Av längtan till dig - Planera och uppleva sitt barns begravning

... när ambulansen anlände till Lunds Universitetssjukhus var jag inte kaxig, man fick inte ge mig någon smartlindring innan allt var mätt och prover för infektion var tagna. Dom tog EKG i ambulansen och syresättning och allt såg bra ut. Så när jag väl kördes in på MAVA ( medicinsk akutvårds avdelning ) så blev jag inkörd med min säng och lagd i en korridor. Jag var inte längre ett akutfall. Där var total kaos och endast en sköterska och en läkare och både rum och korridorer var fulla. Herregud! Kl var ca 00:30. Efter många timmar, blodprovstagningar, blodtrycksmätning, röntgen och ingen sömn, speciellt inte för min tappra sambo som följer med och stöttar utan att ens blinka, satt vid sidan av min säng hela tiden och höll min hand, och massa smärta konstaterades att de som hänt var nog panik blandat med dålig syresupptagning. Då bestämde jag mig för att fråga läkaren rakt ut om de var någon fara om jag gick hem.. - Njä, nu när du står på blodförtunnande och läget är inte förändrat så skall de inte kunna bli värre iaf. Tack och hej. Efter 13 timmar på MAVA i Lund. Den dagen blev de soffan. Tätt intill varandra. Sovandes.

Det enda "sköna" med allt detta som hände den fredagen och lördagen 2 veckor efter vår son föddes död var att de tog bort tankarna på just de, att vår son var död.. 

Sverker var dock helt slut, hans tankar den kvällen, när min luft nästan tog slut där i bilen någonstans mellan Grantinge och Hörby och ambulansen drämde igen dörren framför ögonen på honom och körde iväg med mig med sverker körandes bakom, var att nu ska jag förlora henne också. Jag kommer inte ha någon av dom kvar. 

Hela hans värld rasa och han har aldrig kramat mig så hårt som när vi möttes på ambulansintaget på MAVA i Lund.

Vi vaknade upp till vår mardröm igen på måndags morgon och insåg att idag behövde vi ta tag i vårans sons begravning????? 

HUR GÖR MAN ENS DE?! 

Ett enormt flykt-beteende kommer över en och man vill bara springa. Springa långt bort. Fly från alla känslor, alla tankar av ilska, orättvisa och smärta. 

Smärta över att sitta i den här jävla sitsen. Men på något sätt (och detta tror jag bara vi änglamammor och änglapappor förstår) är det fint, skönt, speciellt att få planera sin sons begravning. För det är det enda vi som  änglaföräldrar kan ge vårt barn.. ett fint avslut, ett vackert farväl. 

Så på något mirakulöst sätt hugger jag tag i penna och block, sätter mig i köket och börjar skriva, leta låtar, texter och bilder. Utan att ens fälla en enda tår?! Jag stålsätter mig för detta ska bli den vackraste stunden på vår långa resa. förutom den när du kom till världen.. 

Det fanns redan självklara val av låtar och dikter som var av stor betydelse för oss genom graviditeten. 

Var dag jag och sverker var lediga ihop så låg vi kvar i sängen länge, satte på spotify med Låten " Utan dina andetag" och versionen av Sanna Nielsen och satte mot magen så han skulle få lyssna, För jag ville Lillknodden skulle tror att det var jag som sjöng för honom så vackert, vi skratta alltid åt de och Sverker la huvudet mot magen och Knoddis sparka han i örat. Där var vi en familj, knoddis i magen och Mamma och Pappa utanför, fyllda med förväntan. 

Jag valde också låten "Jag fick låna en ängel" av Shirly Clamp och "ditt andetag" av Ulrik Munther. Den texten Ulrik Munther sjunger så fint är så betydelsefull för oss i sorgen, den säger otroligt mycket om vilket team jag och Sverker är och var. Hur vi lyft och för evigt kommer lyfta varandra. 

"När du inte orkar 

Orkar jag för dig 

När du slutat att hopppas 

Ja då hoppas jag för dig 

Jag upprättar dig kära 

När du faller omkull 

Men när du inte tror mer 

Ska jag tro för våran skull 

När det känns tungt o leva 

Är jag ditt hjärtas slag 

Och när du knappt kan andas 

Är jag ditt andetag"

När jag satt där i köket, en grå eftermiddag och planera vår sons begravning, lyssna på Ulrik Munthers text då brast de. Jag grät som ett litet barn. 

För hur ska vi orka bära varandra, när vi båda behöver bäras. Hur skall jag orka andas åt sverker när jag knappt får luft själv... 

Jag tog mig samma och tänkte - här kan du inte sitta och böla , du har ditt barns begravning att planera.. 

Sverker sa att jag fick planera och välja för han visste jag skulle göra de precis så som han också ville. Han visste jag skulle göra de fint för vår son. 

Han hade bara väldigt svårt för att ta i de.

Jag hade hittat en så fin dikt i boken "att leva med en ängel i fimiljen" den är skriven som om Aron pratar till oss och den har jag läst otroligt många gånger men jag gråter lika mycket var gång..  

"Var inte ledsen lilla mamma 

jag var tvungen att gå.

Den dagen det hände 

slutade mitt hjärta att slå.

Älskade pappa mitt liv blev så kort.

Ta hand om varandra 

när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter 

och det finns ingen tröst.

Men lyssna till ert hjärta 

och ni kan höra min röst.

Jag finns inte bland er 

men jag finns ändå.

Jag hör era böner och älskar er så"

Så vacker..

Jag ville ha två andra dikter också och en vän som heter Sandra skicka en otroligt fin dikt till oss precis efter allt hänt. Jag kan läsa den om och om och den berör mig enormt. Delar av den skulle prästen väva in bland talen under begravningens gång. 

"Mamma min mamma, se vad jag kan

Jag går nu och hoppar lite grann

För mina vingar dom bär mig

varthän jag än vill

Flyger dit du är

och följer ditt liv

Fast du inte ser mig

Så är jag alltid där

Någonstans runt om dig

I universums stora sfär

För jag färdas över ängar

Bärs upp av en vind

Tittar till dig och flyger ner

och ger en puss på din kind

Jag samlar dina tårar och

fyller på vår brunn

Vars vatten blir till regn

som landar på din mun

och tränger in i din själ

för att läka de sår

som gör så ont av saknaden

av att du inte får

ha mig intill dig

närhelst du än vill

ge mej all världens kramar

Vad jag än vill och lite till

för du vill visa din kärlek

ge mig allt så fint

men mamma, din kärlek

känns från jorden och ända hit

Jag säger stolt till de andra

små änglarna som är här

-Titta! De e min mamma

och hon håller mig så kär

Jag lyser utav stolthet

som blir till stjärnans ljus

som du ser om natten

när det släcks i varje hus

för jag är den stjärna

som lyser stark och klar

jag är ljuset inom dig

som alltid stannar kvar..."

Jag planera vidare och dagen efter kom prästen hem till oss. Vi hade veckan innan varit och pratat med Birger, begravningsentreprenören, om var, när och vad vi ville ha för präst.  Han sa - det finns ca 65 präster i Malmö, men det finns bara 3 st som jag tillåter begrava eran son, dom andra är kass. 

Han skulle verkligen se till att det blev precis så bra som en begravning kan bli. 

Han hade fått tag i prästen Henrik, när Henrik kom innanför dörren till vår lägenhet kände jag mig trygg, precis som man gör med Birger. Han tala så fint till oss och framför allt lyssna och ville höra om vår son. Vi planera allt tillsammans och prata länge, länge och begravningen skulle bli den 9 december kl 11:00 i Limhamns kyrka. En otroligt vacker kyrka. Även där Aron kommer få sin sista vila. På Limhamns askgravplats. 

Vi skicka ut inbjudan till dom vi ville skulle komma. 

Inbjudan:

Efterlängtad & Saknad.Vår söta son

Älskad för evigt.Lillknodden vår

Fredagen den 9/12-16. Kl 11:00

Kommer vi hålla begravning för vår finaste son 

Aron Hultzén Stjernström. 

Begravningen kommer äga rum i Limhamns kyrka. 

Efter akten bmir det kaffe och kaka hemma hos oss. 

Tänk gärna på spädbarnsfonden. Handblomma medtaget själv. 

Klädsel valfri.  

Respektive och barn är självklart välkomna. 

Kärlek Jennie & Sverker

Jag och Sverker hade först tänkt ha öppen begravning, att vem som ville skulle få komma och då rådde dom att man la ut på Facebook och andra sociala medier men jag kunde inte skriva ut de. Det kändes fel. Så vi bjöd in nära vänner och familj. Sen dom som fick höra om begravningen och ville komma fick. 

Den 9/12-16 kom och det var en av dom värsta dagarna i livet men ändå en av dom vackraste. Det var en grå och regnig dag. 

Jag grät hela vägen till kyrkan. Sverker också. Vi var där innan alla andra och öppna den stora tunga dörren in till kyrkan och att gå in i kyrkan, tyst och stilla och att se vår såna lilla, lilla vita kista...... 

den känslan ryser jag av. 

Hur fan kan mitt barn ligga där?! 

I en liten vit kista, med liljorna vi valt att ha uppe på och med massor av blommor från familj och vänner fint uppställda runt kista ...

Vi mötte alla i dörren när dom kom och fick så många hårda, varma kramar. 

Begravningen blev otroligt fin och känslosam. Under ceremonin, var gång det lästes en text eller spelades en låt sken solen så skarpt in genom dom stora fönstren i kyrkan. Det blev så stämningsfullt och det var precis som Aron var där och ville lysa på oss alla.. 

Arons gudmor Nannis skulle fått äran att sjunga på Arons dop för hon sjunger som en gud, men eftersom de inte blev något dop så ville vi att hon skulle få välja låtar och musik till när man gick fram Och tog farväl vid kistan. 

Såklart kunde inte hon sjunga på begravningen det hade nog ingen pallat. 

Men det hon gjorde istället får mig att gråta bara jag tänker på de. Hon och vår gemensamma vän Erica spelade in en låt som Nannis och prästen hade hållt hemligt för oss, Som spelades upp i kyrkan. Det var så otroligt fint.. mitt i allt. Ett minne för livet. 

Låten som hon sjöng heter "Till en ängel" av Sonja Aldén. Men Nannis sjöng den istället. Hon hade egentligen tänkt sjunga "Himlen måste sakna en ängel" på Arons dop men Himlen sakna ju inte längre en ängel..

Pappa hade tänkt hålla ett tal, men han orka inte, han var för berörd. Vi fick hans fina stödord på en postit lapp efter. Tack pappa, det var så otroligt fint allt du skrev. Jag önskar du hade fått blivit den fina morfarn du är.. du är morfar men din famn är också tom. 

Vi alla tog farväl av honom, en efter en! 

Det var så smärrsamt och fint att se hur mycket kärlek där fanns i den kyrkan den dagen. 

Vi var så många där som Saknade dig Aron. Du är så Efterlängtad och saknad... 

Phu, nu var den dagen äntligen förbi..

 

Av längtan till dig - Som om det inte vore nog

... Livet utanför vår sorg rulla på. Våra dagar fyllde med sömn, familj, vänner, tårar och en enorm hopplöshet. Att se framåt fanns inte i vår värld. 

Dagarna gick och mamma och pappa tog bra hand om oss. Vi hade nu bott där i ca 2 veckor. Min bror åkte hem veckan innan och de blev tufft i sig. 

Tryggheten i familjen har alltid funnits där för mig och så fort de hänt något jobbigt eller härligt tidigare i livet så har jag ringt eller åkt till min familj. Kommer vara evigt tacksam för allt dom gjort för mig genom livet. Skapat en enorm trygghet! Sverker där emot har alltid "klarat" sig själv. Inte haft en jätte tight familjerelation och när de varit tufft genom livet har han löst de själv. 

Så Sverker börja längta efter att flytta hem. Komma hem till vårt och på något sätt börja "ta tag" i livet.. själva. vi hade mycket framför oss som skulle redas ut och organiseras och vårt liv måste vi på

Någor sätt klara av att leva. 

Jag hade extrem ångest. Jag ville bara vara kvar där, hos mamma och pappa, bli omhändertagen, leva kvar i min lilla bubbla. Jag ville inte komma hem till vår ekande lägenhet. Tom och kall! 

Men att flytta hem blev av och jag grät hela natten innan vi skulle åka hemåt. Vi bestämde med mamma och pappa att vi flyttar hem och provar annars kommer vi tillbaka. Deras dörr stod öppen sa dom. 

Jag grät och fick panik i bilen hem. 

Jag grät hela vägen upp för trappan. 

Tog ett steg in i lägenhet och allt bara brast. Där stod de. 

Ditt fina vita Trolls skötbord. Där du skulle ligga och spralla. Kissa ner pappa när han skulle lära sig att byta blöja. 

Där skulle jag sätta på dig dina gosiga pyjamaser på kvällen och smörja in din knubbiga lilla rumpa. 

Fan Aron.. Jag saknar de livet vi skulle fått med dig. Jag saknar livet med dig! 

Din prickiga fleeceoverall jag noga hade valt till dig som du skulle ha när du lämna BB låg på skötbordet ihop med din mössa du skulle haft på dig. Det var så tomt. Jag kan inte ens sätta ord på den tomhet och otroliga ilska. Ilska att jag stod där, i vår hall, i vår tomma tysta lägenhet, jag var mamma, Sverker var papla, men utan dig.. 

Även om vi inte packat upp och hämtat hem vagn, spjälsäng, babyskydd m,m så fanns de små tecken att du snart skulle komma till världen och fylla vårr hem med mer kärlek. 

I köksskåpet stod nappflaskorna, i min garderob låg amnings bh och amnings t-shirts, sängen va vänd så jag enkelt kunde gå upp till dig när du vakna om nätterna, fast vi skulle nog samsova ändå, det lät så mysigt och enklare. 

Ovanpå garderoben hängde bandet ner från din babysitter och där uppe låg också den fina amningskudden jag köpt. 

Veckan innan packa jag ner vår köksö för vi skulle ha mer plats i vardagsrummet så där kunde va babygym och saker till dig. DET VAR SÅ TOMT. Det var ju så att du skulle komma, om 3,5 vecka. Jag skulle inte komma hem med en stor tom mage och en tom kall famn..

Vi gick bara och la oss den eftermiddagen med tårarna rinnandes ner för kinden, höll om varandra hårt, prata om dig och sov till dagen efter. 

Jag vakna på morgonen och hade jätte ont ovanför höger bröst, speciellt när jag andades in. Jag tänkte att jag säkert legat och spänt mig eller legat konstigt. 

Vi gick upp. Det var hemskt. Ville bara lägga mig igen. Det var fredag, men det kunde ju kvitta. Drack kaffe, gick ut och gick en promenad sen var den dagen över. Jag bestämde mig när jag gick och la mig att ta en alvedon och en voltaren sen sova.. för att se om smärtan försvann. Jag somna gott den kvällen! 

Vakna dagen efter och det gjorde fortfarande ont om inte mer. Jag kunde knappt andas och när jag andades högg de till i höger sida, vid revben och vid bröstet. Sveker sa - Det skall inte göra ont att andas älskling, ring 1177. 

Jag är ganska bra på att härda ut, tänker att de går över och biter ihop. Men detta gjorde tillräckligt ont för att ringa. 

Samtalet

- Hej mitt namn är Jennie.

Manen telefonen , - Hej vad kan jag hjälpa dig med. 

- jo, jag födde ett barn för 2 veckor sedan. 

Mannen i telefonen - åhh men grattis till den lille. Hur går de? Vad roligt. 

- ee joo, han, ee, han finns inte längre.

Lång tystnad. 

- Hallå?!  Mannen i telefonen beklagade såklart och efter jag förklarat hur allt kändes tyckte han att hag skulle kontakta kväll och helg mottagningen. Åhh palla. 

Jag ringde dit och fick tid direkt kl 11:00. 

Vi skulle till Torpet till Mårten och claudia den dagen så vi skrev att vi bara skulle in om sjukhuset. 

Vi kom dit, annälde oss. Damen i kassan - Grattis till bebisen, ni kan sitta ner i väntrummet. - eee tack. 

JENNIE Hultzen, jaa. Så möttes vi av en sköterska med lite papper i handen. - och föresten, grattis till bebisen... - ee tack men... jag orka inte. 

vi satt i rummet och vänta på läkaren. Han kom, även han gratta oss till bebisen. Då fick jag säga till. Det får gärna stå tydligt någonstans att han föddes död... tystnad!

Läkaren bestämde sig för att jag skulle få röntgar mina lungor för dom ville inte bara låta mig gå hem eftersom de var så nära en förlossning så ville dom gärna kolla extra noga. Men tackar! 

Vi blev eskorterade bort till röntgen på Malmö sjukhus. Efter 5 min kom jag in, blodprov, saltlösning, in på röntgen, åkte in och ut i någon häftig simensmaskin och fick något medel så de kände som jag skulle kissa på mig. Efter 15 minuter var de färdigt. Du kan vänta i väntrummet nu. Där satt vi, jag sa till Sverker - Jädrans vilken VIP vi va idag då, allt går så snabbt. Sverker svara - Ja eller så är de ren skit, eftersom allt går så smidigt och snabbt. Hmm. Så kan man också se de. 

Vi satt där i ca 20 min sen kommen sköterska. 

- Jennie, ta det här kuverter ( ett ihopklistrat kuvert så jag inte kunde läsa) och så går ni till inskrivningen på akuten och sen lämnar ni de där. 

Jaha?! Vi gick dit, stegen dit var sega och tankarna fylldes med dödsångest. Jag har Cancer. Cancer i lungorna. 

Vi kommer till inskrivningen. Fylld av frågetecken, ångest och oro så brister hon ut - Åh grattis till Bebisen jag ser här du födde för 2 veckor sedan, modigt att lämna bort bebisen redan, och så ett stort leende. 

- HAN ÄR DÖD. Där kom tårarna. Jag orka inte bita ihop mer. Oron och ilskan och saknaden svämma över. 

Hon satte ett band runt min handled med ett namn på och bad om ursäkt och bad oss sätta oss ner, hon avslutade med att hon skulle skriva ordentligt vad som hänt oss så vi slapp få sånna klumpiga uttalande. Tack! 

Det gick väldigt snabbt och en sköterska kom och ropa vårt namn, vi gick in igenom en dörr och sverker fick inte längre följa med dit jag skulle sa hon. Min oro växte. Jag blev inledd i ett rum med massa sängar och draperier. Längst in i hörnan gick vi, jag hoppa till när hon snabbt och hårt drog för draperiet. På sängen låg den vita landstinget klänningen , någon form av ylle strumpbyxor. Sköterskan sa lite snabbt.  - ta av dig alla kläderna utom trosorna och lägg dig i sängen. Hon vände ryggen till och börja ta fram massa nålar och små plastbitar som var runda.. Jag gjorde som hon sa och när hon vände sig om låg jag och grät... otroligt rädd, ensam, borttappad och alla gånger jag behövt berätta att min bebis inte levde. 

Jag kände mig så liten, som om

Jag var 5 år och jag var av med min mamma och ingen brydde sig om mig.

Sköterskan börja klistra på mig massa små gummiplattor över hela bröstet, EKG. Blodtrycksmaskin. Och skulle sätta en ingång i armen...-Hmm. Ursäkta men kan någon berätta vad det är som händer???

-Jennie, du har fått dubbelsidig lungemboli....

Dom är inte så stora men det är i båda lungorna. Vi kommer köra dig till övervacket för att se du syresätter dig och kolla EKG. 

Blev inkörd och sverker fick äntligen komma. Han var otroligt rädd. -Snälla dö inte du också älskling...

Jag låg kvar där i ca 1 timme. Jag fick välja att ligga där och få behandling eller behandlas hemma. -Hemma tack. 

Vi fick utskrivet medicin, en förfylld spruta, 6mg Fragmin blodförtunnande, de ska du ta i magen i 3 månader, och en sköterska visa mig hur jag skulle ta sprutan och gav mig en liten shot av diverse smärtstillande. Smärtan orsakas av lungsäcken. När propparna fastnat och säcken lungorna ligger i är otroligt känslig. Därav släpper inte smärtan riktigt. Jag fick även Smärtstillande med mig hem. Läkaren sa att nu kan de bara bli böttre för nu blrja vi med blidförtunnande. 

Sen gick vi hem, vi bestämde att åka till Torpet ändå, kändes ju bättre redan och vi skulle bara mysa.

Den kvällen blev allt annat än mys.

Smärtan eskalerade, trycket över bröster värre, andningen svårare och vi sa att vi kör hem. Det sista jag kände och sa till sverker på den bilresan va 

- älskling, kan du hjärt och lungräddning? 

Sverker ringde 112..

Ambulansen mötte upp oss i Hörby.. 

Det var panik blandat med ångest och smärta.. som om det inte räckte med det som redan hänt oss?! 

Av längtan till dig - Möten med omvärlden - skammen, tomheten, räddningen.

.. dagarna gick och vi fortsatte bo hos mamma och pappa. Jag hade extrem ångest över att flytta hem. Så de fick vänta ett tag. Så tacksam mina föräldrar öppna upp sitt hem för oss. 

Som jag nämde i ett tidigare inlägg så kändes inte hem som hemma längre.. Han skulle ju vara där, vår son. Fylla ett redan kärleksfullt hem med ännu mera kärlek. Nu var de nog bara väldigt tyst i lägenheten och tom, väldigt tomt. Känslan av att flytta hem inbringa oro och ångest. Att behöva gå upp var morgon, hemma, till de "vanliga" livet. Det var för mig inget liv att leva längre. 

Ett liv utan dig. Ett liv som endast kretsar kring saknad och längtan och enorm tomhet. Skam och en känsla av att man tappat bort all tro på livet och framför allt sig själv.. 

Våra dagar fylldes med sömn, promenad på ängarna runt om Revinge by, massa med prat om Aron och tårar, massa tankar och den stora bedriften var dag var ungefär att åka och handla på Ica i grannbyn eller rädslan över att träffa någon. Der var otroligt många tankar innan man våga sig iväg. Jag grät ofta över att jag som annars är en väldigt social och glad människa nu var en söndrig, skygg och skamsen människa som helst bara prata med människor som jag känner väldigt väl. 

Alla tankar kring möten med folk. 

-Tänk om jag träffar någon som känner oss, det orkar jag inte. Ingen vet vad som hänt förutom dom närmsta. Vad ska dom tro och tycka när dom ser att min mage är borta, min stora fina mage. Där du bott i 36 veckor och 1 dag. 

Vad ska dom tänka? Vad ska jag säga?det är otroligt jobbigt att hela tiden gå och iscensätta situationer, hur kommer det vara om jag stöter på Cykelaffärs-mannen, som glatt hejjat på mig varje morgon där jag kom vajandes med min stra mage i vädret och var gång jag gick förbi log han och önska mig lycka till. 

Vad ska personalen på Ica tro och tänka? Vad ska mamma och pappas grannar tro? 

Fruktansvärd känsla att känna sig inatängd i sig själv, rädd för möten och allt de sociala omkring en. 

Så oftast blev det att folk fick komma till oss. Det gjorde dom gärna och tjejkompisarna kom på långfrukost några dagar efter, Arons gudmor Fia kom en kväll och mös, vi åkte hem till Claudia och Mårten väldigt ofta på kvällsmiddag. Och till Gudmor Nannis på fika,  Annars var vi mycket med min familj och sverkers föräldrar. Idag är det faktiskt lika jobbigt, mötena, tankarna är dom samma kring möten med människor man inte träffat sedan de hände trots det gått 2 månader och alla runt oss vet vad som hänt, men mötena måste göras, jag kan inte för evigt gå med svansen mellan benen och vara skygg. Så när vi möter folk försöker vi vara vi bara. Som vi är där och då och vill dom vi möter fråga något, prata om de så gör dom de och vi svarar. Har fått väldigt olika bemötande med bekanta sedan man börja våga visa sig ute, en bekant som lekte han inte såg mig när jag kom gående mot honom inne på Kronprinsen, sen träffa vi tex Binis och Martin på Ica Maxi, ett gammalt kompispar som är helt underbara men som jag bara träffat ett fåtal gånger dom senaste åren. Först när jag såg dom tänkte jag - oj, hur ska jag nu göra, jag kommer börja gråta ( för när vi är ute i affärer m,m går jag ständigt och flackar med blicken och letar efter om där är någon jag kanske känner, just för att förbereda mig psykiskt, för var gång man träffar någon man inte träffat sedan de hände blir man svag på något sätt och får lätt till tårar) men Binis slängde sig runt halsen på mig och gav mig en lång, mjuk, varm kram och Martin lika så. Dom fråga bara hur vi hade de och beklagade såklart. Det var ett fint möte, vi pratade som om där fanns hopp. Hopp om livet. 

Likaså har de varit med andra möten med andra vänner och vänners vänner. 

Vi som förlorat våra barn ska egentligen skita i hur andra reagerar när dom träffar oss och hur jobbigt dom ska tycka de är. För det är hälften så jobbigt som det är för oss. 

Jag kan nog, med betoning på nog, våga prata för alla änglamammor och änglapappor, att till alla er anhöriga, vänner, vänners vänner, bekanta, familj, MÖT oss med öppna armar, vänd inte bort blicken och lek att ni inte sett oss. 

Vågar ni inte prata om de bara ge oss en kram och prata om annat.

Små steg i taget, ett andetag åt gången

Vi hade fått fina gåvor på förlossningen och bland annat brev och en låt. Vi hade inte orkar öppna och läsa dom tidigare den dagen gav vi oss ut med varm oboy i termos och hitta en fin plats, min bror kom och tänka på stentrappan ute på klinten och där satte vi oss och lyssna på låten och läste breven och grät, en fluga satt stilla på min hand och lyfte inte när vi vifta, sen kröp över på Sverkers hand, var de kanske du Aron? 

vi hade bestämt att vi skulle skriva ut till alla vad som hade hänt. På sociala medier. Just för att orka med mötena och göra det "lättare" att se folk i ögonen igen och undvika alla frågetecken och låta männsikor veta att vi vill mötas med öppna armar och att det är okej att fråga och ge oss en kram. 

Vi skrev - Änglaföräldrar. Den 3 november fick vi reda på att vår sons lilla tappra hjärta slutat slå i min mage. Ett besked vi inte önskar att någon skall få. Den 4 november kl 22:42 fick jag föda Ut honom till världen, jag och Sverker blev föräldrar till en liten, vacker ängel. Aron Hultzen Stjernström. En alldeles perfekt liten pojke på 1780g och 44cm. Varför Aron valde att ge upp, att just han dog, att just hans lilla hjärta sluta att slå vet vi inte och kanske aldrig kommer få svar på. Men vi kommer välja att för alltid låta hans korta historia leva vidare bland oss, med oss. Prata om honom och den lilla historia han fick. Vi blev föräldrar till en död pojke, men vi är ändå mamma och pappa, vi är ändå stolta föräldrar. För han var helt perfekt. Detta kommer ta tid att läka, vi vill också säga att vi vill prata om de som hänt, vi vill prata om honom. Det finns inga rätt, det finns inga fel frågor att ställa. Kanske har vi inga svar. Vi behöver allt stöd vi kan få och snälla möt oss med öppna armar. Var inte rädda!  Livet är bra jävla orättvist.  Vill även passa på att tacka familj och vänner som funnits här så fint för oss dom senaste dagarna. #lillknoddenvår

Vi skrev, radera, skrev och redigera innan vi våga lägga ut de. 

För vad skulle folk säga? Vad skulle folk tycka? Vad skulle folk tro? Och framför allt de som jag nämnde tidigare, något som präglat denna resan med möten med folk är - hur ska DOM känna när dom träffar oss, dom kommer ju tycka det är jätte jobbigt och kommer säkert vända när dom ser oss och inte ens säga hej. För vem vill prata med någon som förlorat sitt barn?! 

Men alla dom underbara kommentarer med betoning på stöd och kärlek som ramla in, alla blommor från Gamla jobb, gamla vänner, från folk vi inte ens känner, från vänners vänner. Vi fick allt från blommor, biobiljetter, presentkort, minnesgåvor via spädbarnsfonden, alla som öppnat upp sina hjärtan, sina hem, visat sitt enorma stöd, velat bära vår sorg, velat handla åt oss, velat krama oss. Det trodde vi aldrig. Att gå från att känna sig skamsen, som en börda, som ett vrak som spolats upp på land, naken och rädd, till att känna sig sedd, upp stöttad och påklädd. Tack..Verkligen Tack. 

Så att öppna upp, bjuda in i sin sorg har bara varit till enorm hjälp. Alla vill en bara väl. Alla gör sitt allra bästa för att gw sitr stöd. Mötena blir inte lika jobbiga med öppenhet. Och där ute finns många som lyssnar och lyfter när man har dåliga dagar. 

Mötena blir lite lättare och lättare.. det går väl hand i hand med orken.. men i mitt huvud, i min sorg finns rädslan kvar. Rädslan av hur andra ska känna. Hur illa till mods min livssituation kan göra andra... rädslan för att jag aldrig igen ska bli den sociala, spralliga tjejen jag en gång var.. den tjejen vill just nu bara orka att finnas till. 

Av längtan till dig - Livet utanför sorgen - praktiska ting

... att vakna den 6/11-2016 var det värsta på länge. Tomhet..

Mardrömmar existera inte längre i sömnen utan att vakna var en mardröm. 

Tanken och känslan av att försöka orka leva, kliva upp ur sängen, drivet, det var tungt, kändes omöjligt, men även livsviktigt! Jag var mamma nu. Jag fick ångest över att jag kunde ligga kvar, hur länge jag ville. För det kan inte mammor. Deras uppgift är att hyssa, amma, krama, byta blöja, möta barnets skrik och närhetsönskan. Jag hade kunnat ta alla mammors vakna nätter i världen, om jag bara fått behålla dig.. 

Mamma och pappa och min bror hade dukat upp frukost i köket till oss och kallade på oss om vi orka komma upp och äta. Vi gick upp! 

Mamma satt och läste boken "att leva med en ängel i familjen" och hon hade hittat mycket bra "information".  

För tyvärr är det inte så att allt görs åt en bara för man förlorat sitt barn. Det finns ett liv utanför sorgen som rullar på. 

Tyvärr får man dra i mycket själv.

Försökringskassan, försäkringar, begravning, jaga läkare, sjukskrivningar, kurator, fysiska åkommor m,m..

Det är inte bara att vakna upp och kunna ägna sig åt sorgen för sitt förlorade barn, tyvärr vet inte hela världen om att man precis har förlorat en del av sig själv och tar hand om allt åt en. I och med att jag nu kan blicka tillbaka, jag tänkte inte på det där och då, men det borde finnas en kontaktperson åt föräldrar som går igenom denna obeskrivliga sorgen, en enda människa som fixar och hjälper en med allt. Som man enkelt kan nå och få hjälp med diverse 1000 frågor man har.. 

Nu var det en barnmorska som skulle prata med läkaren som i sin tur skulle prata med en undersköterska som i sin tur skulle prata med sekreteraren som i sin tur skulle boka in återbesök åt oss.. så det slutade med vi fick ringa och tjata om vår sons provsvar.. varför han dog! Det visade sig att Vår läkare Karl hade sagt till Barnmorskan att boka tid åt oss direkt efter vi lämnat Förlossningen, men detta hade aldrig nått hans sekreterare så vårt möte blev först 2 månader efter Aron föds. 

När man lämnar förlossningen och fött ett dtilla barn ska man få ett nummer till kuratorn direkt, eller dom till en så man kan få snabb kontakt. Detta fick inte vi heller. Där emot så ringde en barnmorska till oss på onsdagen 4 dagar eftee Aron hade kommit och vi fick ett nummer att ringa. När Sverker timgde dit visste hon inte vem vi var och vi fick åter igen säga - vi födde ett dött barn hos er på förlossningen i Fredags. -oj, jaha, ee välkomna i morgon 5/11 kl 11:00.

kuratorn hjälper en med kontakt med försäkringskassan, hon skulle prata med oss och vi skulle prata med henne och sen skulle hon kontakta försäkringskassan som i sin tur skulle kontakta oss och sen skulle vi kontakta våra jobb som i sin tur skulle kontakta försäkringskassan... och de nummer som en gång fanns som var specialnummer för oss med förlorade barn existerar inte längre. Det numret utnyttjades tyvärr av andra som ville få kontakt med försäkringskassan, så de plockades bort, Kuratorn var alltså inte så uppdaterad. 

Ja ni hör själv.. det är inte bara att ligga hemma och få lov att sörja ett tag. 

Men mamma hade läst lite saker i boken och hade lite info åt oss.. 

jag delar med mig. (Och det jag skriver nu är uppgifter jag grävt fram och som gäller för Skåne iaf. Jag vill inte vilseleda någon, det kan vara så att andra regler/rutiner gäller i andra län i Sverige)

En mamma som förlorat sitt barn i intrauterin fosterdöd får enligt Försäkringskassans bestämmelser vara hemma/mammaledig 20 dagar med ersättning och där efter får mamman 10 sörjedagar med ersttning. 

Pappan där emot får vara hemma/pappaledig så länge som 10  dagar och där efter 10 sörjedagar!? 

Jag skulle vilja veta vilken människa som suttit och bestämt detta.. känns de rimligt? På 20 dagar skall alltså min sambo vara klar för arbete eller tvingas bli sjukskriven, även detta blir i jakt på läkaren och få sjukintyg, som ska skickas till försäkringskassan för att övervägas och sedan skickas papper hem till oss att Sverker nu är godkänd för att få sjukpenning.. sen skall detta fyllas i och skickas in, sen granskas och därefter skall utbetalnings ske. När vi får dom pengarna får vi se. Jag är tacksam vi har de bra ställt, annars hade vi idag fått överleva på en lön och dessutom endast 80%. Så hur ledsen du än är så försök ta tag i/få hjälp med att ta kontakt med försäkringskassan i god tid. 

Jag har turen att arbeta i Danmark, och går och arbetar enligt Danska bestämmelser. I Danmark behöver du bara ringa din chef, sen får du vara Mammaledig i 14 veckor när du förlorat ditr barn i intrauterin fosterdöd. Pengarna ramlar in på kontot sista torsdagenvar  månad, halva lönen från arbetet, halva lönen från myndigheten. Pungt! 

Strax där efter måste man ringa försäkringsbolaget och berätta stt man förlorat sin bebis/barn. Med en gratis fravidförsäkring får du 10000:- som plåster på såren som kan användas till att begrava ditt barn. Har du en utökad försäkring som kostar en viss summa var månad får du ut mer, vill säga ca 20000:- men är inte helt säker. 

På försäkringsbolaget du har får du en kontakt person som ganska snabbt fixar så dessa pengar kommer bli utbetalade men tyvärr kan detta också ta tid. När dessa pengarna ramlar in på kontot får man en enorm obehagskänsla. Det är bara pengar och vi hade kunnat lägga alla våra besparingar på Aron och vårt farväl av honom men ta dom pengarna som en hjälp. Ett sätt att slippa tänka på ekonomin. 

Ja, det tog några dagar att "dra igång" allt. Så klart fick vi hjälp av familjen men det är mycket dom inte kan/får göra åt en. 

Var beredd på att de är många gånger du kommer få yttra orden 

- Hej, mitt namn är Jennie och jag födde ett dött barn den 4/11. 

Jag börja med att säga, fött en änglabebis eller ett stilla barn, men det var de ingen som förstod så då fick man som svar - Ee va? Vad? 

Var även beredd att försäljare, försökringsbolag, företag kommer ringa, maila, smsa och fråga och säga - GRATTIS till din nya lilla faniljemedlem, eller - HEJJ snart är de väl dags för er att bli familj. Mitt värsta stal va från Trygg hansa som har och är väldigt kända för bra barnförsäkringar. 

Jag hann inte säga hej förän han sa

- Hejjjj Jennie, och jag vet att snart eller ni kanske till och med har en ny liten bebis där hemma??

Jag blev helt tyst.. fick fram orden tillsist med skam i rösten - Jaa, alltså, hm, det belv inte som vi tänkt oss, han lever inte längre... 

Den killen blev tyst som en mus, sa bara lite snabbt, - Ee okej, beklagar, hej då! 

Så bygg upp en sköld och var beredd på att om och om igen falla och behöva berätta att ditt barn inte finns längre.

Såklart ska allt de där finnas för alla er som får gå hem med era små liv. 

Men som änglamamma önskar man att de fanns en stor röd prick när våra bamn kom upp i någon databas hos någon föräsljare eller företag där de stod FÖRLORAT SITT BARN 

Inte för att man hela livet vill ha någon stämpel, men mer för att slippa gång på gång på gång säga vad som hänt och få en sorgsen blick som får en att falla på nytt. 

Det första vi gjorde den dagen var att ringa Birger och höra om vi gick träffa Aron igen, det fick vi absolut och mycket av den tunga saknaden släppte. 

Vi boka en tid så vi fick träffa Aron igen.. Vi bestämde att komma dit på den 9/11 kl 13:00. 5 dagar efter han föds och 2 timmar efter vi varit hos kuratorn.  

För de är faktiskt så att det är våra barn trots att dom har föds stilla. Vi har full rätt att göra vad vi vill med vårt barn. Ta med honom hem, besöka honom hur ofta vi vill, det är helt upp till oss. Det man skall veta är att en livlös kropp förändras dock ganska snabbt, det där mjuka och pluttiga, livet försvinner ganska snabbt, men ett råd är att ändå besöka ditt barn. Oros känslan som finns och undran om hur dom skall se ut finns såklart, man kan be begravningsentrepenören förklara hur barnet ser ut, eller be dom lägga en filt över halva kroppen/huvudet så man sakta kan gå fram och lyfta av så mycket  man vågar/orkar. Det finns många sätt och det är givetvis bara tips. Begravningsentreprenören finns där för oss för att göra alla möten värdefulla och fina. Jag var själv jätte orolig hur Aron skulle se ut. För jag har aldrig träffat en död människa och verkligen inte en död bebis förr. Jag frågade Birger hur han skulle vara och ligga, Då skulle vi få träffa honom i ett rum och vara där så länge vi ville. Birger sa att Aron såg jätte fin ut, precis som när vi lämna honom men lite rödare. Men så fort du får träffa ditt barn så är de i grunden trots allt ditt barn. Hur Aron än hade sett ut så hade jag älskat att få se honom. Jag har pratat med många mammor som har gått igenom samma sak och ingen av dom ångrar att dom träffa sitt barn igen. 5 dagar efter eller 2 månader efter. 

Vi avsluta samtalet och Birger lova han skulle passa honom och hålla koll på honom tills dess. Jag log. Jag längtade tills vi skulle dit, samtidigt som jag var livrädd. Då blir det ett farväl till. 

Du får även som förälder lägga ditt barn i sin kista om man vill. Men berättar mer om de när jag ska berätta om vårt farväl. 

Förlossningen skall du uttnyttja så mycket du bara kan, jag kan bara tala för Malmö Förlossning och vårt fall, men dom har bra kompetens kring allt detta. Och varje gång jag ringt dit om de så varit för att få tag i Läkaren, eller ang mjölkstockning, avslag, mens, m,m så har dom behandlat en så fint. Dom

Blir en bra kontakt och talar fint till en.

Dag 2 hemma så rann min mjölk till. Tror jag nämnde de i förra inlägget men på Malmö förlossning får du inte längre pillret som stoppar mjölken för att rinna till. Iaf inte om du fött ett stilla barn. Den förklaringen jag fick var att det är en placeboeffekt och att den huvudsakliga biverkningen är depression. Som om jag inte var tillräckligt deprimerad menad hon. Jag fick först ok från Läkaren att få pillan men sen stoppa barnmorksan mig från att få den. Jag hade kunnat få den om jag stod på mig men hennes rekommendation var att verkligen inte ta den. Jag tog den inte och det va något jag fick ångra. Så försök få pillan om ni kan. Har vänner som tagit den och den funkar. 

För jag vaknade mitt i natten av sprängfyllda bröst, som en mamma kan göra när som när bebisen behöver äta, men skillnaden var att jag hade ju ingen bebis. 

Det stack, sprängde, kliade och gjorde otroligt ont. Mina bröst var större än Sverkers huvud och alldeles knöliga. (Skulle vilja lägga ut en bild men ni får istället föreställa er pamela andersson med knölar i tuttarna) 

Min syster hjälpte mig ringa till Förlossningen och fråga vad vi kunde göra, jag orka inte själv, hon möttes av en jätte fin tjej som beklaga såå och vi fick tips att inte stimulera, ha hårt tryck på, typ en tajt sportbh och mycket värme. Men viktigast av allt va att inte stimulera. Jag gjorde som hon sa och tog även diflufenak som jag fått av förlossningen och voltaren. 

Men inget hjälpte. De gjorde så ont. Dagen efter ringer jag själv till förlossningen, för att se om jag kanske kunde få något annat, då möts jag av kommentaren, - nä tyvärr vännen, men sä här är de för alla som slutar amma någon gång.. TACK, skillnaden med dom  är att dom kan pumpa eller faktiskt låta bebisen sutta lite när de blir för jobbigt. Jag har Inget, jag får inte pumpa för då vill mjölken fortsätta komma. Jag la på med tårar i ögonen. Sverker värmde gelekuddarna vi fått med oss hem från förlossningen så hade jag dom liggandes på brösten. Hade inte klarat mig utan dom så be om sånna. Och duschen, sätt dig i duschen/badkaret och skölj med jätte varmt vatten. 

Mjölkstockning kan också ge otroliga febertoppar. Allt detta tar ca 2-4 dagar sen lägger de sig. Då förstår kroppen att de inte är någon som ska ha mat...

Vad jag önska att jag fått amma dig Aron. Jag var så redo, läst vartenda tips och trix och ställningar och allt om rätt sug för att skona brösten, undvika mjölkstocknkng.. så annorlunda de blev.

Ord

Första gången jag sa "död"

Kom gråten med ett skrik

Tionde göngen jag sa "död" 

Kom gråten med en snyfftning

Hundrade gången jag sa "död" 

Grät hag inte alls

Nu när jag säger "död"

För säkert tusende gången 

Rymmer min röst värme 

"Ur boken, Att leva med en ängel i familjen"

Att ens behöva vänja sig vid att säga död.. 

Aron med Tant Thea ❤️

Av längtan till dig - hand i hand på väg hem

... där stod vi kvar. I förlossningsrum 1 där vi spenderat dom senaste 3 dagarna. Men nu stod vi kvar utan dig.. du hade nu burits iväg av Birger och tomheten som infann sig går inte att beskriva med ord..

Vad skulle vi göra nu. 

Nu var allt som innan fast allt var annorlunda. Det var bara jag och Sverker igen. Men resten av vår liv skulle vi sakna en familjemedlem. Vår son var nu född, men borta. 

Vi börja packa ihop alla våra saker i förlossningsväskan.. 

Men alla kanin-gossedjur, Nallar och täxkningar som alla tagit med som gåvor till Aron åkte med honom i hans vagga, så han inte skulle få vara ensam där han nu skulle ligga, i väntan på att vi skulle orka planera hans begravning. Begravning, det ska aldrig en förälder behöva göra. 

Tyvärr berättade Birger innan han gick att Aron kommer inte vara ensam i kapellet, tyvärr låg där även en annan bebis också. 

De sved i hjärtat att veta att ett par andra föräldrar också fått gå detta ödet till mötes, men kändes samtidigt som att Aron slapp vara själv. Dom kunde vara där ihop och ta hand om varandra. 

Birger berätta också att lyser lampan utanför kapellet på sjukhuset så är där någon som dött som vilar där. 

Lampan lös den kvällen. 

Vi fortsatte packa och pratade lite med barnmorskorna innan vi skulle gå. Vi fick en påse från spödbarnsfonden med lite  informationsblad om just spädbarnsfonden, ett papper med lite  olika kontakter och grupper, även en bok som skulle komma att betyda mycket för både mig och familjen "Att Leva med en ängel i familjen, ett livslångt mötande och lärande" skriven av Eva Bergman och Ursula Nyman som själva förlorat ett barn, Juni och Theresia. I den stod allt från praktiska saker att tänka på och ta itu med till känslorna kring livet och att just försöka fortsätta leva livet. Där var ett papper om försäkringskassan. Just de, jobbet? Hur gör vi med jobbet? 

Jag fick även med mig ett paket nättrosor, bindor, värmekuddar och smärtstillande, tips och trix att göra med mina bröst, jag fick inte en pilla som man fick innan för att stoppa upp mjölken. Den får man inte löngre på Malmö Förlossning, pga biverkningarna. Så barnmorskan förklara att om du får mjölkstockning så stimulera inte och ha något hårt åtsittande. Jag tänkte att de är lugnt, mina bröst känns normala så de är nog ingen fara, trodde jag! 

Vi packa ner allt vi fick och jag tog lpng tid på mig. 

På något sätt ville jag inte lämna det där rummet min son kom till världen i. Jag hade inte varit utanför dom dörrarna en enda gång sedan den 3/11, Och jag ville stanna där för evigt, för där fanns ju alla minnen, alla fina minnen, alla smärtsamma minnen, hans doft..

Jag kolla runt i rummet och Sverker och jag kramades hårt och grät.

Vi sa - Nu väntar världen på oss utanför förlossningsrum 1. Nu hoppar vi upp i berg och dalbanan och håller varandra hårt i handen. Vi klarar detta, vi klarar allt ihop.  Men de sades med enorm osäkerhet. Kommer vi verkligen klara detta? 

Vi hade bestämt med min mamma och pappa att vi skulle bo där dom första dagarna. Bara bli omhändertagna och min bror hade "skubbat" från skolan och stannat nere i Skåne för att finnas där för oss och min syster bor i samma by som mamma och pappa så hon fanns också där ute för oss. 

Vi behövde åka hem om och packa lite, mamma och pappa väntade hemma i lägenheten för att finnas som stöd för oss när vi kom hem. Det var väldigt fint och kändes väldigt tryggt! 

Vi gick sakta mot dörren ut ur förlossningsrum 1 och med ett stadigt grepp om varandras hand.. 

Tanken - det var inte såhär de skulle vara. Jag skulle gå och vara orolig om Aron skulle frysa på vägen hem i bilen, om jag verkligen tagit på honom tillräckligt med kläder, vi skulle le, fnissa, gå stolta ut genom förlossningens dörrar och barnmorskorna skulle säga - Lycka till nu.

 

Vi skulle inte gå ut med svansen mellan benen, enorm känsla av tomhet, rädsla för livet och hur det skulle funka, skam att gå tomhänt ifrån förlossningen, oro över vad vi nu hade framför oss, alla möte. 

Jag fortsatte krama Sverkers hand enda tills vi kom ut utanför huset. 

Kl var ca 22, det var mörkt ute, friskt i luften och vi gick hand i hand mot bilen. Promwnaden mot bilen blev på npgor sätt fin. Du fick så många kaniner sol amå presenter när du kommit, och när vi gick mot vilen hoppade 4 st kaniner framför oss hela vägen. Det var så otroligt rörande. Precis som du ville göra vpr tunga oromensd från förlossningen fin på något sätt. 

Den korta resan hem gjordes i tystnad och tårar. Ofta försökte hag föreställa mig, precis som jag gjort mångs gånger innan i den bilen, hur det skulle vara att ha dig där bak, i babyskyddet skrikandes när jag körde bil. Skulle jag blivit en av dom tuffa mammorna som bara fortsatte köra när du skrek för jag visste de bara var att du inte gilla åka bil, eller skulle jag vara den oroliga mamman som slängde sig av motorvägen och stanna i kanten och kasta mig bak i baksätet och lyfte upp dig och lät dig somna vid mitt bröst. 

Ja, tyvärr är de fortfarande ett frågetecken. Jag kan bara fortsätta gissa. 

Vi parkera nedanför lägenheten. 

Trapporna upp till lägenheten var tunga att ta sig upp för. Mör i kropp och själ och jag visste inte ens om vårt hem kändes som just de, ett hem. 

Vårt hem skulle ju fyllas med bajs och bebisdoft, vänner, bebisskrik, kärlek, ingen sömn, familj, babysitters, babygym, grusmärke från vagnen som vi skulle behöva släpa upp 3 trappor. 

Nu stod där bara ett tomt skötbord.. 

Jag skulle ju göra så fint till dig Aron. Mamma hade en plan hur din "pojkhörna" skulle se ut. Med allt från skötbädd, posters, babymobil, vimplar, lådor. Mamma hade till och med köpt dom bästa oljorna och krämerna till dig, fyllt skötbordets låda med blöjorna från din babyshower. Vi var ju så redo. Redo för din ankomst. Redo att ta med dig hem. Redo att ge dig all kärlek vi hade byggt upp i 8 månader. 

Vi börja så smått packa medans mamma och pappa satt i soffan och kolla TV. Hjärnan funka inte. Men det som behövdes packas ner var mjukiskläder, lite underkläder, och min stora kudde. Resten spela egentligen ingen roll.. inget spela längre någon roll längre..

Vi körde ut mor Revingeby och till mamma och pappa. Där vänta min bror, syster, systersönerna och pelle. Dom hade köpt Kinamat och de var de första varma vi åt på 3 dygn. Efter lite mat och en morfin tabett så gick vi och la oss.. 

Den natten fylldes av panikattacker, tårar, ångest och otrolig saknad.. min famn var så kall och tom. Jag vaknade med ett ryck flera gånger och skulle trösta, amma, krama. Men verkligheten slog en i ansiktet när man insåg att Aron inte var där.. min kropp skrek efter mitt barn.. 

Av längtan till dig - Våra vänner är dina vänner LillKnodden

... vi sov otroligt djupt den natten. Med vår son emellan oss. 

Jag slog sakta upp ögonen den 5/11 för att mötas av de sötaste jag någonsin sett. Min son och hans söta pappa. 

Hand i hand brevid mig i sängen. 

Jag ville aldrig den stunden skulle ta slut. Hade man kunnat pausa livet där och då så hade jag gjort de. Att förevigt få ligga där, i en pyjamas, i ett rum, i en säng med två av dom jag kommer älska mest av allt resten av livet, oavsett vad. 

Sverker vakna sakta upp och det första han gjorde var att se på sin son. Med stolta ögon. Sverker log mot honom.

Han såg ut som en liten, söt, trött bebis som låg och sov. 

Han var inte döden för oss. Han var vår son. Han är vår son. 

Och vi var så stolta. Vår aldeles egna skapelse låg och sov fridfullt mellan oss. 

Vi låg länge och kolla på varandra, på Aron. Alla hans små detaljer. Vi ville få in allt där och då, hans krokiga öra som va precis som hans pappas, hans långa fingrar, även dom precis som sin pappas, han spetsiga haka och näsa, precis som hans mammas. Allt det där som andra föräldrar kan fortsätta titta på genom hela livet skulle vi studera på några timmar och sen försöka minnas för resten av livet. Din doft, dina små detaljer, din lena kind mot mina läppar. Den känslan vill man aldrig glömma. 

Vi hade nämligen bestämt, hur man nu ens orkade ta det beslutet, oss för att när alla som ville träffa Aron varit hos oss den dagen så skulle han få bli hämtad av Birger, bli passad av honom som Birger sa. Få bli buren bort till Kapellet på sjukhuset och vara där tills de var dags att ta ett sista "ses sen". För när döden inträffar tar den över kroppen ganska snabbt, redan där på morgonen var det som Arons själ lämnat kroppen. Du skulle få vara hos oss iaf ett helt dygn.. ett ynka jävla dygn fick jag hålla dig, ett ynka dygn fick vi snusa på dig, klappa på dig, känna dig, och ha dig i vår famn.. 

Det knacka lätt på dörren och dagen hade börjat, vi vakna ur vår föräldradröm. Upp till mardrömmen igen.   

Det var dags för frukosten med flaggan i som dom flesta föräldrar får när dom fått barn och det var barnmorskan Kristel som kom inrullandes med en vagn med saft, två mackor med ost och skinka med två svenska flaggor i Och två koppar kaffe. Det var de första vi fick i oss i mat sedan den 3/11 kl 15 när jag Lämnade Malin och Nelia efter lite lunch mys. 

Det smaka gott. Kristel titta på Aron och sa - Gossen, han är så fin. Jennie och Sverker, de där gjorde ni bra. 

Det var dags för Barnmorskan Kristel att gå hem. Hon berätta att hon inte kommer vara kvar på Malmö Förlossning mer. Det är nämligen så att när man föder ett stilla barn får man komma tillbaka på återbesök på Malmö förlossning ganska direkt efter och några gånger till och då träffa läkaren som gav en beskedet och den förlösande barnmorskan och ta emot provsvaren på alla varför och frågetecken. Kristel berätta att vi kommer inte ses igen men att hon skulle vilja hålla kontakt. Vi bytte mail med varandra och Kristel krama oss hårt och önska oss en fin dag med vår Gosse och så gick hon iväg i sina trätofflor. 

Mitt i alla känslor, kaos, oro, rädsla kände vi vikten av att få en liten stund hel själv med vårt barn. Så jag bestämde mig för att ta en dusch och lämna Sverker och Aron själva. 

Svärmor hade haft med Balsamoch  schampo till mig och jag gick in i badrummet och stängde dörren. Pappa fick en stund själv med sin son och jag hörde hur han prata med honom, mjukt och ömt och fint och emellanåt grät han. Duschens strålar var som guld ramla ner över mig. Det var så skönt att stå där, naken och känna duschens strålar skölja bort lite av ångesten. Jag stod länge i duschen under strålarna och bara grät, i min ensamhet, lät alla känslor rinna ut ur mig, det var första gången sedan den 3/11 kl 17:00 jag var helt själv efter alla besked, intryck, känslor, förlossning, tårar, hat, ilska. Och blodet som kom då och då längst benen påminde mig om vad som hänt, vad som var där utanför dörren. Min son. Min livlösa son.. 

Jag sjönk till golvet och förstod verkligen vilken otroligt tuff resa detta kommer bli. 

När jag väl duschat färdig, fått på mig rena mjukiskläder som jag köpt helt nya för att ha i förlossningsväskan och gick ut, möttes jag av en stolt pappa med rödsprängda ögon som lyft upp Aron ur hans bädd. Han hade fått gråta, bära runt sin son i famnen och prata, säga allt det där man inte vill säga till sin son när andra lyssnar.. 

Vi kramades och Sverker lämna mig själv med Aron och även han tog sig en lång dusch. Där satt jag, tom på ord. Visste inte vad jag skulle säga. Så jag bara satt tyst, med min son i famnen och titta på honom. Länge och djupt. Den stunden kommer jag aldrig att glömma. 

Den var unik..  

Sverker kom ut ur duschen och 

de kom in en helt ny barnmorska som vi aldrig träffat och presentera sig. Najimeh hette hon. 

Hon beklaga sorgen och vi prata om natten lite snabbt och Jag hade bara en fråga. En fråga som bara slog mig, Kanske var det en mammas instinkt att se till att ens barn hade de så bra som möjligt.  

- du, måste vi inte kyla ner honom så han håller sig fin......

Ja, en sån fråga trodde jag aldrig att jag någonsin skulle behöva fråga eller undra över, men den bara kom.

Jag brast ihop. Varför ska mitt barn behöva ligga kylt när det enda jag vill är att ha honom i min famn och hålla honom varm. Små bebisar ska inte frysa men heller inte vara för varma. Det hade jag lärt mig av Malin. Min vän som fått sin Nelia i augusti. 

Hon sa - Jo, vi har en speciell bedd som ser ut som en fin vagga som har is i sidorna. Jag hämtar en sån till er. 

Innan hon gick förklara vi för henne att det kommer komma massor med folk under dagen, för vi bjöd in alla våra nära vänner och familj som ville komma och säga hej och hejdå till vår son. Det kändes otroligt viktigt, att vi också fick visa upp vår prins. 

Jag tror aldrig hon trott att hennes jobb den dagen skulle gå ut på att öppna dörren åt folk. Att så mycket underbara människor skulle komma för att besöka oss och vår son.. 

Mormor Eva och Morfar Christer som redan varit där på natten, tillsammans med Morbror Micke, Farbror Rutger, tant Claudia, farbror Mårten och Micke. 

Sen ramla det in vänner och familj för att träffs dig Aron och ge dig kärlek och få lov att säga hej och tyvärr hejdå.. 

det var så otroligt mycket kärlek i de rummet den dagen. Jag och Sverker är Evigt tacksamma att ni alla kom, kom för att se vår fantastiska son. Kom för att visa oss er kärlek och att ni finns för oss. Inte bara alla som kommutan sms, mail fyllda med stöd och kärlek. Jag kommer värdesätta de för resten av mitt liv. Att ni våga. Att ni kom. Att ni fanns. Med all styrka åt oss. Alla gåvor till vår Knodd och oss. Ni alla har gjort så otroligt mycket för oss, på alla olika vis. 

I en kram, i en text, i en täckning, i en nallen, i ett halsband, i ett brev, i ett choklad. 

Jag är så tacksam att vi öppna upp och bjöd in i vår sorg. För då fann vi all er kärlek. Vi hade aldrig klarat detta utan er. 

Alla dessa kom Aron, för att hedra dig lördagen den 5/11-2016...

Fantastiska Mårten & Claudia, Claudia är en otrolig människa Aron, du hade gillat henne och vi är tacksamma hon träffa Mårten för 2 år sedan. Linus som jobbar med pappa och körde pappa till KK. Micke som hade lärt dig allt om töser och  fest. Din långa, trygga Morbror Micke med svägerska Paula som lärt dig allt om havet och kärlek med dina små söta kusiner Mila och Bruno. Farbror Rutger med din alldeles tokiga kusin Freja som din pappa har ett så speciellt band med. Pappas kompisar Frida och Dan, Dan hade lärt dig allt om att fynda. Hillner, han hade garanterat lärt dig att göra Kimchi. Adam och Elnaz dom hade lärt dig allt om Nice. Filip hade nog lärt dig allt om vin. Din Farmor och farfar, farmor fick nästan hålla i dig med lite hjälp av din mamma, du va ju så skör. Din Mormor och morfar kom för att se dig igen, ja dom fick nog inte nog av dig.

Din fina tant sessan, du hade nog kallat henne så, med en så fin täckning och nalle från hennes söta dotter Agnes. Din underbara gudmor Nannis kom igen och med sig hade hon alla mina underbara barndomsvänner, tant Lillen, tant Andrea, tant Erica och tant Emelie. Dom skulle ha busat massor med dig och skrämt dig med "PurrPurr" och kittlat dig. 

Sen kom din tant Malin och med sig hade hon en present från min lilla bästis Nelia som skulle blivit din lilla bästis Aron, vare sig du hade velat eller ej.

Din tokiga Moster Lotta som hade lärt dig så mycket skit, och dina prinsar till kusiner Oscar och Victor. Goa Pelle och hans helt fantastiska dotter Thea, som under hela besöket satt och klappa din lilla högerhand utan att släppa den. Du blev varm om handen. 

Moster moster Snygge Anki kom och hade med sig en söt liten nalle till dig.  Våra nygifta sötnosar Ida och Sofie, vi fick gott choklad av dom Aron, din pappa är tokig i choklad. 

Din söta Kusin Liam och hans mamma Jessica. Liam titta lite på dig först bara och ville inte riktigt komma för nära men tillsist så våga han. Du va ju bara en sovande bebis. 

Dom sista som hälsa på dig var din moster Lotta, kusinerna Oscar och Victor. Farbror Pelle och kusin Thea. Mormor och morfar. 

Klockan blev ca 21 och barnmorskan kom in och fråga om vi börja bli redo.. 

hur ska jag klara att lämna bort dig Aron..

Alla gick så vi fick vara själv med dig.

Vi krama, höll om, klappa, pussa, lukta, kände, grät och hjörtat gick i tusen bitar. 

VEM SKA BEHÖVA LÄMNA BORR SITT BARN? 

Jag ville aldrig tiden med dig skulle ta slut.

Det knacka på dörren, vi frös till.

In kom Birger. Han titta på oss, fråga tyst och mjukt, - får jag ta med mig Aron nu, vi ska åka bil och jag lovar att passa honom väl. 

Den fruktansvörda stunden fick han på något sätt att kännas fin. 

Birger skulle bara passa honom ett tag, sen fick vi komma och hälsa på när vi ville... 

Han lyfte upp Isvaggan Aron låg i, kramade oss hårt, sa att vi ses snart igen och gick mot dörren. Jag glömmer aldrig de, den enorma, smärtsamma saknaden som uppstod där, i förlossningsrum 1 på Malmö förlossning den 5/11-2016 kl 21:30. Vårt möte var slut. Vår stund ihop upphörde. 

Jag följe Aron med blicken hela vägen ut tills dörren sakta, sakta slog igen... 

nu var han borta.. vår son!