Jag kan säga att de är nästan jobbigare nu än för 2 månader sedan.
Aron fyller mina tankar i allt jag gör. Verkligen allt.
Sitter jag på tåget så tänker jag - Gud vad han hade älskat att åka tåg.
Skiner solen - Jag tror han hade älskat solen precis som alla andra. Tanken på semestern i sommar - Så mysigt vi hade haft de. När jag stressar till saker - Hur hade jag hunnit om Aron funnits hos mig. När folk klagar på saker - Jag skulle aldrig klaga om du fick finnas hos mig. Om jag skrattar - Du hade nog skrattat när jag skratta. När jag och pappa pussas - Hans pussar hade varit bättre.
Det är jobbigt. Det är en ständigt saknad. Ni vet när man har obekväma kläder på sig en hel dag och man vill bara hem och slänga på sig mjukis, men att aldrig få ta på sig mjukis. Att alltid gå med dom där obekväma kläderna som sitter åt överallt, som klämmer och trycker..
Samtidigt som jag är glad han finns i mina tankar. Att jag minns hans doft, hans värme från hans kropp, hans mjuka kind, hans söta näsa så väl, att jag har skapat en bild av honom i mina tankar, hur jag tror han hade varit. Vi brukar fnissa här hemma och säga att Aron säkert varit en riktigt busig liten kille. Samtidigt så är man ändå otroligt rädd för att glömma. Man vill aldrig glömma sitt barn även om det är en jobbig känsla kring de. Han är min för evigt och ska för alltid finnas i mina tankar och hjärta..Oavsett vad livet tar för vägar, oavsett vad sorgen bär av..
Jag minns, när Aron föts så klädde Sverker på honom hans blöja och hans kläder.
Vi satte på honom hans grå strumpor som vi packat ner i förlossningsväskan.
Vi lät honom ha dom i 5 dagar tills vi åkte och hälsa på honom en sista gång i kapellet, så tog vi av stumporna och tog med hem. För att bevara hans doft.
Den sitter kvar. Men jag har varit så otroligt orolig jag skall glömma hans doft eller att doften på strumporna kommer försvinna. Jag vet ju att doften på stumporna kommer försvinna men jag tror också att när jag trycker dom mot min näsa, för att känna hans doft, så finns den där. Även om ingen annan känner den. Den är fast i min näsa. Min sons doft...och jag älskar den.
Sorgen nu är nog mer djup. Den berör mer. För ju längre tiden går sedan Aron lämna oss vill man på något sätt att man skall vara tillbaka där och då. Ovetandes om hur mycket man skulle sdakna. Ovetandes hur sorgen skulle växa i en, ovetandes om hur tung denna resan skulle bli. Den läskigaste berg och dalbana,,
Man förstod att den skulle bli jobbig. Såklart. Men så intensiv, så djup, och alla dessa olika faser, som är så tunga och så olika varandra.. Man vet aldrig vilken känsla som väntar här näst.
På 4 månader har sorgen haft många ansikten.
Jag kan ärligt säga att jag ofta önskar jag var någon annan. Att jag levde någon annans liv. Att jag slaöpp vara denna människan. Som sörjer, gråter, saknar, är arg, förtvivlad, ledsen.
Om jag bara fick vara hon, hon som är lycklig, med sin bebis och sambo och mammaledighet.
Hon som slapp kämpa för livet för att ens orka med livet.. Hon som slapp vakna med enorm saknad och tomhet varje morgon. Hon som hade en hel familj. Hon som slapp ha vetskap om hur det är att föda ett stilla barn..och hur tung den där resan efter är, en resa för resten av livet.
Samtidigt som jag faktiskt inte vill ha det ogjort. Jag vill inte ha Aron ogjord..
Jag är tacksam jag fick träffa honom. Om så bara för den lilla stunden jag fick ha en levande relation med honom, dom gångerna han sparka mig, alla dom sömnlösa nätterna han höll mig vaken, alla känslor av längtan och lycka han gav mig, oss enda sedan han var ett plus på en sticka. En 3 cm lång liten cell.. Du gav oss lycka Aron..
Vi var otroligt lyckliga i 36 veckor. Vi gick med en enormt underbar känsla av välbefinnande i 36 veckor..
Det blev bara så hårt när den lyckan krossades totalt med en enda liten kommentar
- Jennie, jag hittar inget hjärtljud, där är ingen aktivitet. Din bebis hjärta slår inte länge.
Där börja vår resa av så mycket känslor. Tunga känslor.
Min sambo sa igår när jag grät i hans famn och utbrast - Jag förstår inte att detta hänt oss.
Så sa han - Det är bara bra, för skulle vi fatta vad som verkligen hänt skulle vi nog inte överleva..
Han har så rätt..
Ibland slår verkligeheten till och jag kan kolla ner på min mage ovh tänka - Jag har burit en liten pojke där inne, En bebis som skulle bli min son, som skulle så mycket här i livet.. Sen tänker jag att jag fött honom, att jag gjort allt det där, men var är han då??
Det är för tungt för att ta in och förstå, men ibalnd gör man det, för bara några sekunder och då skräms man av vad fan det är man gått igenom..Hur är det ens möjligt, hur klarar en männsika detta?
På något magiskt vis så står vi ju här,
Jag hoppas att jag en gång får känna på hur det är att springa till ett tåg med en bebis..Och så ska jag då tänka tillbaka på denna stunden, när jag satt och fantisera på hur det skulle vara..och känna tacksamhet att jag kommer uppskatta vartenda liten stund och del i livet..
Som solen går upp
och gör så att livet lever
Är känslan som stannat kvar
I mitt bröst
Jag har allting- jag behöver
Men när livet sluta leva
Och du försvann ska du alltid vara med mig Vart jag än går, vart jag än är, ska du alltid finnas kvar hos mig ändå
Vår älskade Lillknodd. Du var så fin..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar