Av längtan till dig - hand i hand på väg hem

... där stod vi kvar. I förlossningsrum 1 där vi spenderat dom senaste 3 dagarna. Men nu stod vi kvar utan dig.. du hade nu burits iväg av Birger och tomheten som infann sig går inte att beskriva med ord..

Vad skulle vi göra nu. 

Nu var allt som innan fast allt var annorlunda. Det var bara jag och Sverker igen. Men resten av vår liv skulle vi sakna en familjemedlem. Vår son var nu född, men borta. 

Vi börja packa ihop alla våra saker i förlossningsväskan.. 

Men alla kanin-gossedjur, Nallar och täxkningar som alla tagit med som gåvor till Aron åkte med honom i hans vagga, så han inte skulle få vara ensam där han nu skulle ligga, i väntan på att vi skulle orka planera hans begravning. Begravning, det ska aldrig en förälder behöva göra. 

Tyvärr berättade Birger innan han gick att Aron kommer inte vara ensam i kapellet, tyvärr låg där även en annan bebis också. 

De sved i hjärtat att veta att ett par andra föräldrar också fått gå detta ödet till mötes, men kändes samtidigt som att Aron slapp vara själv. Dom kunde vara där ihop och ta hand om varandra. 

Birger berätta också att lyser lampan utanför kapellet på sjukhuset så är där någon som dött som vilar där. 

Lampan lös den kvällen. 

Vi fortsatte packa och pratade lite med barnmorskorna innan vi skulle gå. Vi fick en påse från spödbarnsfonden med lite  informationsblad om just spädbarnsfonden, ett papper med lite  olika kontakter och grupper, även en bok som skulle komma att betyda mycket för både mig och familjen "Att Leva med en ängel i familjen, ett livslångt mötande och lärande" skriven av Eva Bergman och Ursula Nyman som själva förlorat ett barn, Juni och Theresia. I den stod allt från praktiska saker att tänka på och ta itu med till känslorna kring livet och att just försöka fortsätta leva livet. Där var ett papper om försäkringskassan. Just de, jobbet? Hur gör vi med jobbet? 

Jag fick även med mig ett paket nättrosor, bindor, värmekuddar och smärtstillande, tips och trix att göra med mina bröst, jag fick inte en pilla som man fick innan för att stoppa upp mjölken. Den får man inte löngre på Malmö Förlossning, pga biverkningarna. Så barnmorskan förklara att om du får mjölkstockning så stimulera inte och ha något hårt åtsittande. Jag tänkte att de är lugnt, mina bröst känns normala så de är nog ingen fara, trodde jag! 

Vi packa ner allt vi fick och jag tog lpng tid på mig. 

På något sätt ville jag inte lämna det där rummet min son kom till världen i. Jag hade inte varit utanför dom dörrarna en enda gång sedan den 3/11, Och jag ville stanna där för evigt, för där fanns ju alla minnen, alla fina minnen, alla smärtsamma minnen, hans doft..

Jag kolla runt i rummet och Sverker och jag kramades hårt och grät.

Vi sa - Nu väntar världen på oss utanför förlossningsrum 1. Nu hoppar vi upp i berg och dalbanan och håller varandra hårt i handen. Vi klarar detta, vi klarar allt ihop.  Men de sades med enorm osäkerhet. Kommer vi verkligen klara detta? 

Vi hade bestämt med min mamma och pappa att vi skulle bo där dom första dagarna. Bara bli omhändertagna och min bror hade "skubbat" från skolan och stannat nere i Skåne för att finnas där för oss och min syster bor i samma by som mamma och pappa så hon fanns också där ute för oss. 

Vi behövde åka hem om och packa lite, mamma och pappa väntade hemma i lägenheten för att finnas som stöd för oss när vi kom hem. Det var väldigt fint och kändes väldigt tryggt! 

Vi gick sakta mot dörren ut ur förlossningsrum 1 och med ett stadigt grepp om varandras hand.. 

Tanken - det var inte såhär de skulle vara. Jag skulle gå och vara orolig om Aron skulle frysa på vägen hem i bilen, om jag verkligen tagit på honom tillräckligt med kläder, vi skulle le, fnissa, gå stolta ut genom förlossningens dörrar och barnmorskorna skulle säga - Lycka till nu.

 

Vi skulle inte gå ut med svansen mellan benen, enorm känsla av tomhet, rädsla för livet och hur det skulle funka, skam att gå tomhänt ifrån förlossningen, oro över vad vi nu hade framför oss, alla möte. 

Jag fortsatte krama Sverkers hand enda tills vi kom ut utanför huset. 

Kl var ca 22, det var mörkt ute, friskt i luften och vi gick hand i hand mot bilen. Promwnaden mot bilen blev på npgor sätt fin. Du fick så många kaniner sol amå presenter när du kommit, och när vi gick mot vilen hoppade 4 st kaniner framför oss hela vägen. Det var så otroligt rörande. Precis som du ville göra vpr tunga oromensd från förlossningen fin på något sätt. 

Den korta resan hem gjordes i tystnad och tårar. Ofta försökte hag föreställa mig, precis som jag gjort mångs gånger innan i den bilen, hur det skulle vara att ha dig där bak, i babyskyddet skrikandes när jag körde bil. Skulle jag blivit en av dom tuffa mammorna som bara fortsatte köra när du skrek för jag visste de bara var att du inte gilla åka bil, eller skulle jag vara den oroliga mamman som slängde sig av motorvägen och stanna i kanten och kasta mig bak i baksätet och lyfte upp dig och lät dig somna vid mitt bröst. 

Ja, tyvärr är de fortfarande ett frågetecken. Jag kan bara fortsätta gissa. 

Vi parkera nedanför lägenheten. 

Trapporna upp till lägenheten var tunga att ta sig upp för. Mör i kropp och själ och jag visste inte ens om vårt hem kändes som just de, ett hem. 

Vårt hem skulle ju fyllas med bajs och bebisdoft, vänner, bebisskrik, kärlek, ingen sömn, familj, babysitters, babygym, grusmärke från vagnen som vi skulle behöva släpa upp 3 trappor. 

Nu stod där bara ett tomt skötbord.. 

Jag skulle ju göra så fint till dig Aron. Mamma hade en plan hur din "pojkhörna" skulle se ut. Med allt från skötbädd, posters, babymobil, vimplar, lådor. Mamma hade till och med köpt dom bästa oljorna och krämerna till dig, fyllt skötbordets låda med blöjorna från din babyshower. Vi var ju så redo. Redo för din ankomst. Redo att ta med dig hem. Redo att ge dig all kärlek vi hade byggt upp i 8 månader. 

Vi börja så smått packa medans mamma och pappa satt i soffan och kolla TV. Hjärnan funka inte. Men det som behövdes packas ner var mjukiskläder, lite underkläder, och min stora kudde. Resten spela egentligen ingen roll.. inget spela längre någon roll längre..

Vi körde ut mor Revingeby och till mamma och pappa. Där vänta min bror, syster, systersönerna och pelle. Dom hade köpt Kinamat och de var de första varma vi åt på 3 dygn. Efter lite mat och en morfin tabett så gick vi och la oss.. 

Den natten fylldes av panikattacker, tårar, ångest och otrolig saknad.. min famn var så kall och tom. Jag vaknade med ett ryck flera gånger och skulle trösta, amma, krama. Men verkligheten slog en i ansiktet när man insåg att Aron inte var där.. min kropp skrek efter mitt barn..