..Klockan var ca 16:15 torsdagen den 3/11 när jag väl lagt parkeringsbiljetten i bilen, låst bilen och gick mot förlossninge. De var en grå och trist eftermiddag och de småregna. Jag hade aldrig varit på Malmö KK, där BB, förlossningen, Kvinokliniken, specialist mödravården, m,m ligger och visste ju inte då att detta skulle bli ett hus jag skulle spendera dom nästkommande 3 dygnen i och många besök där efter..
Jag gick in och fråga vägen till BB, för det var dit jag skulle gå när jag kom in sa Ylva som svarade i telefonen på förlossningen den eftermiddagen.
Ylva och jag visste inte då att vårt möte timmen senare skulle bli ett hemskt möte.
Väl inne, efter lite svårt att hitta, ombeds jag att sätta mig i väntrummet längst ner. Jag satt där med tusen tankar och strök min hand över magen, som jag alltid gjorde. För att på något sätt berätta för LillKnodden att - Mamma är här ute. Du är säker, och så är de så där mysigt att ha den där stora, mysiga magen.
Minns jag tänkte när jag satt där mitt emot en annan gravid kvinna och hennes kille att - min mage är inte alls lika stor som hennes, men lugna mig sen att vi är ju "bara" i v 36 och alla magar är olika.
Efter ca 10 minuter kom undersköterskan Eva. Eva hade en mjuk och roingivande blick och långt grått hår i en lång fläta. Jag minns jag tänkte att jag var glad de va en lite äldre, rutinerad kvinna som tog emot mig där jag satt helt själv och lite orolig. Som jag skrev i förra inlägget så var ju min sambo, Sverker, på jobbet. Han skulle stänga den dagen och jag skulle ju bara in på ett ultraljud och få veta att precis som alltid, att vår knodds hjärta slog fin fint där inne..
Jag och Eva gick in i ett undersökningsrum på BB, vi pratade lite så där stelt om de dåliga vädret, fast de var skönt det var plusgrader sa Eva, för Eva bodde på landet.
Jag hoppa upp på britsen och Eva satte på CTG-maskinen så länge. Den som mäter bebisens puls och kurva. Jag drog ner byxorna och upp tröjan så min stora, fina mage syntes.
Eva klicka på lite av den kalla gelen på magen och jag frös till. Vi skratta till lite.. De skulle bli den sista gången jag skratta på ett tag.
Eva satte banden till CTGn runt mig och börja trycka den lilla blå magnet kuben mot magen för att hitta Arons hjärta.
Hon rör den lite hit och dit och ibland får hon in en puls på 170, minns jag hann tänka - haha, där är han ju. Löjliga jag.
Men sen försvann hjärtljuden, sen kom dom igen, sen försvann dom igen.
Eva lugna mig med att säga - de är lite svårt att hitta dom ibland, och ibland får man in mammms puls också, och skratta till. Men innerst inne visste jag redan då att något nog var fel..
Eva sa -snart kommer barnmorskan för hon undrar nog varför jag inte hittar ett stabilt hjärtljud. ( alla CTG-maskiner är uppkopplade till receptionen där en extra barnmorska alltid sitter och ser, så är något fel kommer dom)
JA KOM SNÄLLA , tänkte jag direkt. Bara barnmorskan kommer så hittar hon ju ett stabilt hjärtljud..
Då kom barnmorskan Natalie. Söt, ung tjej som var väldigt foluserad. Hon kände väl på sig, precis som jag gjorde, att något nog va lite fel. Hon bad mig lägga mig på sidan för hon kände att Aron låg med ryggen på höger sida.
Minns hur jag bara stirra rakt in i väggen när jag vände mig och allt ljud omkring mig försvann. Jag låg bara och vänta på att hon skulle säga - Titta, där är de ju. Jag menar en bebis i v 36 ska man hitta hjärtat på gansja lätt?!
Men något sånt yttrande kom inte, utan Natalie sa att hon skulle kalla på Ylva som beställde ner en ultraljudsmaskin för de är mycket lättare att se hjärtat då.
Jag hörde knappt eller så ville jag inte lyssna. Eva, undersköterskan, stod och höll min hand hela tiden. Hon såg på mig att hela jag skrek av oro..
Ylva kom in med ultraljudsmaskinen och jag la mig på rygg igen. Hon tog på en stor klick gelé på magen och börja röra den över magen.. Allt var tyst, vi var 4 kvinnor i de rummet vars blickar var på Ylva och hennes maskin. Det tog ca 1 minut sen såg jag hur Ylva börja svälja, ni vet sådär när man är riktigt jävla nervös.
Orden efter de ekar fortfarande i mitt huvud.
-Jennie, jag är ledsen men jag ser ingen aktivitet alls. Din sons hjärta slår nog inte..
Jag kollar på henne som om hon vore det smutsigaste jag sett i hela mitt liv som om hon vore ett monster.
Sekunden där efter säger hon till oss att hon vill kalla på Karl, förlossningsläkaren som jobba den kvällen. Hon sa att han är mer rutinerad och vi får hans utlåtande också men hag är ganska säker. Vad är det sista som sviker en? Hoppet.
Jag tänkte ju då igen att bara han kommer blir allt bra. Dåliga jävla barnmorska.
I väntan på Karl gick tankarna som blixtrar genom skallen och min älskade sverker var inte där. Jag ville så ha honom där vid min sida, som alltid annars. Hans trygga famn och han varma ögon som alltid ger mig lugn.
Jag fäste blicken hårt i taket och Eva strök nu min hand hårdare.
Karl kom in i rummet, karl som längre fram kommer bli en viktig människa för oss. Han sätter sig på sängkanten hos mig och försöker få kontakt med mig, mitt svar blir till honom
- gör de du ska, tack! Och så stirrar jag upp i taket igen.
Karl sättet igång med ultraljudet och tar ca 1 min på sig han också.. sen vänder han skärmen mot mig.
- Jennie, kolla här.
Tanken jag tänker då
- JAAAAA, han lever han ska visa mig ett stort, hårt klappande hjärta på vår son.
Jag tar bort blicken från taket, kollar mot Karl, vänder blicken mot skärmen och orden som sägs och synen jag får,
Din sons hjärta har slutat att slå..han lever inte..
Allt blev bara knäpptyst!
Jag kom in på din blogg av en slump via instagram och jag har suttit hela kvällen och läst hela er berättelse och jag har blivit så otroligt berörd att jag känner att jag måste få skriva till dig. Tårarna har fullit ner för mina kinder. Livet är så fruktansvärt orättvist. Förstår att ni är fantastiskt stolta över er lilla Aron. En sån underbart vacker liten pojke! Men det är så fruktansvärt fel att detta hänt , ingen förälder ska behöva få igenom det ni gjort. Er lilla Aron skulle ha fått funnits med er och ni med honom och överösa honom med den kärlek ni har för honom.
SvaraRaderaDet är som du beskriver, från den dagen man får ett plus på stickan, från det att du vet att något finns I din mage, ett liv som växer och som du gör allt i världen för så är du en mamma. Den kärlek och längtan du känner för ditt barn när den är i magen kan inte någon som väntat ett barn någonsin förstå. I sluter av min graviditet så var det stilla i min mage hela kvällen, natten och morgonen därpå. Vi fick komma in ovh blev tilldelad ett undersökningsrum där de kopplade upp mig till en ctg maskin för att lyssna på bebisens hjärtljud, som vi fått höra många gånger förut, lika lätt att hitta varje gång. Barnmorskan som tog emot oss letade hjärtljuden, hittade inga och sa lite nervöst: - Ja dom brukar ju kunna vara lite svåra att hitta ibland, jag måste hämta en kollega. När kollegan kom så började hon leta. Hon såg på mig att hela jag skrek av oro och sa: Hittar jag inte hjärtljuden nu så hämtar jag en ultraljudsmaskin. Jag ville bara gråta. Men plötsligt så började det ticka i ctg maskinen och hon fick upp bebisens puls. Jag började storgråta av lättnad. När jag läser det du skriver så önskar jag bara att jag kunde göra något för att samma sak skulle ha hänt för er den där eftermiddagen.
Önskar er allt gott i framtiden! Aron kommer säkerligen bli en stolt storebror till det lilla pyret som ni väntar på!