Av längtan till livet - Tankar på annat. Bara för en stund

... Som ni vet så är jag tillbaka på jobbet igen och det är såklart med blandade känslor. Jag jobbar bara 50% och det känns tryggt. Jobb några dagar, Aronbubbland några dagar.
Ska satsa på att komma upp i tid men tar det sakta men säkert. Det som gör jobbet otroligt skönt är att jag har tankarna på annat. Aron är såklart där men jag får tänka på honom på ett mer positivt sätt istället. Mer som att han hejjar på mig under dagen..min lilla prins.

Men man får bygga upp och ta igen.
Dagen innan jag ska jobba måste jag "tömma" kroppen på känslor. Gråta och få vara i min Aronbubbla.
Dagen efter jag jobbat eller när jag är ledig igen måste jag ta igen "förlorade" känslor. Det kanske låter illa men så är det. Det är till och med ett råd från min kurator.

Jag ska bearbeta min känslor precis som man rensar i sin garderob. Ta ut alla i garderoben, gå igenom varje plagg och rensa ut det du inte använder eller inte vill ha längre. Sen ska du inte bgara trycka in allt i garderoben, för när du öppnar den då så ramlar allt ut, utan du skall vika varje plagg fint och lägga in de en efter en, när du då öppnar garderoben igen kan du stilla och fint lyfta ut det plagget du vill ta på dig.
Samma gäller mina känslor.
Jag ska inte ha allt i en enda stor röra utan mina tankar och känslor skall vara fint sorterade, så när det är tid för andra tankar och jag gör annat än att bearbeta min sorg så ska jag kunna ta ut en tanke i taget.
Man ska se sina känslor som en välsorterad garderob.

Det är också bra att få tänka på annat.
Efter ett tag man gått hemma i sorg och djupa sår efter sitt förlorade barn så märker man ganska tydligt hur det inte hjälper en längre att vara hemma, att bara sitta hemma och sörja.
I början behöver man det. Att bara få tänka på sitt barn, sin bebis, vår Aron. Att bara få gråta, skrika, sova, gråta, sörja, sova, prata, gråta. Men det tog ca 3 månader för mig så märkte jag att jag behövde få tänka på annat också, komma utanför min Aronbubbla emellan åt. Det krävdes stort mod. För det dåliga samvetet hinner lätt ikapp en. Man får dåligt samvete, jämtemot sitt barn, om man tänker eller

Dels börja jag så smått jobba, men jag sökte också in till en kurs i Praktiskt Marknadsföring - och butiksekonomi, distanskurs, som jag faktiskt rent magiskt kom in på. Det gjorde inte Sverker, vi skulle plugga ihop var tanken. Jag sökte för att utmana mig själv och för att just få tänka på annat. Få lära mig något nytt och utvecklas inom mitt yrke, för för er som inte vet så jobbar jag som Visual Merchandiser för Saint Tropez i Danmark. Kort och gott så stylar man butiker till merförsäljning. Så jag kickar igång att plugga på måndag och det ser jag otroligt mycket fram emot.

Som jag också skrivit i tidgare inlägg så är jag inte så bra kompis med min kropp, just nu..
Som änglamamma står du där, utan din bebis, utan allt som skulle bli, med en fettklump på magen och jag med 20 extra kilo. Och för er som inte vet så är min sambo Triathlet så han har hjälp mig enormt i att komma igång, stöttat, peppat och hjälpt mig i övningar och med träningsschema. I Början blev det en cykel, inomhus, 30 minuter, med intervaller och olika distanser. Det visade sig att vara rena balsamet för själen och läkningen. (dels för sorgen av Aron men även för propparna jag fick efter förlossningen) att få använda kroppen, svettas, känna pulsen gå upp, och vara nöjd över sig själv efteråt. Förstår verkligen att träning finns på recept. Det har lite varit min räddning i allt detta. För en av dom starkaste känslorna jag fick efter förlusten av Aron var att jag inte dög till något. Men att få utmana mig själv, använda mig själv och få bli stolt över mig själv, var en otroligt fin känsla. Nu har det gått så långt att jag befinner mig på gymmet. Ihop med Sverker, vi var där första gången igår Och det var otroligt skönt. Där fick jag ta i, svettas, kämpa och vi båda fick tänka på annat..Och vi gjorde något ihop.

Så att vara tillbaka på jobbet, börja plugga på måndag, planerar flytten för fullt och äter bra och gott och träningen, det är ett bra recept för mig för att försöka lappa ihop tankar och sår så gott det går.
En del av mig kommer aldrig läka, saknaden av min son kommer aldrig gå över, men jag kan göra så gott jag kan, så gott jag orkar för att stå på benen, för att hitta tillbaka till mitt nya liv, för att läka så min kropp orkar en dag på jobbet, att i framtiden orka bära ett syskon till Aron och att min hjärna, då och då, får vila från sorg och misär.

Tiden att alltid ligga ner och försvinna in i sorgen är över. Nu är jag där, då och då, ganska ofta, fast på ett sundare sätt. Jag kan lyfta ut ett plagg ur garderoben, sitta med det ett tag, tänka på det, gråta med det men sen fint lägga in det igen och stänga dörren, för ett tag....

Det är bara 4 månader, snart, sedan Aron föddes stilla. Sedan vi hade vår absolut värsta och vackraste dag i livet, den 4 november 2016. Känslorna kring det är fortfarande på ytan, dom bubblar över lätt och stormkokar ofta, men dom är sorterade. Dom är iordning, jag vet vad jag känner när jag känner de..

Jag vet att jag kommer falla många gånger till. Men idag är en dag där jag är realist..