Efter mitt inlägg igår om människan man inte vill vara fick jag fin respons och förståelse och det tackar jag för.
Jag visste inte om inlägget skulle väcka känslor iom svartsjukan, ilskan, avundsjukan och faktiskt ibland hatet man kan känns mot och för andra.
Jag var rädd för att folk skulle tycka jag var en hemsk människa. Det är jag inte, jag är bara sårad och rädd. Och ensam även om jag inte är det.
Men i går fick jag också något hemskt i min inkorg på messanger.
Jag kan börja med att berätta att där finns grupper för oss som förlorat våra barn. Bra grupper med enormt stöd. Där vi alla varit me dom samma sak och förstår varandra på en nivå man aldrig trodde man skulle bli förstådd på. Det är stärkande i denna situvationen man befinner sig i.
Både spädbarnsfonden och andra grupper. Vill du som läser detta som kanske är med om samma sak som oss, gå med i en sån grupp, kanske ara för att känna du inte är ensam, så skriv till mig så ber jag admin lägga till dig, för du kan inte söka öppet på dessa grupperna, dom är hemliga.
I ena gruppen är vi 528 medlemmar. Det är 528 för många egentligen..
Men jag är enormt tacksam för dessa grupper, den värme, kärlek, förståelse är oslagbar.
Jag är tacksam över min blogg som får mig att skriva ner allt och mest tacksam är jag hur det läker mig, men även att jag når ut, till ni som vill få förståelse, att vi pratar om det men mest till dig som är med om samma sak.
Så igår kom de..
En tjej som sitter med sin döda bebis i sin magen och fick igår veta att dennes hjärta inte slår längre..
En liten flicka i v 37+4. 3 veckor tills hon skulle vara hos dom.
Hela jag rös till. Slängdes tillbaka 4 månader i känslorna och föll till golvet.
Dels för mig själv, och hur ont det gör i mig, men dels för hennes och hennes mans skull.. För jag vet vad dom går och kommer få gå igenom.. Nu sitter dom där, på en rutinkontroll för att se så allt ser bra ut och hittar inget hjärta som slår.. Det är stilla, inget ekande ljud som flyger geneom rummet.
Det tar mig tillbaka till det där rummet på KK när undersköterskan Eva febrilt leta efter Arons hjärtljud och inte hitta dom, hur jag sög fast blicken i taket och skämdes, skammen flög över mig igen när hon skrev..
Jag hoppade in i rummet med henne igår, rent mentalt. Jag ville vara där fysiskt, bara få hålla hennes hand, klappa hennes kind och säga att allt kommer bli bra. Få ljuga för henne för att ge henne lite hopp..
Men allt kommer inte bli bra, det kommer bli bättre, men aldrg helt bra. Du är traumatiserad för livet vännen. Du kommer för resten av ditt liv leva med en saknad som är så enormt tung.
Jag gav henne alla råd jag har. Allt jag ångrat efter och allt vi gjorde med Aron och allt det vi glömde göra eller valde att inte ghöra.. Jag försökte ge henne styrkan att våga överleva. Jag försökte sträcka ut min hand så gott det gick.. Jag lova henne att finnas med i varje tanke.
I morgon ska denna tjejen bli igångsatt och få möta kärleken i sitt liv men även få uppleva en sån enorm känsla av tomhet. Efterlängtad och saknad på samma gång. Det är inte en död bebis hon möter i morgon. Det kommer vara hennes perfekta, fina, söta lilla dotter som stilla möter henne i hennes famn..
Trots jag gått igenom samma och önskar att jag aldrig, aldrig får göra det igen så vill jag nästan ta över det hon går igenom nu. Så hon slipper.
Fick även höra idag att 2 av mina tjejkpmpisars bekanta är med om samma, en av dom med tvillingar, där bådas hjärta slutat slå.
Jag har träffat en änglamamma som förlorade sina tvillingar. Elsa och Doris. Jag sa till henne när vi sågs att jag nästan led mer med henne än mig själv, för dom var ju två. Två små helt perfekta flickor.
Man kan inte mäta sorg, det går inte. Alla är vi olika och alla är vi med om olika känslor. Men mötet med Doris och Elsas mamma och pappa vars Farfar också var med när vi träffades, han sa en bra sak som jag tog med mig.
- Det ni går igenom, att förlora sitt/sina barn, det är inget annat än omänskligt..
Omänskligt förklarar det otroligt bra.
Det är för tungt för människan att gå igenom.
Så idag slängs jag tillbaka 4 månader, tänker på allt vi gått igenom sedan dess och inser vilken enormt tung resa vi gjort, och är stolt över vart vi är idag och jag ska låta alla mina tankar gå till dig, du som sitter på KK med en lång, tung,omänsklig resa framför dig..Men det finns en lättare framtid, långt där framme..
Håll varandra i handen, kramas mycket som Birger sa, och tar vara på vartenda känsla..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar