Det var nu dags att dra igång allt.
Att gå ett steg närmare något jag längtat så efter men samtidigt absolut inte ville vara med om. Hela min kropp kämpa emot, vart enda cell var rädd! Inte för att föda, utan för att föda fram ett dött barn..
Lena förklara att samtidigt som vi skulle sätta upp pillerna Cervagem under livmodertappen skulle hon ta ett prov för utredningen, ett cervix prov. Jag fick byta om till landstinget vita rock, ta på mig nättrosorna och jag hoppa upp i sängen. Lena prata på om sin föredetta kille som hon träffa för många år sedan som var väldigt spirituell och prata om att var möte i livet har sin mening medans hon pilla mig mellanbenen och jag krama sverkers hand så hårt. Det är de enda jag minns hon prata om, mina tankar var på Aron. Vem är du? Hur kommer du se ut? Kanske, kanske lever du. Hur kommer det kännas att föda fram något som är så stilla? Tyst, livlöst?
Lena väckte mig med att nästan lyfta mig ur sängen när hon stoppa upp pillerna under livmodertappen.
Lena berättar efter hon var färdig att nu kan de ta ett tag och nu ska jag lämna över till Zara. Så hon kommer in och säger hej när vi haft överlämning. Lycka till säger Lena och lämnar oss. Zara var barnmorskan vi träffa igår när vi kom till förlossningen, zara som berätta jag skulle föda vaginalt.. Zara var en mjuk dansk tjej med en väldigt mjuk personlighet.
Sverkers familj kommer in igen. Stannar ert litet tag men bestämmer sig för att åka hem sen men sverkers bror och sambo stannar kvar.
Det tar ca 30 minuter sen börjar jag känna otrolig molvärk i magen. Redan?
Jag kallar på Zara och hon ger mig två st Alvedon 665mg och jag får en värmekudde till magen och ryggen.
Ytterligare 30 min går och jag har otroliga smärtor. Är det redan igång?
Vi kallar på Zara igen och hon känner på min mage.
- Oj säger hon, så täta sammandragningar redan med ca 40 sek mellanrum bara och håller i ca 1 minut.
Zara ska hämta morfin till mig.
Jag brukar reagera starkt på smärtlindring så när jag får morfin får jag endast 1,0 ml rakt in i ballen för snabbast värkning.
Men smärtan fortsätter. Trycket är enormt och jag får verkligen kämpa.
Värkarna kommer som konstanta vågor och jag får ingen paus överhuvudtaget..
Sverker klappar mig över axlarna och ser till att jag slappnar av. Påminner mig att andas lugnt, in genom näsan, ut genom munnen. Pussar mig på pannan och håller min hand. Min hjälte! Jag var så rädd men så fort jag fick möta hans blick, hålla hans han. Kände jag mig som en superhjälte. Vi var ett fantastiskt team..
Samtidigt som jag vandrar runt i rummet, slänger mig på sängen och stönar högt för jag har så ont, bestämmer Zara att vi ska intriducera lustgasen.
Halleluja moment. Den är ju en gåva till oss kvinnor. Så tyckte iaf jag. Den tar absolut inte bort smärtan men den tar en på en inre resa i ens hjärna.
Ungefär då Kommer Nannis, Arons gudmor och Jessica, min kusin. Så samtidigt som allt detta händer är min mamma och pappa, syster, bror, kusin, gudmor, svåger och hans sambo på plats hos oss.
Till och från byter dom plats, att hålla min hand, klappa mig på pannan, stötta Sverker och får sig några roliga skratt när jag börjar suga i mig lustgasen.
Efter första andetaget i den där så säger jag tydligen
- WOW, det är som att få en grym orgasm.
Och där stod min pappa bredvid mig liksom.
I förlossningsbrevet står de
" Jennie och Sverker får otroligt bra stöd från familjen, paret känner sig ledsna men pratar och ger bra stöd till varandra."
Kl blir 16:30 och jag kämpar på, Zara ska känna om jag öppnat mig och det hade jag, ca 1,5 cm. Zara passar då på att göra hinnsvepning ( man tar hål på hinnerna med fingrarna uppe i livmodern) och jag skriker av smärta. Hon varna inte ens, men det var bra. För den smärtan hade jag inte velat vara beredd på.
Dom vill inte ge mig Epidural ännu för risk att jag sluter mig igen.. jag har fortfarande väldigt täta sammandragningar på ca 40 sec mellanrum. Och suger i mig lustgasen.
Ca kl 17 kommer Överläkare Stefan in, då bestämmer man att inte ge mig fler Cervagem ( igångsättningpilla) för det verkar som förlossningen kommer fortlöpa av sig själv, säger han.
Va, vadå? Ska de gå så snabbt! Ska han komma nu? Jag är inte redo. Jag vill inte!
Jag har nu extremt ont och Zara kämpar på med att sätta nålar lite här och var för att försöka lindra min smärta och jag fortsätter suga i mig lustgasen och med den kommer lite roliga kommentarer till närstående som kommer in,
sverker släpper mig aldrig och är så otroligt grym, han pratar, andas, klappar, trycker..
Sverkers bror kommer och om jag inte sagt de innna så är han Läkare. Också en otrolig trygghet att han där, han tycker jag legat lite för mycket på rygg och tycker jag ska hoppa ner på pilates bollen. Hög på lustgas, stor och tjock och med sammandragningar var 40e sekund ska jag nu kravla mig ner på en boll, ja ni får säkert en bild i huvudet hur det kan ha sett ut.
När jag väl kom ner sittandes på bollen och hängde över sängen var det den skönaste ställningen jag varit med om. Kunna sitta och rulla höfterna åt sidan, små gunga lite och hugga tar i lustgasen när värkarna kom..
Kl 18 säger Zara hon ska känna om jag öppnat mig mer, nja, nästan 3 cm.
VAAA? Jag har ju kämpat här i 4 timmar av smärta. Hur kan jag inte ha öppnat mig mer? Men Zara säger nu att jag kan få Epidural så hon tillkallar läkare för de.
Det kan ta ett tag.
Jag minns hur otroligt skönt det var att han ont trots allt, att få ge hän under smärtan, få skrika och låta alla känslor kring allt få komma.. att få plåga sig själv.
Att inte behöva tänka på all rädsla jag kände eller att jag var påväg att föda ett stilla barn. Utan mina tankar var på andning, mitt jobb att föda och ta mig igenom vartenda värk. Att bli proffs på just de jag gjorde. Tror dom flesta som fött barn kan känna igen sig i de otroliga fokuset man får. Man är fokuserad på sin uppgift till 100%.
När Epidural doktorn kom in gick de snabbt, Sätt dig på sängkansten, lek att du fräser som en katt, kuta ryggen, 2 bedövningssprutor, sen pang bom sen satt den. Hon va grym! Och Epidural var grymt. Dom kommande 3 timmarna hade jag kunnat jobba, cykla, jula, dansa, you name it. Epiduralen gav otroligt bra verkan på mig.
Under dom tre timmarna han Claudia komma, vår underbara Claudia. Samtidigt åkte min undebara mamma och pappa och syster hem och kort där efter även Nannis och Jessica.
Nu var min bror, Sverkers bror, Claudia kvar. Vi drack lite saft, blev erbjuden macka och Zara var noga med jag skulle passa på att vila lite. Medans jag satt i sängen har kroppen jobbat på bra.
Vid ca 21:30 sa Zara sa att jag nog skulle röra på mig lite så jag hoppa ner på min pilates boll och satt och gunga..
zara skulle gå hem nu och skulle lämna över till Kristel, minns då om jag tröffat henne tidigare -NEJ, gå inte mitt i allt Zara, Du har varit med hela dagen. Men Zara lova att kristel var toppen.
Från ingenstans kändes det som jag skulle bajsa på mig. Alltså direkt. De fanns ingen tvekan. Jag höjde mig från bollen när trycket kom och trycker var enormt.
In kom Kristel. JAA, det var ju vår krutkärring. Kristel som vi tröffat innan, som varit med om samma sak själv för massa år sedan.
Kristel kollar på mig med ett leende när jag skriker - JAG BAJSAR PÅ MIG.
- Nä Jennie, du ska föda barn nu.
Upp i sänge med dig. Jag visste du skulle vänta på mig.. sa Kristel. Hon fick mig att känna mig trygg.
Panik, rädsla, förväntan, lycka, skräck kom med hennes ord. Nu var det nära. Nära till vi skulle få se honom. Skulle där kanske komma ett skrik ändå?! De ständiga hoppet som är det sista som sviker en.
Jag hoppar upp i sängen, andas igenom dom första krystvärkarna för att låta kroppen göra sitt själv, precis som vi lärt oss på profylaxkursen. Sverker hjälper mig och är så jävla fin.
Kristel säger strax efter,
- Nu får du följa kroppen och göra vad du vill. Följ bara med.
När krystvärken kommer tar jag i för kung och fosterland. Det tog bara 3 kryst till och jag minns mina sista ord - lägg inte upp honom på bröstet Kristel om han är för sargad.
Och plötsligt känner jag hur all smärta släpper, hur tom och lätt jag blir, och 22:42 var vår pojke ute och lades upp på mitt bröst..
Det var alldeles tyst... knäpp tyst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar