjärta, min hjärna förstår de inte.. 

Jag vakna själv idag. Sverker jobbar. 

Idag skulle du bli 4 månader Aron.. 

En stor kille. Som säkert ätit sig tjock på en massa god mjölk eller hade du slutat amma nu? Som säkert skrattat och skrikit en massor och aldrig låtit mamma vila och som säkert inte sovit när mamma ville du skulle sova, Som klarat alla kurvor hos BVC men din mamma skulle ändå oroa sig. Som säkert kräkt en massa precis som din kusin Victor när han var bebis..

Att orka ett helt liv av frågan varför, varför just Aron, varför just vi, varför just nu??Att orka ett helt liv av saknaden av sitt barn..

Alla dessa, undra hur du varit! Jag är trött på att undra, jag vill så innerligt veta Aron. Mamma och pappa vill veta vem du är, vi vill veta hur din röst låter, vi vill veta hur dina ögon ser ut, om dom kanske blivit blå eller bruna? Kanske lite gröna som mammas? Hade ditt hår fortsatt vara svart eller hade du blivit ljus? Hade du fått samma fluff sol din pappa? 

Din spetsiga haka, din söta lilla näsa, din goa doft, som jag hade njutit av att se, känna, lukta, snusa, klappa, pussa på dig .. 

Det gör så innerligt ont att inte veta.

Vi får aldrig veta.

Men idag Aron, idag ska vi försöka så gott de går att fira dig. Din 4 månaders dag. Först ska mamma köra till Tant Malin och Daniel och din bästis Nelia. Sen ska mamma och pappa träffa moster Lotta och farbror Pelle och äta skaldjur och njuta av kvällen ihop med dom.. vi ska skåla för dig, vi ska prata om dig, vi ska försöka le. 

Le för att du finns så fint i våra hjärtan Aron. För att du finns men inte här hos oss.. för att du trots allt skapat så mycket minnen. Fina möten. Kärlek och att du gett oss tacksamhet till livet.. att du lärt oss att uppskatta människor och var dag som vi får vakna friska. 

Var dag är längre ifrån dig men ändå en dag närmare, tills vi ses igen. 

Min lilla prins.. 

Mamma och pappa älskar dig. Vi är många som älskar dig och saknar dig, Hoppas du känner all vår kärlek där uppe i himlen på din 4 månaders dag Knoddis..  

Grattis Älskling.. 

Av längtan till livet - Tankar på annat. Bara för en stund

... Som ni vet så är jag tillbaka på jobbet igen och det är såklart med blandade känslor. Jag jobbar bara 50% och det känns tryggt. Jobb några dagar, Aronbubbland några dagar.
Ska satsa på att komma upp i tid men tar det sakta men säkert. Det som gör jobbet otroligt skönt är att jag har tankarna på annat. Aron är såklart där men jag får tänka på honom på ett mer positivt sätt istället. Mer som att han hejjar på mig under dagen..min lilla prins.

Men man får bygga upp och ta igen.
Dagen innan jag ska jobba måste jag "tömma" kroppen på känslor. Gråta och få vara i min Aronbubbla.
Dagen efter jag jobbat eller när jag är ledig igen måste jag ta igen "förlorade" känslor. Det kanske låter illa men så är det. Det är till och med ett råd från min kurator.

Jag ska bearbeta min känslor precis som man rensar i sin garderob. Ta ut alla i garderoben, gå igenom varje plagg och rensa ut det du inte använder eller inte vill ha längre. Sen ska du inte bgara trycka in allt i garderoben, för när du öppnar den då så ramlar allt ut, utan du skall vika varje plagg fint och lägga in de en efter en, när du då öppnar garderoben igen kan du stilla och fint lyfta ut det plagget du vill ta på dig.
Samma gäller mina känslor.
Jag ska inte ha allt i en enda stor röra utan mina tankar och känslor skall vara fint sorterade, så när det är tid för andra tankar och jag gör annat än att bearbeta min sorg så ska jag kunna ta ut en tanke i taget.
Man ska se sina känslor som en välsorterad garderob.

Det är också bra att få tänka på annat.
Efter ett tag man gått hemma i sorg och djupa sår efter sitt förlorade barn så märker man ganska tydligt hur det inte hjälper en längre att vara hemma, att bara sitta hemma och sörja.
I början behöver man det. Att bara få tänka på sitt barn, sin bebis, vår Aron. Att bara få gråta, skrika, sova, gråta, sörja, sova, prata, gråta. Men det tog ca 3 månader för mig så märkte jag att jag behövde få tänka på annat också, komma utanför min Aronbubbla emellan åt. Det krävdes stort mod. För det dåliga samvetet hinner lätt ikapp en. Man får dåligt samvete, jämtemot sitt barn, om man tänker eller

Dels börja jag så smått jobba, men jag sökte också in till en kurs i Praktiskt Marknadsföring - och butiksekonomi, distanskurs, som jag faktiskt rent magiskt kom in på. Det gjorde inte Sverker, vi skulle plugga ihop var tanken. Jag sökte för att utmana mig själv och för att just få tänka på annat. Få lära mig något nytt och utvecklas inom mitt yrke, för för er som inte vet så jobbar jag som Visual Merchandiser för Saint Tropez i Danmark. Kort och gott så stylar man butiker till merförsäljning. Så jag kickar igång att plugga på måndag och det ser jag otroligt mycket fram emot.

Som jag också skrivit i tidgare inlägg så är jag inte så bra kompis med min kropp, just nu..
Som änglamamma står du där, utan din bebis, utan allt som skulle bli, med en fettklump på magen och jag med 20 extra kilo. Och för er som inte vet så är min sambo Triathlet så han har hjälp mig enormt i att komma igång, stöttat, peppat och hjälpt mig i övningar och med träningsschema. I Början blev det en cykel, inomhus, 30 minuter, med intervaller och olika distanser. Det visade sig att vara rena balsamet för själen och läkningen. (dels för sorgen av Aron men även för propparna jag fick efter förlossningen) att få använda kroppen, svettas, känna pulsen gå upp, och vara nöjd över sig själv efteråt. Förstår verkligen att träning finns på recept. Det har lite varit min räddning i allt detta. För en av dom starkaste känslorna jag fick efter förlusten av Aron var att jag inte dög till något. Men att få utmana mig själv, använda mig själv och få bli stolt över mig själv, var en otroligt fin känsla. Nu har det gått så långt att jag befinner mig på gymmet. Ihop med Sverker, vi var där första gången igår Och det var otroligt skönt. Där fick jag ta i, svettas, kämpa och vi båda fick tänka på annat..Och vi gjorde något ihop.

Så att vara tillbaka på jobbet, börja plugga på måndag, planerar flytten för fullt och äter bra och gott och träningen, det är ett bra recept för mig för att försöka lappa ihop tankar och sår så gott det går.
En del av mig kommer aldrig läka, saknaden av min son kommer aldrig gå över, men jag kan göra så gott jag kan, så gott jag orkar för att stå på benen, för att hitta tillbaka till mitt nya liv, för att läka så min kropp orkar en dag på jobbet, att i framtiden orka bära ett syskon till Aron och att min hjärna, då och då, får vila från sorg och misär.

Tiden att alltid ligga ner och försvinna in i sorgen är över. Nu är jag där, då och då, ganska ofta, fast på ett sundare sätt. Jag kan lyfta ut ett plagg ur garderoben, sitta med det ett tag, tänka på det, gråta med det men sen fint lägga in det igen och stänga dörren, för ett tag....

Det är bara 4 månader, snart, sedan Aron föddes stilla. Sedan vi hade vår absolut värsta och vackraste dag i livet, den 4 november 2016. Känslorna kring det är fortfarande på ytan, dom bubblar över lätt och stormkokar ofta, men dom är sorterade. Dom är iordning, jag vet vad jag känner när jag känner de..

Jag vet att jag kommer falla många gånger till. Men idag är en dag där jag är realist..