Jag blev väldigt peppad och känner att vi har lite medvind nu.
Det är mycket framöver som ska bli roligt. Mycket jag inte kan berätta än men det kommer jag lovar.
En av sakerna är ju flytten..
Som vi längtar till denna flytten.
Vi pratar om det varje dag och förstår inte riktigt att det är sant.
Att vi ska få flytta till en dubbelt så stor lägenhet med massa plats och massa fint.
Vi kan grilla på innergården på vår lilla plats utanför köket. Alla kompisar behöver inte släpa vagnar och sig själva (även vi i framtiden) upp för alla trappor utan bara en halv trappa upp.
Vi har (tills en ny familjemedlem kanske kommer) ett extra rum för vänner och familj att sova över i.
Även ett ställe vi kan sätta alla Sverkers och mina cyklar och ett rum där vi får plats med en till garderob så vi kan ha en träningsklädesgarderob ( är de ens ett ord?)
I vårt gigantiska sovrum har vi 6 st garderober. Massa plats för säng och sängbord ( ni som vet hur vi bor nu vet ju att vårt nuvarande sovrum är endast SÄNG) mer får inte plats.
Ja, det ska helt enkelt bli väldigt skönt att flytta. På något sätt få en nystart. Något nytt att bona i, något nytt att skapa nya, friska minnen i, för vår knodd kommer vara med oss vart vi än flyttar, men i våra hjärtan och minne och med kärlek. Inte i denna lägenheten som skriker saknad av vårt barn som skulle fyllt det med massa skrik och kärlek.
Sedan Aron föddes den 4 November 2016 så har jag, som ni vet om ni läst hela, haft ett krig med kroppen. Jag har på något sätt varit arg på den har jag kommit på.
Med det menar jag att jag tycker den svek mig.
Att den inte ens "klara" att bära och ge mig ett levande barn. Varför svek den mig så? Vad var det med min kropp som inte kunde göra så mitt barn överlevde? Varför kunde min kropp inte visat att något var fel? Så jag kunnat rädda mitt barn? Det är ett svek..
Efter förlossningen har jag precis som många andra mammor förändrats.
Inte bara i utseende men också i det inre, rent fysiskt. Dels fick jag gå igenom massa skit efter förlossningen. Mjölkstockning, eftervärkar, avslag precis som många andra. Skillnaden va ju att jag inte hade min bebis.
Ja, det psykiska förstår ni.
Min menstrationscykel är helt annorlunda.
Innan Aron hade jag aldrig någon som helt känning eller symptom av Ägglossning eller mens.
Det var mer - Oj nu kom mensen helt plötsligt. Jag hade ingen koll hur lång cykel och när man skulle ha ägglossning eller sådär. Förutom dom två månaderna det tog att "tillverka" Aron. Då körde vi på Ägglossningsstickor för att se när. En ganska normal cykel visade sig på ca 28 dagar och Ägglossning på dag 12-14.
NU, nu hinner jag andas i 4-6 dagar per månad från att ha ont, pms, mens, ont, andas, mens, ont...
Men, jag har grävt ner mig i att lära känna min kropp. Just för att jag ska veta när jag kommer ha ont eller när jag kan vara jag. Jag är långt ifrån att veta det ännu. Men jag är på god väg.
Min cykel har ändrats till ca 30-32 dagar och jag har riklig mens och rikliga smärtor. Jag har extrem PMS och är som ett irriterat monster. Har förstått det är ganska vanligt att det ändras ganska drastiskt, oftast.
Hur som helst så är det snart 5 månader sedan Aron lämna oss och jag har för första månaden någonsin börjat lita på min kropp. Tycka om den lite och faktiskt försökt att inte vara så hård mot den. Den funkar faktiskt ganska bra. Den bär mig, den börjar bli starkare, den minskar i omkrets efter hårt arbete, den har mens och ägglossning som den ska, den läker snabbt, den börjar också bli lite pigg..
Att vi ska få flytta till en dubbelt så stor lägenhet med massa plats och massa fint.
Vi kan grilla på innergården på vår lilla plats utanför köket. Alla kompisar behöver inte släpa vagnar och sig själva (även vi i framtiden) upp för alla trappor utan bara en halv trappa upp.
Vi har (tills en ny familjemedlem kanske kommer) ett extra rum för vänner och familj att sova över i.
Även ett ställe vi kan sätta alla Sverkers och mina cyklar och ett rum där vi får plats med en till garderob så vi kan ha en träningsklädesgarderob ( är de ens ett ord?)
I vårt gigantiska sovrum har vi 6 st garderober. Massa plats för säng och sängbord ( ni som vet hur vi bor nu vet ju att vårt nuvarande sovrum är endast SÄNG) mer får inte plats.
Ja, det ska helt enkelt bli väldigt skönt att flytta. På något sätt få en nystart. Något nytt att bona i, något nytt att skapa nya, friska minnen i, för vår knodd kommer vara med oss vart vi än flyttar, men i våra hjärtan och minne och med kärlek. Inte i denna lägenheten som skriker saknad av vårt barn som skulle fyllt det med massa skrik och kärlek.
Sedan Aron föddes den 4 November 2016 så har jag, som ni vet om ni läst hela, haft ett krig med kroppen. Jag har på något sätt varit arg på den har jag kommit på.
Med det menar jag att jag tycker den svek mig.
Att den inte ens "klara" att bära och ge mig ett levande barn. Varför svek den mig så? Vad var det med min kropp som inte kunde göra så mitt barn överlevde? Varför kunde min kropp inte visat att något var fel? Så jag kunnat rädda mitt barn? Det är ett svek..
Efter förlossningen har jag precis som många andra mammor förändrats.
Inte bara i utseende men också i det inre, rent fysiskt. Dels fick jag gå igenom massa skit efter förlossningen. Mjölkstockning, eftervärkar, avslag precis som många andra. Skillnaden va ju att jag inte hade min bebis.
Ja, det psykiska förstår ni.
Min menstrationscykel är helt annorlunda.
Innan Aron hade jag aldrig någon som helt känning eller symptom av Ägglossning eller mens.
Det var mer - Oj nu kom mensen helt plötsligt. Jag hade ingen koll hur lång cykel och när man skulle ha ägglossning eller sådär. Förutom dom två månaderna det tog att "tillverka" Aron. Då körde vi på Ägglossningsstickor för att se när. En ganska normal cykel visade sig på ca 28 dagar och Ägglossning på dag 12-14.
NU, nu hinner jag andas i 4-6 dagar per månad från att ha ont, pms, mens, ont, andas, mens, ont...
Men, jag har grävt ner mig i att lära känna min kropp. Just för att jag ska veta när jag kommer ha ont eller när jag kan vara jag. Jag är långt ifrån att veta det ännu. Men jag är på god väg.
Min cykel har ändrats till ca 30-32 dagar och jag har riklig mens och rikliga smärtor. Jag har extrem PMS och är som ett irriterat monster. Har förstått det är ganska vanligt att det ändras ganska drastiskt, oftast.
Hur som helst så är det snart 5 månader sedan Aron lämna oss och jag har för första månaden någonsin börjat lita på min kropp. Tycka om den lite och faktiskt försökt att inte vara så hård mot den. Den funkar faktiskt ganska bra. Den bär mig, den börjar bli starkare, den minskar i omkrets efter hårt arbete, den har mens och ägglossning som den ska, den läker snabbt, den börjar också bli lite pigg..
Trots att känslorna fortfarande går upp och ner, den psykiska tröttheten är konstant och att den måste kämpa för att orka varje dag.
Jag skulkle vilja säga att jag är otroligt imponerad över den. Att den orkar.
Att den rent fysiskt orkar varje dag. Att den orkar jobba, gå, träna, lyfta..
Tack kroppen.. Tror man måste försöka gilla den för vad den just nu är. Inte för vad jag vill vara. För ska jag gå in på det så blir listan lång.
Sverker säger alltid till mig när jag börjar klaga på den hur enormt stolt han är över min kropp.
Att den, bara 5 månader efter en förlossning, jobbar hårt varje dag.
Han har ju så rätt.
Man glömmer lätt som änglamamma att man fött barn, typ precis. Sen sorg, stress och orkeslöshet på de.
Jag ska försöka ha det i tanken, och varje dag när jag lägger mig efter 8 timmars jobb, lite träning och annat, tacka den. Tacka den för att den orkar. Det är ett steg på vägen.
Man glömmer lätt som änglamamma att man fött barn, typ precis. Sen sorg, stress och orkeslöshet på de.
Jag ska försöka ha det i tanken, och varje dag när jag lägger mig efter 8 timmars jobb, lite träning och annat, tacka den. Tacka den för att den orkar. Det är ett steg på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar