Innan vi kom in till förlossningen hade jag ringt min mamma. Jag behövde henne.
Det samtalet var inte lätt och jag har aldrig hört min mamma så otroligt rädd och förstörd i rösten. Att hon samtidigt ska hålla sig stabil för vår skull men också bryta ihop av total förlust. Mamma lova hon skulle meddela familjen och feåga om hon skulle komma, direkt, men jag visste ju inte vad dom vänta. Vi bestämde vi skulle höras. Mamma fick knappt fram ett hejdå.
Jag smsa också Arons gudmor och min kusin och bästa vän Nannis.
Mitt sms löd i orincip,
Nannis, Arons hjärta har slutat slå.. han lever inte längre. Jag är totalt förstörd. Det är en enda stor mardröm. Vi är på KK..
svaren jag fick tillbaka var självklart om jag skoja, om jag va ärlig, om dom inte kunde rädda honom..
Nannis fråga mig efter många sms med frågor och svar om hon skulle meddela alla mina vänner. Gärna!!
Zara fortsatte förklara för mig när vi hade lugnat ner oss lite..
-Jennie, på alla sätt är att föda vaginalt bättre och mindre riskfyllt än ett snitt. Ett snitt är en operation. Dessutom har alla studior och våran erfarnhet bevisat att man får ett slags avslut, ett avsked genom att föda vaginalt när bebisen i magen är död. Att få göra precis som alla andra mammor och på det sättet som det var tänkt att du skulle föda Aron. Det är en del av sorgprocessen, att få förlösa sitt barn på ett naturligt vis.. Att kroppen förstår att graviditeten är över.
Men du kan få all smärtlindring vi kan erbjuda. Sä du inte känner något alls förutom kryatverkarna.
In kom då också Karl, läkaren. Han satte sig ner på en pall och la ena benet över de andra. Luta huvudet i handen och såg uppriktigt ledsen ut. - Hur mår ni? fråga han. Ee vad ska jag svara på de?!
skit, mög, rädd som fan, nervös, arg, förbannad, orolig..
Men svaret blir - jag är helt tom...Det finns inte en cell i min kropp som fungerar just nu. Jag är fruntansvärt rädd, hur vi ens ska klara det här.
Karl förklarar också fördelarna med att föda vaginalt och det börjar mer och mer sjunka in för oss att de nog är det bästa. Både psykiskt och fysiskt. Det var ju faktiskt så det var tänkt, att Jag skulle föda fram vår perfekta lilla pojke till världen och jag hade såå sett fram emot att föda. För att bevisa för mig själv att jag klarar allt, att få vara med om att föda fram ett liv till världen.
Mina frågor till Karl blev många.
Hur går de till? -vi sätter igång dig med tabletter eller ett slags gel som man för upp under livmodertappen så att den mjuknar och börjar öppna upp sig, det för vi när du känner dig redo, detta får man oftast ge 3-5 ggr innan de börjar verka. Så vi rekomenderar att vi börjar med de i morgon så fort ni är redo. Sen väntar man och kontrollerar att du öppnar dig som du ska. Förstföderskor brukar de ta lite längre tid för, kroppen vet inte riktigt vad den skall göra. Det kan gå lite snabbare i och med att eran bebis är död..
Vilken smärtlindring kan jag få?
Du kan få allt Jennie, morfin, epidural, m,m, för vi har ingen bebis att ta hänsyn till..
Alla svar på frågorna skar djupa hål i mitt hjärta.
Död, död bebis, ingen bebis att ta hänayn till? Vad fan är det som händer. Är vi verkligen med om det här? När ska vi vakna? Åh Sverker, du som skulle bli den fantastiska pappan.
Mina frågor fortsätter och vi fick en ganska bra syn på hur det hela skulle gå till. Allt skulle bli precis som att föda annars fast jag kunde få lite mer smärtstillande och ingen mätning med CTGn. Och ingen skrikande bebis..
Kl va nu ca 23 och Karl förklara för oss att dom hade en präst/begravningsentreprenör som hette Birger som hade jour dynget runt. Han fanns alltid där för dom och oss. Hans jobb är i princip att hämta döda bebisar på Malmö förlossning och ha hand om sånna föräldrar som oss. Dom ville gärna ringa honom och be honom komma till oss. Det ville vi, vi behövde all hjälp vi kunde få. Vi visste inte då att Birger skulle bli en otroligt viktig del i allt detta..
Vi ville först gå ut en sväng, få frisk luft och åka hem och hämta LillKnoddens väska.
Vi gick sakta sakta mot bilen, som två vilsna själar. Den Lilla bilturen hem blev fylld av tårar, ilska och total förvirring. När vi kom upp i lägenheten kändes de som att kliva in i någon annans hem. De hemmet skulle vi fylla med bebisskrik, bajsdoft, bebissaker och massa massa kärlek. Nu kom vi hem med en krossad dröm och en enorm rädsla av att ens orka leva.
Vi plocka fram förlossningsväskan ur garderoben i hallen, kolla igenom den,
La ut hans överall och tjocka mössa hans skulle ha när han åkte hem, jävla skit..
valde en gosig pyjamas vi fått av Thea och Pelle. Min systers kille och hans ditter. Vi ville Aron skulle få ha en gosig pyjamas, han skulle ju bara sova.. Att vi ens där och då kunde eller orka ta sånna beslut förstår jag inte ens idag.
Dom 3 kitten jag satt ihop la jag ut, napparna la jag ut. Han fick pyjamasen, en fin mössa, varma strumpor och hans filt pappa köpt och hans kanin han fått av moster. Vi satte oss i soffan och kolla på skötbordet som vi ställt i vardagsrummet. Du skulle ju ligga där, om bara 4 veckor. Mamma hade planerat så fint att sätta upp en mobil i hyllan ovanför så du kunde ligga där och skratta när den snurra och lät. Där var försiga korgar med inotyol, babyolja, babylotion, en mjuk borste, nässug, nagelklippar kit m,m. Allt på din lilla plats var fixat. Som tur var så var inget annat hemtaget. Vagn, babyskydd, babygym, spjälsäng, och allt var inte framplockat. Det var bara skötbordet.. men vårt hem var inte längre de samma. All lycka och förväntan var borta.
Vi packa ihop och körde tillbaka.
Sms börja ramla in från vänner och familj som ville visa sitt stöd och sin kärlek.
När vi kom tillbaka till förlossningen va kl ca 00:20. De stod en annan tjej utanför förlossningen när vi ringde på.
Hon titta på mig och säger - åhhh är de dags nu??
Jag får bara fram ett tyst och lågt, -nä!
Men min kropp ville ge henne på käften. Jag ville slå henne så hårt. Rakt i huvudet. Ilskan fort igenom kroppen och jag kramade sverkers hand så hårt.
Väl inne på rum 1 hade barnmorskorna bytts ut och vi möter Kristel, en äldre kvinna Och jag tänkte för mig själv, -yes, en erfaren gammal krutkärring. Det visa sig att kristel själv hade varit med om samma händelse fast 25 är tidigare. Det gav oss enorm trygghet. Kristel tog massa blodprov på mig, ca 16 rör som skulle gå för provtagning.
Kristel fråga om vi ville ha något att äta eller dricka men kropparna orka inget så vi tacka nej, hon sa också att Birger kommer strax..
Birger dök upp vid 01 och kom in som en riktig mysmorfar.. bara hans närvaro gav en enorm trygghet.
Han satte sig ner och vi prata i ca 30 min. Jag grät och Sverker satt tyst.
Där och då bestämde vi oss för att bjuda in hela världen till våran sorg och Arons lilla berättelse.
Bigers ord löd - nu kommer era vänner reagera på dom mest konatiga sätt, dom närmaste vännerna kommer inte ens att höra av sig och dom mest ytligaste kontakterna kommer bli ert största stöd. Öppenhet och att bjuda in till er sorg kommer ta er så långt och vara ett enormt stöd..
Det resultera i att alla våra närmsta vänner och våra familjer bjöd vi in att komma och hälsa på innan Aron kom, Så vi fick chansen att förklara, gråta, prata! För vi fick lov att ta in så många anhöriga vi ville. Vanligvis får man bara ha 2 st.
Och att dom som ville fick komma när Aron kommit och säga hej och titta på honom och samtidigt ta farväl. Berättelsen om de kommer i ett senare inlägg.
Biger berättar hur allt kommer gå till de närmaste tiden. Han finns där för oss dygnet runt, när Aron kommit får ni ha honom så länge ni vill, det är er son, bjud in vänner och familj så dom också får vara en del av Arons lilla resa.
När ni känner att tiden är inne kommer jag och hämtar honom, jag kommer ta med mig Aron och passa honom, han kommer bo här i kapellet på sjukhusområdet och ni får hälsa på honom när ni vill fram tills ni känner er redo för de slutlig avskedet..
Slutligt avsked. Ingen ska behöva ta avsked av sitt barn.. det finns inte i vår natur.
Den natten, i rum 1 på Malmö förlossning sov vi absolut ingenting..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar