Som jag nämde i ett tidigare inlägg så kändes inte hem som hemma längre.. Han skulle ju vara där, vår son. Fylla ett redan kärleksfullt hem med ännu mera kärlek. Nu var de nog bara väldigt tyst i lägenheten och tom, väldigt tomt. Känslan av att flytta hem inbringa oro och ångest. Att behöva gå upp var morgon, hemma, till de "vanliga" livet. Det var för mig inget liv att leva längre.
Ett liv utan dig. Ett liv som endast kretsar kring saknad och längtan och enorm tomhet. Skam och en känsla av att man tappat bort all tro på livet och framför allt sig själv..
Våra dagar fylldes med sömn, promenad på ängarna runt om Revinge by, massa med prat om Aron och tårar, massa tankar och den stora bedriften var dag var ungefär att åka och handla på Ica i grannbyn eller rädslan över att träffa någon. Der var otroligt många tankar innan man våga sig iväg. Jag grät ofta över att jag som annars är en väldigt social och glad människa nu var en söndrig, skygg och skamsen människa som helst bara prata med människor som jag känner väldigt väl.
Alla tankar kring möten med folk.
-Tänk om jag träffar någon som känner oss, det orkar jag inte. Ingen vet vad som hänt förutom dom närmsta. Vad ska dom tro och tycka när dom ser att min mage är borta, min stora fina mage. Där du bott i 36 veckor och 1 dag.
Vad ska dom tänka? Vad ska jag säga?det är otroligt jobbigt att hela tiden gå och iscensätta situationer, hur kommer det vara om jag stöter på Cykelaffärs-mannen, som glatt hejjat på mig varje morgon där jag kom vajandes med min stra mage i vädret och var gång jag gick förbi log han och önska mig lycka till.
Vad ska personalen på Ica tro och tänka? Vad ska mamma och pappas grannar tro?
Fruktansvärd känsla att känna sig inatängd i sig själv, rädd för möten och allt de sociala omkring en.
Så oftast blev det att folk fick komma till oss. Det gjorde dom gärna och tjejkompisarna kom på långfrukost några dagar efter, Arons gudmor Fia kom en kväll och mös, vi åkte hem till Claudia och Mårten väldigt ofta på kvällsmiddag. Och till Gudmor Nannis på fika, Annars var vi mycket med min familj och sverkers föräldrar. Idag är det faktiskt lika jobbigt, mötena, tankarna är dom samma kring möten med människor man inte träffat sedan de hände trots det gått 2 månader och alla runt oss vet vad som hänt, men mötena måste göras, jag kan inte för evigt gå med svansen mellan benen och vara skygg. Så när vi möter folk försöker vi vara vi bara. Som vi är där och då och vill dom vi möter fråga något, prata om de så gör dom de och vi svarar. Har fått väldigt olika bemötande med bekanta sedan man börja våga visa sig ute, en bekant som lekte han inte såg mig när jag kom gående mot honom inne på Kronprinsen, sen träffa vi tex Binis och Martin på Ica Maxi, ett gammalt kompispar som är helt underbara men som jag bara träffat ett fåtal gånger dom senaste åren. Först när jag såg dom tänkte jag - oj, hur ska jag nu göra, jag kommer börja gråta ( för när vi är ute i affärer m,m går jag ständigt och flackar med blicken och letar efter om där är någon jag kanske känner, just för att förbereda mig psykiskt, för var gång man träffar någon man inte träffat sedan de hände blir man svag på något sätt och får lätt till tårar) men Binis slängde sig runt halsen på mig och gav mig en lång, mjuk, varm kram och Martin lika så. Dom fråga bara hur vi hade de och beklagade såklart. Det var ett fint möte, vi pratade som om där fanns hopp. Hopp om livet.
Likaså har de varit med andra möten med andra vänner och vänners vänner.
Vi som förlorat våra barn ska egentligen skita i hur andra reagerar när dom träffar oss och hur jobbigt dom ska tycka de är. För det är hälften så jobbigt som det är för oss.
Jag kan nog, med betoning på nog, våga prata för alla änglamammor och änglapappor, att till alla er anhöriga, vänner, vänners vänner, bekanta, familj, MÖT oss med öppna armar, vänd inte bort blicken och lek att ni inte sett oss.
Vågar ni inte prata om de bara ge oss en kram och prata om annat.
Små steg i taget, ett andetag åt gången
Vi hade fått fina gåvor på förlossningen och bland annat brev och en låt. Vi hade inte orkar öppna och läsa dom tidigare den dagen gav vi oss ut med varm oboy i termos och hitta en fin plats, min bror kom och tänka på stentrappan ute på klinten och där satte vi oss och lyssna på låten och läste breven och grät, en fluga satt stilla på min hand och lyfte inte när vi vifta, sen kröp över på Sverkers hand, var de kanske du Aron?
vi hade bestämt att vi skulle skriva ut till alla vad som hade hänt. På sociala medier. Just för att orka med mötena och göra det "lättare" att se folk i ögonen igen och undvika alla frågetecken och låta männsikor veta att vi vill mötas med öppna armar och att det är okej att fråga och ge oss en kram.
Vi skrev - Änglaföräldrar. Den 3 november fick vi reda på att vår sons lilla tappra hjärta slutat slå i min mage. Ett besked vi inte önskar att någon skall få. Den 4 november kl 22:42 fick jag föda Ut honom till världen, jag och Sverker blev föräldrar till en liten, vacker ängel. Aron Hultzen Stjernström. En alldeles perfekt liten pojke på 1780g och 44cm. Varför Aron valde att ge upp, att just han dog, att just hans lilla hjärta sluta att slå vet vi inte och kanske aldrig kommer få svar på. Men vi kommer välja att för alltid låta hans korta historia leva vidare bland oss, med oss. Prata om honom och den lilla historia han fick. Vi blev föräldrar till en död pojke, men vi är ändå mamma och pappa, vi är ändå stolta föräldrar. För han var helt perfekt. Detta kommer ta tid att läka, vi vill också säga att vi vill prata om de som hänt, vi vill prata om honom. Det finns inga rätt, det finns inga fel frågor att ställa. Kanske har vi inga svar. Vi behöver allt stöd vi kan få och snälla möt oss med öppna armar. Var inte rädda! Livet är bra jävla orättvist. Vill även passa på att tacka familj och vänner som funnits här så fint för oss dom senaste dagarna. #lillknoddenvår
Vi skrev, radera, skrev och redigera innan vi våga lägga ut de.
För vad skulle folk säga? Vad skulle folk tycka? Vad skulle folk tro? Och framför allt de som jag nämnde tidigare, något som präglat denna resan med möten med folk är - hur ska DOM känna när dom träffar oss, dom kommer ju tycka det är jätte jobbigt och kommer säkert vända när dom ser oss och inte ens säga hej. För vem vill prata med någon som förlorat sitt barn?!
Men alla dom underbara kommentarer med betoning på stöd och kärlek som ramla in, alla blommor från Gamla jobb, gamla vänner, från folk vi inte ens känner, från vänners vänner. Vi fick allt från blommor, biobiljetter, presentkort, minnesgåvor via spädbarnsfonden, alla som öppnat upp sina hjärtan, sina hem, visat sitt enorma stöd, velat bära vår sorg, velat handla åt oss, velat krama oss. Det trodde vi aldrig. Att gå från att känna sig skamsen, som en börda, som ett vrak som spolats upp på land, naken och rädd, till att känna sig sedd, upp stöttad och påklädd. Tack..Verkligen Tack.
Så att öppna upp, bjuda in i sin sorg har bara varit till enorm hjälp. Alla vill en bara väl. Alla gör sitt allra bästa för att gw sitr stöd. Mötena blir inte lika jobbiga med öppenhet. Och där ute finns många som lyssnar och lyfter när man har dåliga dagar.
Mötena blir lite lättare och lättare.. det går väl hand i hand med orken.. men i mitt huvud, i min sorg finns rädslan kvar. Rädslan av hur andra ska känna. Hur illa till mods min livssituation kan göra andra... rädslan för att jag aldrig igen ska bli den sociala, spralliga tjejen jag en gång var.. den tjejen vill just nu bara orka att finnas till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar