Av längtan till dig - 041116 - timmarna innan du skulle komma

..det var så otroligt många tankar den natten. Kl var ca 7:30 och det var den 4/11-16. Dagen du skulle komma. Vi bestämde oss för att ringa på barnmorskan för tankarna va för många och jag hade tusen frågor.

Vi hade bestämt på natten när vi låg och prata vem vi ville höra av oss till och gärna få krama innan allt drog igång.. 

Alla i familjen ville vi träffa. 

Våra föräldrar, våra syskon, deras barn och Arons gudföräldrar och dom vånner som visste vad som hänt som ville krama om oss innan. Det kändes viktigt, så att vårt första möte efter dom fått beskedet inte blev med en död bebis i famnen.. 

Barnmorskan Lena kom in, en väldigt spirituell kvinna. Jag frågade för säkert 10:e gången vad det var som skulle hända, hur allt skulle gå till, när de skulle ske och vilken smärlindring jag kunde få.

Aldrig kännt mig så rädd, rädd för vad det var jag skulle möta, samtidigt som jag längtade så oerhört mycket efter att få möta de. 

Barnmorskan förklarade allt för mig än en gång..

Vi sätter igång dig med en speciell pilla/gel som vi för upp under livmodertappen, som ska göra så att livmodertappen blir mjuk och till sist utplånad och där efter ska du börja öppna dig, under tiden får du massa smärtlindring så du inte känner något. 

När du är öppen minst 1 cm helst 3 cm kan du få epidural, sen är det bara att lyssna på kroppen..Du ska få föda precis som alla andra fast med med smärtlindring. 

- jaja tänkte jag, det var inte de jag undra.

Jag vill veta hur han kommer se ut, vem han är, kanske lever han?? Ni kanske bara haft fel, så ska ni proppa i mig en massa jävla medicin, tänk om vi dödar honom då?! För min bebis kan inte vara död. Jaja, jag såg att hjärtat stod stilla på ultraljudsskärmen men alla kan ha fel. Ni har säkert gjort fel. Vi kanske är det där fallet 1 av 1000 som ni gjort fel på. 

En sån tanke är bara 1 av 1000 som fladdra runt i huvudet den dagen.

Jag kände mig så jävla snuvad på den där härliga, spännande förlossningen trots att jag skulle få uppleva den, precis som annars, men jag skulle inte få gå hem med min lilla medalj.. 

Vi förklara för barnmorskan att de skulle komma lite folk på morgonen så vi ville gärna vänta med att bli igångsatt ett tag till. - Inga problem, sa Lena. 

Vi släpper in alla när dom kommer, så gick hon ut efter att ha gett oss lite kaffe och macka. Mackan åt vi inte..

Först på plats var Nannis, när hon klev in genom dörren till förlossningsrum 1 bröt vi ihop. Där satt vi, med en krossad dröm, en stor mage med en död bebis i, ynkliga och svaga och in kom Nannis som drömt så hårt i 3 hela år att ens få bli gravid.. 

vi sa upprepade gånger till varandra - detta är så sjukt. Jag fattar inte. Jag älskar dig. 

Men det var inte vad som sades den dagen som spela roll, utan närvaron av människor vi älska, som fick oss att känna oss trygga. Bara hennes närvaro, en kort stund där på morgonen, det gjorde oss trygga. Att högt få säga att vi var rädda, att högt få berätta vad läkarna berättat för oss. 

Nannis hade en viktigt sak i skolan så hon åkte igen och skulle kanske komma tillbaka senare. Ingen av oss visste då att om 13 timmar skulle Aron vara ute.. 

Kort där efter kom min familj. 

Min stora trygga bror, min starka älskade mamma och min söta pappa, min starka syster.  När alla kom in var det som att himmlen öppna sig, det kändes som jag föll till märken. Mina räddare var här. Som skulle göra allt bra igen, som dom alltid gjort annars. Fast denna gången kunde dom inte fixa de. 

Deras barnbarn, syskonbarn, lekkamrat, det som skulle ge dom titeln mormor och morfar, morbror och moster, det var dött!  Jag minns jag kunde känna dåligt samvete.. just där och då. Att dom aldrig fick uppleva det där som dom längtat efter.. precis som jag försummat dom de! 

Vi kramades länge, länge och vi pratade. Jag fick berätta allt jag visste och hur allt  skulle bli. Jag sa även till dom att när Aron kommit vill vi att dom som vill ska komma och säga hej och hejdå. Vi vill inte tvinga någon utan det får man välja själv om man vill se honom och få knyta an till honom.. 

min pappa sa direkt att han inte ville och min syster var ganska osäker. En död bebis?! Vill man se de? 

Dom stanna i ca 2 timmar och det var så otroligt skönt att ha familjen där. 

Strax där efter kom Sverkers mamma och pappa och hans guddotter Freya som dom passa. Hon är 4 år. 

Vi förklara så gott de gick för Freya vad som hänt och man såg att hon nog förstod. Det viktiga var för oss att hon skulle förstå att där inte kommer vara en bebis med Sverker och Jennie sen när vi ses. Utan att den bebisen kommer flyga upp till himlen och ta hand om oss alla. 

Dom var kvar länge och under den tiden hann Sverkers bror och sambo Anette komma, Sverkers kompis Micke och bästa Claudia komma. Dom visste inte då att detta skulle bli en lång dag även för dom..

Sverkers föeäldrar åkte hem med Freya. 

Barnmorskan Lena kom in och även Överläkare Stefan som var ny för oss, Dom undra hur det gick för oss och om vi behövde någon lunch men det ville vi inte, mat liksom? Nä tack. och Micke och Claudia hade handlat kaffe till oss från espresso. 

Stefan sa med en mjuk röst - Jennie, vi kanske får köra igång snart för det kan ta otrolig tid med igångsättning så du slipper föda mitt i natten. 

Det var ju en fin tanke mitt i allt, tänkte jag. Men jag ville mest skuta på de. Jag var så rädd för vad som vänta.. 

Jag, Sverker, Lena och Stefan bestämde att vid 14 ca kör vi igång...