..läkaren Karl la sin stora, tunga hand på mitt ben och sa dom orden som vi skulle få höra ofta fram över,
- Beklagar sorgen. Detta är något av det värsta som kan hända en.
Mina tankar snurra som snöflingor i huvudet- va fan menar doktorn? Vilken jävla sorg? Vadå de Värsta som kan hända? Jag fattar ingenting,
Mitt barn lever och du ska plocka ut honom nu, sa jag till honom medans jag slängde mig runt hans axlar, rädda honom då för fan..
Sitt inte där och glo på mig som om det är synd om mig.. det är synd om min son.
Karl tog bort mina hårt hållna händer från hans axlar och förklara lugnt för mig med trygg röst att om han hade kunnat göra något för vår son så skulle jag gjort de. ---Men hjärtat står helt stilla, flödet i kroppen är helt stilla. Där är ingen aktivitet Jennie..
Men jag fatta ingenting, det gör jag fortfarande inte. Att man inte dör själv, där och då, är för mig fortfarande helt ofattbart. En del av mig dog men att jag forfarande andas?
Den första Känslan som for över mig när de sakta börja sjunka in att min son faktiskt inte lever längre, det var skam, otrolig skam. Jag kunde inte ens föda ett levande barn, jag kunde inte ens rädda mitt eget barn. Jag kommer aldrig bli mamma.. mamma på riktigt. Jag kommer aldrig vilja utsätta mig för detta igen..
Karl frågar mig tyst - kan vi ringa någon? I så fall tar Natalie hand om de, jag måste gå. Jag kommer tillbaka senare.
Det var 6 st akuta kejsarsnitt den kvällen.
Som svar på hans frågan fick skakigt ur mig,
- snälla ring min sambo jag klarar mig inte utan honom..
För Som jag nämnde i tidigare inlägg så var jag på BB själv utan Sverker eftersom jag skulle ju bara åka in och minska min oro sen åka hem. Med vår levande lilla bebis i magen.
Barnmorskan Natalie tog min telefon och ringde Sverker..
Eva, undersköterskan, som stått och hålt i min hand sedan vi blrja förstå att något var fel och Ylva börja med ultraljudet, stod kvar vid min sida.
Hon sa - jag lämnar dig inte förrän din sambo kommer. Jag lovar.
Jag minns inte så mycket mer av stunden i det där rummet på BB.
Jag låg bara och stirra rakt upp taket och vänta på min Sverker. Min trygga, varma famn som alltid gör mig trygg!
Det brukar ta 25 minuter för honom att ta sig hem...de var dom absolut längtsta 25 minuterna i mitt liv
Och förmodligen i Sverkers också..
Sverker har berättat i efterhand om hans upplevelse och samtalet han fick av Natalie.
-Hej Sverker, hade hon sagt med ganska bestämd röst, hon fortsatte -Er bebis hjärta har slutat att slå, kan du komma hit? Jennie är på Malmö förlossning, skynda dig med kör försiktigt. Klick....
Sverker hade satt sig på trappan upp till deras omklädningrum och förstod absolut ingenting..han bara grät.
Han leta rätt på Linus, hans kollega, som bara 3 månader tidigare fått en son och då på Malmö förlossning så Sverker tänkte att han skulle hitta honom -Linus, kör mig till förlossningen i Malmö nu, min sons hjärta slår inte länge.
Linus körde Sverker in och när Sverker kom tänkte han att Aron va utplockad och jag låg på neonatal.
Han sprang upp, men blev snabbt hänvisad in till mitt rum på BB..
Var gång dörren öppnades in till mitt rum så flytta jag blicken snabbt från taket och önskade var gång att de var Sverker och till sist så kom han.
Jag kommer aldrig glömma den känslan och dom tankarna och den synen.
En människa som jag älskar så innerligt att se honom så orolig, förvirrad och förkrossad. Och jag var tum på svar.
Vi slängde oss om varandras axlar, kramades så hårt att blodet försvan ur våra armar.
Eva krama hårt min arm med sin hand och sa - jag lämnar er själva nu. Men vi finns här. Vi kommer tillbaka snart.
Jag och sverker fortsatte kramas hårt, skrikande av smärta och tårar. Känslan går inte ens att förklara med ord. Det närmaste jag kommer är tomhet. Otrolig tomhet.
Där och då visste vi ingenting om den långa resan vi skulle göra ihop framöver. Vi visste bara att den var otroligt skrämmande..
I mina tankar fortsatte snöflingorna att hagla ner.
När jag väl förstod att vår bebis var död trodde jag och ville jag att dom bara skulle snitta upp mig, plocka ut honom och låta mig åka hem. Låta mig gräva ner mig själv i en håla och aldrig komma upp igen.
Eva, Ylva och Karl kom tillbaka efter ett tag. Den stunden av ovisshet, helt ensamma i det där rummet, den var hemsk. Jag var i total chock och skaka och frös något otroligt. Eva linda in mig i ett tjockt täcke och alla tre följde oss till ett rum på föelossningen. Förlossningen? Vad ska vi där och göra? Vi ska väl upp till något rum där dom gör kejsarsnitt?
Vi fick rum 1 på förlossningen och Eva och Ylva krama om oss hårt och sa Lycka till och vi beklagar sorgen.
Karl fick också gå, ännu ett kejsarsnitt eller ska han iväg och förbereda vårt kanske? Vi satt där själv. Jag minns jag fråga Sverker precis innan barnmorskan kom in - tror du dom gör kejsarsnitt?
In kom Barnmorskan Zara, en dansk, relativt ung tjej och undersköterskan minns jag faktiskt inte vad hon hette. Kl va nu ca 20:30.
Zara börja med att beklaga sorgen och försiktigt fråga om de hade hunnit sjunka in? - njä, eller vad? Att vår son är död, att vårt liv är misär, att vi inte vet hur vi ska orka leva? Nää, det har inte hunnit sjunka in. Zara krama då om mig hårt.
Zara börja sakta prata om den kommande tiden hos dom.
Ni får ha detta rummet huuurr länge ni vill, vi kommer köra in en extra säng till dig Sverker så du också kan ha det bekvämt, vill ni så får ni åka hem och sova hemma och komma tillbaka när ni är redo.
Åka hem? Sa jag. Med alla dessa känslor och tankar. Och orka åka tillbaka när vi tycker det är dags att lämna vår son eller? Nä, nu är vi här, vi stannar.
Zara sa då att vi kunde ju åka hem och hämta förlossningsväskan och ta på lite bekväma kläder och kanske hämta någon mat. De ville vi såklart! Trots att skötbordet stod framme, lite saker vi köpt som stod framme. Jag hade redan packat förlossningsväskan, med tre små kitt till honom, allt matchat i fina färger, hans lilla söta Kanin han fått av sin moster, hans gosiga filt som pappa köpt till honom i Smögen på vår sommarsemester, hans overall och mössa, bindor, trosor, mjukiskläder, laddare och coca cola och 2 små påsar chips.
Innan vi åkte hem fortsatte Zara förklara.
Så kommer ni tillbaka, så ringer vi hit Birger våran begravningsentreprenör som vi har här på Malmö förlossning, så kommer han ta hand om er lite. Sen sover ni och när ni sen känner er redo så sätter vi igång dig Jennie..
SÄTTA IGÅNG MIG? Vad menar du?
Ska jag föda vaginalt?
Menar du att jag ska föda ut vår döda lilla son? Ni tycker inte att jag redan gått igenom tillräckligt....
Ryssningar, rädsla, ovisshet, ilska flög genom kroppen.
Ni är ju dumma i huvudet..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar