Jag slog sakta upp ögonen den 5/11 för att mötas av de sötaste jag någonsin sett. Min son och hans söta pappa.
Hand i hand brevid mig i sängen.
Jag ville aldrig den stunden skulle ta slut. Hade man kunnat pausa livet där och då så hade jag gjort de. Att förevigt få ligga där, i en pyjamas, i ett rum, i en säng med två av dom jag kommer älska mest av allt resten av livet, oavsett vad.
Sverker vakna sakta upp och det första han gjorde var att se på sin son. Med stolta ögon. Sverker log mot honom.
Han såg ut som en liten, söt, trött bebis som låg och sov.
Han var inte döden för oss. Han var vår son. Han är vår son.
Och vi var så stolta. Vår aldeles egna skapelse låg och sov fridfullt mellan oss.
Vi låg länge och kolla på varandra, på Aron. Alla hans små detaljer. Vi ville få in allt där och då, hans krokiga öra som va precis som hans pappas, hans långa fingrar, även dom precis som sin pappas, han spetsiga haka och näsa, precis som hans mammas. Allt det där som andra föräldrar kan fortsätta titta på genom hela livet skulle vi studera på några timmar och sen försöka minnas för resten av livet. Din doft, dina små detaljer, din lena kind mot mina läppar. Den känslan vill man aldrig glömma.
Vi hade nämligen bestämt, hur man nu ens orkade ta det beslutet, oss för att när alla som ville träffa Aron varit hos oss den dagen så skulle han få bli hämtad av Birger, bli passad av honom som Birger sa. Få bli buren bort till Kapellet på sjukhuset och vara där tills de var dags att ta ett sista "ses sen". För när döden inträffar tar den över kroppen ganska snabbt, redan där på morgonen var det som Arons själ lämnat kroppen. Du skulle få vara hos oss iaf ett helt dygn.. ett ynka jävla dygn fick jag hålla dig, ett ynka dygn fick vi snusa på dig, klappa på dig, känna dig, och ha dig i vår famn..
Det knacka lätt på dörren och dagen hade börjat, vi vakna ur vår föräldradröm. Upp till mardrömmen igen.
Det var dags för frukosten med flaggan i som dom flesta föräldrar får när dom fått barn och det var barnmorskan Kristel som kom inrullandes med en vagn med saft, två mackor med ost och skinka med två svenska flaggor i Och två koppar kaffe. Det var de första vi fick i oss i mat sedan den 3/11 kl 15 när jag Lämnade Malin och Nelia efter lite lunch mys.
Det smaka gott. Kristel titta på Aron och sa - Gossen, han är så fin. Jennie och Sverker, de där gjorde ni bra.
Det var dags för Barnmorskan Kristel att gå hem. Hon berätta att hon inte kommer vara kvar på Malmö Förlossning mer. Det är nämligen så att när man föder ett stilla barn får man komma tillbaka på återbesök på Malmö förlossning ganska direkt efter och några gånger till och då träffa läkaren som gav en beskedet och den förlösande barnmorskan och ta emot provsvaren på alla varför och frågetecken. Kristel berätta att vi kommer inte ses igen men att hon skulle vilja hålla kontakt. Vi bytte mail med varandra och Kristel krama oss hårt och önska oss en fin dag med vår Gosse och så gick hon iväg i sina trätofflor.
Mitt i alla känslor, kaos, oro, rädsla kände vi vikten av att få en liten stund hel själv med vårt barn. Så jag bestämde mig för att ta en dusch och lämna Sverker och Aron själva.
Svärmor hade haft med Balsamoch schampo till mig och jag gick in i badrummet och stängde dörren. Pappa fick en stund själv med sin son och jag hörde hur han prata med honom, mjukt och ömt och fint och emellanåt grät han. Duschens strålar var som guld ramla ner över mig. Det var så skönt att stå där, naken och känna duschens strålar skölja bort lite av ångesten. Jag stod länge i duschen under strålarna och bara grät, i min ensamhet, lät alla känslor rinna ut ur mig, det var första gången sedan den 3/11 kl 17:00 jag var helt själv efter alla besked, intryck, känslor, förlossning, tårar, hat, ilska. Och blodet som kom då och då längst benen påminde mig om vad som hänt, vad som var där utanför dörren. Min son. Min livlösa son..
Jag sjönk till golvet och förstod verkligen vilken otroligt tuff resa detta kommer bli.
När jag väl duschat färdig, fått på mig rena mjukiskläder som jag köpt helt nya för att ha i förlossningsväskan och gick ut, möttes jag av en stolt pappa med rödsprängda ögon som lyft upp Aron ur hans bädd. Han hade fått gråta, bära runt sin son i famnen och prata, säga allt det där man inte vill säga till sin son när andra lyssnar..
Vi kramades och Sverker lämna mig själv med Aron och även han tog sig en lång dusch. Där satt jag, tom på ord. Visste inte vad jag skulle säga. Så jag bara satt tyst, med min son i famnen och titta på honom. Länge och djupt. Den stunden kommer jag aldrig att glömma.
Den var unik..
Sverker kom ut ur duschen och
de kom in en helt ny barnmorska som vi aldrig träffat och presentera sig. Najimeh hette hon.
Hon beklaga sorgen och vi prata om natten lite snabbt och Jag hade bara en fråga. En fråga som bara slog mig, Kanske var det en mammas instinkt att se till att ens barn hade de så bra som möjligt.
- du, måste vi inte kyla ner honom så han håller sig fin......
Ja, en sån fråga trodde jag aldrig att jag någonsin skulle behöva fråga eller undra över, men den bara kom.
Jag brast ihop. Varför ska mitt barn behöva ligga kylt när det enda jag vill är att ha honom i min famn och hålla honom varm. Små bebisar ska inte frysa men heller inte vara för varma. Det hade jag lärt mig av Malin. Min vän som fått sin Nelia i augusti.
Hon sa - Jo, vi har en speciell bedd som ser ut som en fin vagga som har is i sidorna. Jag hämtar en sån till er.
Innan hon gick förklara vi för henne att det kommer komma massor med folk under dagen, för vi bjöd in alla våra nära vänner och familj som ville komma och säga hej och hejdå till vår son. Det kändes otroligt viktigt, att vi också fick visa upp vår prins.
Jag tror aldrig hon trott att hennes jobb den dagen skulle gå ut på att öppna dörren åt folk. Att så mycket underbara människor skulle komma för att besöka oss och vår son..
Mormor Eva och Morfar Christer som redan varit där på natten, tillsammans med Morbror Micke, Farbror Rutger, tant Claudia, farbror Mårten och Micke.
Sen ramla det in vänner och familj för att träffs dig Aron och ge dig kärlek och få lov att säga hej och tyvärr hejdå..
det var så otroligt mycket kärlek i de rummet den dagen. Jag och Sverker är Evigt tacksamma att ni alla kom, kom för att se vår fantastiska son. Kom för att visa oss er kärlek och att ni finns för oss. Inte bara alla som kommutan sms, mail fyllda med stöd och kärlek. Jag kommer värdesätta de för resten av mitt liv. Att ni våga. Att ni kom. Att ni fanns. Med all styrka åt oss. Alla gåvor till vår Knodd och oss. Ni alla har gjort så otroligt mycket för oss, på alla olika vis.
I en kram, i en text, i en täckning, i en nallen, i ett halsband, i ett brev, i ett choklad.
Jag är så tacksam att vi öppna upp och bjöd in i vår sorg. För då fann vi all er kärlek. Vi hade aldrig klarat detta utan er.
Alla dessa kom Aron, för att hedra dig lördagen den 5/11-2016...
Fantastiska Mårten & Claudia, Claudia är en otrolig människa Aron, du hade gillat henne och vi är tacksamma hon träffa Mårten för 2 år sedan. Linus som jobbar med pappa och körde pappa till KK. Micke som hade lärt dig allt om töser och fest. Din långa, trygga Morbror Micke med svägerska Paula som lärt dig allt om havet och kärlek med dina små söta kusiner Mila och Bruno. Farbror Rutger med din alldeles tokiga kusin Freja som din pappa har ett så speciellt band med. Pappas kompisar Frida och Dan, Dan hade lärt dig allt om att fynda. Hillner, han hade garanterat lärt dig att göra Kimchi. Adam och Elnaz dom hade lärt dig allt om Nice. Filip hade nog lärt dig allt om vin. Din Farmor och farfar, farmor fick nästan hålla i dig med lite hjälp av din mamma, du va ju så skör. Din Mormor och morfar kom för att se dig igen, ja dom fick nog inte nog av dig.
Din fina tant sessan, du hade nog kallat henne så, med en så fin täckning och nalle från hennes söta dotter Agnes. Din underbara gudmor Nannis kom igen och med sig hade hon alla mina underbara barndomsvänner, tant Lillen, tant Andrea, tant Erica och tant Emelie. Dom skulle ha busat massor med dig och skrämt dig med "PurrPurr" och kittlat dig.
Sen kom din tant Malin och med sig hade hon en present från min lilla bästis Nelia som skulle blivit din lilla bästis Aron, vare sig du hade velat eller ej.
Din tokiga Moster Lotta som hade lärt dig så mycket skit, och dina prinsar till kusiner Oscar och Victor. Goa Pelle och hans helt fantastiska dotter Thea, som under hela besöket satt och klappa din lilla högerhand utan att släppa den. Du blev varm om handen.
Moster moster Snygge Anki kom och hade med sig en söt liten nalle till dig. Våra nygifta sötnosar Ida och Sofie, vi fick gott choklad av dom Aron, din pappa är tokig i choklad.
Din söta Kusin Liam och hans mamma Jessica. Liam titta lite på dig först bara och ville inte riktigt komma för nära men tillsist så våga han. Du va ju bara en sovande bebis.
Dom sista som hälsa på dig var din moster Lotta, kusinerna Oscar och Victor. Farbror Pelle och kusin Thea. Mormor och morfar.
Klockan blev ca 21 och barnmorskan kom in och fråga om vi börja bli redo..
hur ska jag klara att lämna bort dig Aron..
Alla gick så vi fick vara själv med dig.
Vi krama, höll om, klappa, pussa, lukta, kände, grät och hjörtat gick i tusen bitar.
VEM SKA BEHÖVA LÄMNA BORR SITT BARN?
Jag ville aldrig tiden med dig skulle ta slut.
Det knacka på dörren, vi frös till.
In kom Birger. Han titta på oss, fråga tyst och mjukt, - får jag ta med mig Aron nu, vi ska åka bil och jag lovar att passa honom väl.
Den fruktansvörda stunden fick han på något sätt att kännas fin.
Birger skulle bara passa honom ett tag, sen fick vi komma och hälsa på när vi ville...
Han lyfte upp Isvaggan Aron låg i, kramade oss hårt, sa att vi ses snart igen och gick mot dörren. Jag glömmer aldrig de, den enorma, smärtsamma saknaden som uppstod där, i förlossningsrum 1 på Malmö förlossning den 5/11-2016 kl 21:30. Vårt möte var slut. Vår stund ihop upphörde.
Jag följe Aron med blicken hela vägen ut tills dörren sakta, sakta slog igen...
nu var han borta.. vår son!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar