Mardrömmar existera inte längre i sömnen utan att vakna var en mardröm.
Tanken och känslan av att försöka orka leva, kliva upp ur sängen, drivet, det var tungt, kändes omöjligt, men även livsviktigt! Jag var mamma nu. Jag fick ångest över att jag kunde ligga kvar, hur länge jag ville. För det kan inte mammor. Deras uppgift är att hyssa, amma, krama, byta blöja, möta barnets skrik och närhetsönskan. Jag hade kunnat ta alla mammors vakna nätter i världen, om jag bara fått behålla dig..
Mamma och pappa och min bror hade dukat upp frukost i köket till oss och kallade på oss om vi orka komma upp och äta. Vi gick upp!
Mamma satt och läste boken "att leva med en ängel i familjen" och hon hade hittat mycket bra "information".
För tyvärr är det inte så att allt görs åt en bara för man förlorat sitt barn. Det finns ett liv utanför sorgen som rullar på.
Tyvärr får man dra i mycket själv.
Försökringskassan, försäkringar, begravning, jaga läkare, sjukskrivningar, kurator, fysiska åkommor m,m..
Det är inte bara att vakna upp och kunna ägna sig åt sorgen för sitt förlorade barn, tyvärr vet inte hela världen om att man precis har förlorat en del av sig själv och tar hand om allt åt en. I och med att jag nu kan blicka tillbaka, jag tänkte inte på det där och då, men det borde finnas en kontaktperson åt föräldrar som går igenom denna obeskrivliga sorgen, en enda människa som fixar och hjälper en med allt. Som man enkelt kan nå och få hjälp med diverse 1000 frågor man har..
Nu var det en barnmorska som skulle prata med läkaren som i sin tur skulle prata med en undersköterska som i sin tur skulle prata med sekreteraren som i sin tur skulle boka in återbesök åt oss.. så det slutade med vi fick ringa och tjata om vår sons provsvar.. varför han dog! Det visade sig att Vår läkare Karl hade sagt till Barnmorskan att boka tid åt oss direkt efter vi lämnat Förlossningen, men detta hade aldrig nått hans sekreterare så vårt möte blev först 2 månader efter Aron föds.
När man lämnar förlossningen och fött ett dtilla barn ska man få ett nummer till kuratorn direkt, eller dom till en så man kan få snabb kontakt. Detta fick inte vi heller. Där emot så ringde en barnmorska till oss på onsdagen 4 dagar eftee Aron hade kommit och vi fick ett nummer att ringa. När Sverker timgde dit visste hon inte vem vi var och vi fick åter igen säga - vi födde ett dött barn hos er på förlossningen i Fredags. -oj, jaha, ee välkomna i morgon 5/11 kl 11:00.
kuratorn hjälper en med kontakt med försäkringskassan, hon skulle prata med oss och vi skulle prata med henne och sen skulle hon kontakta försäkringskassan som i sin tur skulle kontakta oss och sen skulle vi kontakta våra jobb som i sin tur skulle kontakta försäkringskassan... och de nummer som en gång fanns som var specialnummer för oss med förlorade barn existerar inte längre. Det numret utnyttjades tyvärr av andra som ville få kontakt med försäkringskassan, så de plockades bort, Kuratorn var alltså inte så uppdaterad.
Ja ni hör själv.. det är inte bara att ligga hemma och få lov att sörja ett tag.
Men mamma hade läst lite saker i boken och hade lite info åt oss..
jag delar med mig. (Och det jag skriver nu är uppgifter jag grävt fram och som gäller för Skåne iaf. Jag vill inte vilseleda någon, det kan vara så att andra regler/rutiner gäller i andra län i Sverige)
En mamma som förlorat sitt barn i intrauterin fosterdöd får enligt Försäkringskassans bestämmelser vara hemma/mammaledig 20 dagar med ersättning och där efter får mamman 10 sörjedagar med ersttning.
Pappan där emot får vara hemma/pappaledig så länge som 10 dagar och där efter 10 sörjedagar!?
Jag skulle vilja veta vilken människa som suttit och bestämt detta.. känns de rimligt? På 20 dagar skall alltså min sambo vara klar för arbete eller tvingas bli sjukskriven, även detta blir i jakt på läkaren och få sjukintyg, som ska skickas till försäkringskassan för att övervägas och sedan skickas papper hem till oss att Sverker nu är godkänd för att få sjukpenning.. sen skall detta fyllas i och skickas in, sen granskas och därefter skall utbetalnings ske. När vi får dom pengarna får vi se. Jag är tacksam vi har de bra ställt, annars hade vi idag fått överleva på en lön och dessutom endast 80%. Så hur ledsen du än är så försök ta tag i/få hjälp med att ta kontakt med försäkringskassan i god tid.
Jag har turen att arbeta i Danmark, och går och arbetar enligt Danska bestämmelser. I Danmark behöver du bara ringa din chef, sen får du vara Mammaledig i 14 veckor när du förlorat ditr barn i intrauterin fosterdöd. Pengarna ramlar in på kontot sista torsdagenvar månad, halva lönen från arbetet, halva lönen från myndigheten. Pungt!
Strax där efter måste man ringa försäkringsbolaget och berätta stt man förlorat sin bebis/barn. Med en gratis fravidförsäkring får du 10000:- som plåster på såren som kan användas till att begrava ditt barn. Har du en utökad försäkring som kostar en viss summa var månad får du ut mer, vill säga ca 20000:- men är inte helt säker.
På försäkringsbolaget du har får du en kontakt person som ganska snabbt fixar så dessa pengar kommer bli utbetalade men tyvärr kan detta också ta tid. När dessa pengarna ramlar in på kontot får man en enorm obehagskänsla. Det är bara pengar och vi hade kunnat lägga alla våra besparingar på Aron och vårt farväl av honom men ta dom pengarna som en hjälp. Ett sätt att slippa tänka på ekonomin.
Ja, det tog några dagar att "dra igång" allt. Så klart fick vi hjälp av familjen men det är mycket dom inte kan/får göra åt en.
Var beredd på att de är många gånger du kommer få yttra orden
- Hej, mitt namn är Jennie och jag födde ett dött barn den 4/11.
Jag börja med att säga, fött en änglabebis eller ett stilla barn, men det var de ingen som förstod så då fick man som svar - Ee va? Vad?
Var även beredd att försäljare, försökringsbolag, företag kommer ringa, maila, smsa och fråga och säga - GRATTIS till din nya lilla faniljemedlem, eller - HEJJ snart är de väl dags för er att bli familj. Mitt värsta stal va från Trygg hansa som har och är väldigt kända för bra barnförsäkringar.
Jag hann inte säga hej förän han sa
- Hejjjj Jennie, och jag vet att snart eller ni kanske till och med har en ny liten bebis där hemma??
Jag blev helt tyst.. fick fram orden tillsist med skam i rösten - Jaa, alltså, hm, det belv inte som vi tänkt oss, han lever inte längre...
Den killen blev tyst som en mus, sa bara lite snabbt, - Ee okej, beklagar, hej då!
Så bygg upp en sköld och var beredd på att om och om igen falla och behöva berätta att ditt barn inte finns längre.
Såklart ska allt de där finnas för alla er som får gå hem med era små liv.
Men som änglamamma önskar man att de fanns en stor röd prick när våra bamn kom upp i någon databas hos någon föräsljare eller företag där de stod FÖRLORAT SITT BARN
Inte för att man hela livet vill ha någon stämpel, men mer för att slippa gång på gång på gång säga vad som hänt och få en sorgsen blick som får en att falla på nytt.
Det första vi gjorde den dagen var att ringa Birger och höra om vi gick träffa Aron igen, det fick vi absolut och mycket av den tunga saknaden släppte.
Vi boka en tid så vi fick träffa Aron igen.. Vi bestämde att komma dit på den 9/11 kl 13:00. 5 dagar efter han föds och 2 timmar efter vi varit hos kuratorn.
För de är faktiskt så att det är våra barn trots att dom har föds stilla. Vi har full rätt att göra vad vi vill med vårt barn. Ta med honom hem, besöka honom hur ofta vi vill, det är helt upp till oss. Det man skall veta är att en livlös kropp förändras dock ganska snabbt, det där mjuka och pluttiga, livet försvinner ganska snabbt, men ett råd är att ändå besöka ditt barn. Oros känslan som finns och undran om hur dom skall se ut finns såklart, man kan be begravningsentrepenören förklara hur barnet ser ut, eller be dom lägga en filt över halva kroppen/huvudet så man sakta kan gå fram och lyfta av så mycket man vågar/orkar. Det finns många sätt och det är givetvis bara tips. Begravningsentreprenören finns där för oss för att göra alla möten värdefulla och fina. Jag var själv jätte orolig hur Aron skulle se ut. För jag har aldrig träffat en död människa och verkligen inte en död bebis förr. Jag frågade Birger hur han skulle vara och ligga, Då skulle vi få träffa honom i ett rum och vara där så länge vi ville. Birger sa att Aron såg jätte fin ut, precis som när vi lämna honom men lite rödare. Men så fort du får träffa ditt barn så är de i grunden trots allt ditt barn. Hur Aron än hade sett ut så hade jag älskat att få se honom. Jag har pratat med många mammor som har gått igenom samma sak och ingen av dom ångrar att dom träffa sitt barn igen. 5 dagar efter eller 2 månader efter.
Vi avsluta samtalet och Birger lova han skulle passa honom och hålla koll på honom tills dess. Jag log. Jag längtade tills vi skulle dit, samtidigt som jag var livrädd. Då blir det ett farväl till.
Du får även som förälder lägga ditt barn i sin kista om man vill. Men berättar mer om de när jag ska berätta om vårt farväl.
Förlossningen skall du uttnyttja så mycket du bara kan, jag kan bara tala för Malmö Förlossning och vårt fall, men dom har bra kompetens kring allt detta. Och varje gång jag ringt dit om de så varit för att få tag i Läkaren, eller ang mjölkstockning, avslag, mens, m,m så har dom behandlat en så fint. Dom
Blir en bra kontakt och talar fint till en.
Dag 2 hemma så rann min mjölk till. Tror jag nämnde de i förra inlägget men på Malmö förlossning får du inte längre pillret som stoppar mjölken för att rinna till. Iaf inte om du fött ett stilla barn. Den förklaringen jag fick var att det är en placeboeffekt och att den huvudsakliga biverkningen är depression. Som om jag inte var tillräckligt deprimerad menad hon. Jag fick först ok från Läkaren att få pillan men sen stoppa barnmorksan mig från att få den. Jag hade kunnat få den om jag stod på mig men hennes rekommendation var att verkligen inte ta den. Jag tog den inte och det va något jag fick ångra. Så försök få pillan om ni kan. Har vänner som tagit den och den funkar.
För jag vaknade mitt i natten av sprängfyllda bröst, som en mamma kan göra när som när bebisen behöver äta, men skillnaden var att jag hade ju ingen bebis.
Det stack, sprängde, kliade och gjorde otroligt ont. Mina bröst var större än Sverkers huvud och alldeles knöliga. (Skulle vilja lägga ut en bild men ni får istället föreställa er pamela andersson med knölar i tuttarna)
Min syster hjälpte mig ringa till Förlossningen och fråga vad vi kunde göra, jag orka inte själv, hon möttes av en jätte fin tjej som beklaga såå och vi fick tips att inte stimulera, ha hårt tryck på, typ en tajt sportbh och mycket värme. Men viktigast av allt va att inte stimulera. Jag gjorde som hon sa och tog även diflufenak som jag fått av förlossningen och voltaren.
Men inget hjälpte. De gjorde så ont. Dagen efter ringer jag själv till förlossningen, för att se om jag kanske kunde få något annat, då möts jag av kommentaren, - nä tyvärr vännen, men sä här är de för alla som slutar amma någon gång.. TACK, skillnaden med dom är att dom kan pumpa eller faktiskt låta bebisen sutta lite när de blir för jobbigt. Jag har Inget, jag får inte pumpa för då vill mjölken fortsätta komma. Jag la på med tårar i ögonen. Sverker värmde gelekuddarna vi fått med oss hem från förlossningen så hade jag dom liggandes på brösten. Hade inte klarat mig utan dom så be om sånna. Och duschen, sätt dig i duschen/badkaret och skölj med jätte varmt vatten.
Mjölkstockning kan också ge otroliga febertoppar. Allt detta tar ca 2-4 dagar sen lägger de sig. Då förstår kroppen att de inte är någon som ska ha mat...
Vad jag önska att jag fått amma dig Aron. Jag var så redo, läst vartenda tips och trix och ställningar och allt om rätt sug för att skona brösten, undvika mjölkstocknkng.. så annorlunda de blev.
Ord
Första gången jag sa "död"
Kom gråten med ett skrik
Tionde göngen jag sa "död"
Kom gråten med en snyfftning
Hundrade gången jag sa "död"
Grät hag inte alls
Nu när jag säger "död"
För säkert tusende gången
Rymmer min röst värme
"Ur boken, Att leva med en ängel i familjen"
Att ens behöva vänja sig vid att säga död..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar