Jag skriver inte för att jaga "likes".
Men Jag lovade Knoddis att föreviga hans korta resa här på jorden, att få hans lilla resa berättad och att folk omkring oss skulle få en slags kärlek och förståelse. Och att bryta tystnaden om spädbarnsdöd och minskad fosterrörelse. För att jag som mamma till en ängel också mår bra av att läsa andras resor för att kanske är där någon annan mamma där ute som inte vill känna sig ensam.
Och det är balsam för min själ att få skriva.
Som jag berätta i ett tidigare inlägg om att min psykolog prata om en garderob.
Att man tar varje känsla och tanke och bearbetar dom sen viker dom fint och lägger in dom i garderoben, du kan inte bara slänga in allt i en enda stor röra.
När jag skriver bearbeta jag. Jag får uppleva allt igen i mina tankar.
Så det värmer mitt hjärta att så många läser om vår knoddis. Vår fina lilla Aron och vår kamp att på något sätt återgå till ett liv.
Dela gärna min blogg så fler få läsa och kanske en ensam mamma eller pappa där ute kan få känna att dom inte är ensamma. Och att detta faktiskt händer.
Så tack, från botten av mitt hjärta..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar