...Efter en natt med mycket känslor, tankar och tårar, kramar och kärlek, är jag tacksam jag har folk omkring mig som fångar mig när jag faller. Ni vet vem ni är och jag är så tacksam att ni fortfarande visar ni finns där. Att ni spontant skickar ett sms, att ni ringer, att ni pratar, att ni bara dyker upp. Tack! Och alla ni andra som skickar styrka till oss. Som skriver. Tack.
Och ni som rädda mig idag. Emma❤ tack för du frågar, pratar och finns. Och för jag får vara en del av din fina familj.
Tack älskling för du orkar stötta så fint mitt i din egna sorg och för att du är så klok. Och höll om mig så hårt hela natten. Din trygghet stärker mig. Otroligt.
Tack siss för en mysig kväll igår och för dina kloka ord i morse. Jag behöver de. Och de hjälper.
Jag har insett att väggen för mig är nära.
Jag har för mycket..
Vikten och stressen över kroppen. Att jaga en känsla av att tycka om mig själv, att jaga en vikt, ett mått, ett utseende. De är fyra månader sedan Aron lämna min kropp och mitt liv. Stressen de innebär för kroppen att föda ett barn, påfrestningen, måste jag försöka komma ihåg. Jag måste försöka lära mig att tycka om den.. mina 13 extra kilon.. mina hängiga bröst.. min stora rumpa och breda höfter..
Jobbet, de stressar mig att tänka på att öka i tid, att inte orka och våga och hinna med att känna. Att jobbet kanske tycker jag är dålig som inte orkar 100%. Jobba 3 dagar innebär fortfarande lika många dagar av sorg och smärta i kroppen. De är stressande. Jag orkar inte känna de. Inte över något så självklart som ett jobb. Något som man ska klara av.. så självklart för många.
Mat och gottis och träning, ska också tänka på. Ett ständigt jagande på att försöka orka motstå och ett ständigt jagande på att försöka orka. När jag kommer hem från jobb har jag så ont i kroppen, stått upp i 8 timmar och bäcknet värker, ska jag träna då! Ja. Äta rätt, nyttigt, bra. Inte äta socker. Självklart för många, hårt mitt i sorg där man redan kämpar på med att motstå mycket..
Graviditet, ja.. de stressas i tankarna kring att vilja, våga, eller orka. Jag vill bli mamma igen, jag vill ha ett syskon. De stressar mig..
Sorgen och livet. Jag måste få hinna, mitt i allt annat, få känna de jag känner. Alla mina känslor som dyker upp under dagarna. Måste jag få ta tag i också. Få tid och rum att gråta och prata och känna. Måste föröka njuta att jag finns..
Tror kroppen sa stop inatt.. jag är trött.
Inte fysikt, jag är psykiskt trött.
En psykisk trötthet kan du inte sova bort.
Jag är lika trött när jag vaknar. Jag bryter ihop för minsta motgång.
Jag insåg i natt att de är för mycket nu.
Det är för många tankar och för mycket orkeslöshet. Jag är matt, sur, trött, och ledsen. Allt på samma gång.
Jag behöver en paus, men det finns ingen pausknapp från denna sorgen. Tyvärr!
Jag ska jobba stenhårt med att vika mina kläder fint i garderoben och försöka ta en dag i taget.. inte tänka på mål och måsten. Inte tänka på vart jag är om några dagar utan vart jag är om 1 minut..
Så långt skall jag tänka. Mer orkar jag inte.. inte just nu.
så ta inte illa upp om jag glömmer fråga hur du mår eller hur de gick på ditt prov eller om jag glömmer ringa eller kanske inte orkar komma ..jag gör mitt bästa och min famn finns alltid men just nu ska jag bara försöka orka vara jag ett tag.. för henne kan jag inte ta en paus ifrån..
Helgen ska fyllas med kramar, mys, sambon, jobb, johan glans och vänner..
Tack för ni finns.. Tack för ni lyssnar på mitt tjat. Tack för ni frågar..
❤️����
SvaraRadera