Av längtan till dig - Jag vill inte vara denna personen..

...Saknaden gör ont idag. Djup och tung. Alla känslor på en gång efter jag jobbat i 4 dagar tätt.

Det finns inget i världen som ens kan beskriva känslan som känns i saknaden av sin bebis, sitt barn.
Jag vill bara kunna ta på honom, klappa honom, känna honom mot mitt bröst igen..
Hans doft, hans värme.. Bara en gång till få klappa hans lena, mjuka kind. Bara en gång till..

Det är en oändlig tomhet. Ständigt.
Vad man än skall göra så tänker man - Om bara Knoddis varit här.
Hur skulle det vara? Så fort jag ser en vagn med en stolt, trött mamma komma gående. Tänk om det var jag..
Så fort jag hör ett bebisskrik. Tänk om jag fick trösta..
Så fort jag ser en mamma med bärsele. Tänk om jag fått bära dig där..

När jag är hos vänner med barn, och jag har många vänner med barn,så tänker
jag ofta på hur jag hade varit med min knoddis.
Hade jag varit som henne?
Hade jag gissat på rätt sak när kKnoddis grät? Är han Hungrig eller trött, vill han ha närhet
eller har han bara bajsat?
Hade jag varit avslappnad och cool som henne? Eller nojjig och stel?
Hade knoddis krypit runt där med sin kpompis och jag bara suttit ascool på min stol och druckit kaffe..eller hade jag lagt mig i konstant och haft en sån bebis som bara vill vara på en hela tiden?
Undra...

Det hugger i hjärtat när jag ser glada, okända mammor gå runt snackandes och leendes med sina barnvagnar framför sig och där i ligger säkert en asgosig och söt bebis och snuttar intensivt på sin stora napp och försöker somna gott, tryggt i sin fina nya vagn som deras mamma och pappa köpt för dyra pengar..
Det hugger i mitt hjärta när jag ser en ammande mamma sitta och gosa med sin bebis, så fint kolla ner på sin bebis när den intensivt snuttar på bröstet, som säkert låter sådär mysigt när den suger på bröstet..
Det hugger i hjärtat när jag ser en pappa vara ute pch springa med sin bebis i vagnen för att mamman ska få liten egentid där hemma..och jag vet hur mycket Sverker längta efter att få göra det med Knoddis.
Det hugger i hjärtat när jag ser höggravida, lyckliga, trötta tjejer som går runt där med enorm längtan och förväntan.. Räknar veckorna, dagarna tills bebisen skall komma och allt i bebisens rum är fixat och man har gått hem från jobbet för minst ett helt år framöver..

Det hugger för att jag skulle haft allt det där..och gjort allt det där..
Jag avskyr att vara sån, en sån som vill ha det andra har.. Jag var inte sån förut..

Jag var nöjd och lycklig. Gick runt med förväntan och längtan. Enormt trötthet och glad i trimester 3.
Jag räknade veckorna tills min bebis skulle komma och längtade till den dagen vi skulle packa upp vagnen, spjälsängen och alla hans gossedjur i hans hörna i vardagsrummet...Jag längtade efter förlossningen, skulle jag verkligen få uppleva det, wow..

Nu ligger vagnen fortfarande i sin kartong. Spjälsängen är fortfarande nermonterad, gosedjuren ligger i lådor, babysitter och skötbädden ligger uppe på garderoben, dammiga. Allt i min bebis garderob av orört.
Min bebis hade en hel garderob med kläder och saker han skulle få ligga i och ha på sig..
Din söta prickiga overall som mormor hittat till dig, som var det första plagget jag köpte till dig..
Skötväskan har fortfarande ett paker våtservetter, några blöjor och en nappflaska och några nappar.. den som jag satt här hemma och packa med ett leende..

Orättvist, omänskligt, otacksamt och fruktansvärt...
Dels att Aron inte är här hos oss, men även att jag är sån nu.. En sån som vill ha det andra har.

Jag vill så innerligt ha min bebis, min Knoddis hos oss.
Jag hoppas en dag attjag får uppleva allt det där jag var så beredd på att uppleva.
Bara 4 veckor kvar sen skulle hela mitt liv förändras för alltid, men inte såhär..

Sakerna som aldrig fått bli använda hoppas jag en vacker dag får användas av syskon. Att den där dammiga babysittern får fyllas med kladd och hopp. Att den där fina vagnen mormor och morfar köpt får piffas och köra sin första tur med sin förta passagerare..

Men jag önskar så att det var du Aron..Att jag redan fått uppleva det.
Att jag slapp sitta här, i min kalla lägenhet, fylld med avund och krossat hjärta. Ovishet för framtiden och enorm rädsla att det skall hända igen..
Min medvetenhet är för stor. Min rädsla enorm och min saknad fruktansvärd.

Av längtan till dig kämpar jag på. Jag tar var dag för vad den är och försöker se ljuset. Jag fångar det när det kommer, tar var på de med enorm kraft men låter också oron, ilskan, sorgen, avundsjukan, fallen, ta plats..