Av längtan till dig - Vårt möte

... du lades upp på mitt bröst direkt. Precis som dom flesta andra bebisar. Skillnaden var att du var stilla, du var tyst och du sökte inte efter mitt bröst.

Jag har inte fått lära mig på alla föräldrakurserna och profylaxkurser hur man gör när ett barn föds stilla. Det kunde jag inte.. att de ens hette så, stilla. 

Men jag blev mamma och Sverker blev pappa, Där och då! 

Alla känslor i mig bubbla upp och minatårar rann ner för mina kinder, allt släppte och jag blandades av stolthet, stolt över dig min vackra son. 

Lycklig, lycklig att du var alldeles perfekt och jag hade klarat av min uppgift. 

Min uppgift att sätta dig till världen på ett tryggt vis. 

Rädsla, Rädd att förlora dig fast jag redan gjort de. Men du var hos mig, i min famn, min famn fylldes av din varma, lena kropp. Din gosiga hand på mitt bröst. Jag ville ta dig under armen och smyga iväg och gömma mig med dig där ingen kunde hitta oss. Så jag för evigt fick ha dig hos mig. Så ingen, inte ens himlen kunde ta dig ifrån mig.. du var vår och vi ville inte förlora dig.. 

Lättnad, lättnad att de jag mötte som jag varit så rädd för att möta var bara vår perfekta, välskapta, söta son. Det var inte döden, det var inte otäckt, det var kärlek. Från första känslan, från vårt första möte.

Oro, oro över vad som händer här näst?

Men den oron släppte snabbt.

Kristel, barnmorskan, kom upp och klappa mig på kinden och sa

- Grattis Jennie, du har blivit mamma. Och detsamma gjorde hon på Sverker. 

Och jag blev stolt som en tupp. Jag hoppas du kände vår enorma kärlek Aron. 

kristel kalla honom gossen och hon sa hon ville ta avtryck på gossens händer och fötter till hans födelsetavla. Det gjorde hon när han låg på mitt bröst. Duttade svart färg från en liten ask som såg ut som stämpelfärg, på hans högra hand och hans vänsta fot. Sen gjorde hon avtryck på ett fint grönt papper där hon senare skulle fylla i hans vikt, längd, datum, tid.

Kristel sa till Sverker att han skulle ta massa bilder. Sverker var så inne i att studera sin fina son. Sverkers ögon lös. Lös av kärlek och stolthet. Han pussa sin son och klappa hans lilla hand. Han va stolt, en stolt pappa. 

Sverker högg till sist tag i kameran och tog massa foto..

Jag låg bara där och studera dig. 

Ditt lilla öra som hängde lite precis när du kommit ut, din spetsiga näsa, precis som mammas. Din arga panna, precis som pappas. Din pappas händer hade du, och hans fötter. 

Din kropp var lite skavd på handen och rumpan eftersom jag inte hade så mycket fostervatten. Du hade haft det tufft där inne Aron. Vi hoppas bara du inte led.. 

En mammas uppgift är att skydda sitt barn, men hur skulle jag kunnat skydda dig när jag inte visste. Jag önskar jag visste att du inte hade de bra. Om bara jag vetat.. 

Jag vakna till ur mina djupa tankar för att Sverker och Kristel skulle ta Aron och väga och mäta och klä på honom medans dom undersökte mig vaginalt och jag fick ta på mig binda och trosa. Sen komma upp. 

Efter dom mätt och vägt fyllde Krostel i de där gröna fina pappret,  Där står: 

4 november 2016 22:42

Lilla Aron

1780 gram

44 cm lång

27 cm huvudomfång 

Hans mått, vår sons mått! 

Vi kommer aldrig få mäta eller väga dig igen. Men du hade säkert blivit lång och tjock, om du bara fått stanna. 

Han lades ner på skötbordet av Kristel och jag hörde hur Sverker kämpa med blöjan. Han fick klä sin son. 

Ta på honom blöja, strumpor, hans mössa och hans pyjamas, pyjamasen han fått av farbror Pelle och Kusin Thea. Vi valde ju en pyjamas till dig för du skulle ju bara sova, för alltid! 

Vi stod där länge, lutade över skötbordet och klappa och titta på dig. Hur ska vi kunna sluta klappa och titta? för de måste vi, till skillnad från alla andra. När vi väl väljer att låta dig bli hämtad får vi aldrig mer titta och klappa, trodde vi. 

Sverker lyfte dig och la ner dig i din prickiga filt och la dig i hans famn. 

Vi satte oss i sängen. Tätt intill varandra och tittade, snusade, pussade, gosade, grät och log. Vi ville aldrig den stunden skulle ta slut.. där och då var vi en hel familj.. 

Sverkers bror, min bror, Claudia och Micke var ju kvar på förlossningen. Dom han inte gå hem innan du skulle komma ut. Dom satt spänt i väntrummet.. 

Sverker, som stolt, nybliven pappa gick ut och hämtade dom och yttra stolt orden - Jag har blivit pappa, och dom var dom första som fick träffa dig. 

När dom klev in genom dörren önska jag att du kunde se, kunde få känna, känna all deras kärlek till dig. Men de hoppas jag du gjorde Aron. 

Dom titta, klappa, gosa och sa grattis, grattis till oss för vi blivit föräldrar, mamma och pappa! Vi var så stolta. 

Sverkers bästa vän Mårten kom också den kvällen och titta på dig. Sen gick alla 

Och strax där efter kom världens stoltaste mormor och morfar. Då låg du i din lilla plastsäng, invirad gosigt i din filt och din mormor och morfar gosa med dig. Sa dom älska dig och klappa dig så ömt. De var en fin stund, jag hoppas du njöt av allt gos gossen. 

En del av Mitt hjärta dog den dagen. Den delen stal du Aron och tog med dig till himlen. Jag hoppas du kramar de hårt när du behöver din mamma.. 

Nu var kl 01:30 och den 4/11 var över. Du hade kommit ut till oss och den natten låg du mellan oss, i din filt, i din plastsäng i vår säng. Precis som du skulle få ha gjort här hemma. 

Mellan din mamma och pappa, trygg och älskad..