Av längtan till dig - Som om det inte vore nog

... Livet utanför vår sorg rulla på. Våra dagar fyllde med sömn, familj, vänner, tårar och en enorm hopplöshet. Att se framåt fanns inte i vår värld. 

Dagarna gick och mamma och pappa tog bra hand om oss. Vi hade nu bott där i ca 2 veckor. Min bror åkte hem veckan innan och de blev tufft i sig. 

Tryggheten i familjen har alltid funnits där för mig och så fort de hänt något jobbigt eller härligt tidigare i livet så har jag ringt eller åkt till min familj. Kommer vara evigt tacksam för allt dom gjort för mig genom livet. Skapat en enorm trygghet! Sverker där emot har alltid "klarat" sig själv. Inte haft en jätte tight familjerelation och när de varit tufft genom livet har han löst de själv. 

Så Sverker börja längta efter att flytta hem. Komma hem till vårt och på något sätt börja "ta tag" i livet.. själva. vi hade mycket framför oss som skulle redas ut och organiseras och vårt liv måste vi på

Någor sätt klara av att leva. 

Jag hade extrem ångest. Jag ville bara vara kvar där, hos mamma och pappa, bli omhändertagen, leva kvar i min lilla bubbla. Jag ville inte komma hem till vår ekande lägenhet. Tom och kall! 

Men att flytta hem blev av och jag grät hela natten innan vi skulle åka hemåt. Vi bestämde med mamma och pappa att vi flyttar hem och provar annars kommer vi tillbaka. Deras dörr stod öppen sa dom. 

Jag grät och fick panik i bilen hem. 

Jag grät hela vägen upp för trappan. 

Tog ett steg in i lägenhet och allt bara brast. Där stod de. 

Ditt fina vita Trolls skötbord. Där du skulle ligga och spralla. Kissa ner pappa när han skulle lära sig att byta blöja. 

Där skulle jag sätta på dig dina gosiga pyjamaser på kvällen och smörja in din knubbiga lilla rumpa. 

Fan Aron.. Jag saknar de livet vi skulle fått med dig. Jag saknar livet med dig! 

Din prickiga fleeceoverall jag noga hade valt till dig som du skulle ha när du lämna BB låg på skötbordet ihop med din mössa du skulle haft på dig. Det var så tomt. Jag kan inte ens sätta ord på den tomhet och otroliga ilska. Ilska att jag stod där, i vår hall, i vår tomma tysta lägenhet, jag var mamma, Sverker var papla, men utan dig.. 

Även om vi inte packat upp och hämtat hem vagn, spjälsäng, babyskydd m,m så fanns de små tecken att du snart skulle komma till världen och fylla vårr hem med mer kärlek. 

I köksskåpet stod nappflaskorna, i min garderob låg amnings bh och amnings t-shirts, sängen va vänd så jag enkelt kunde gå upp till dig när du vakna om nätterna, fast vi skulle nog samsova ändå, det lät så mysigt och enklare. 

Ovanpå garderoben hängde bandet ner från din babysitter och där uppe låg också den fina amningskudden jag köpt. 

Veckan innan packa jag ner vår köksö för vi skulle ha mer plats i vardagsrummet så där kunde va babygym och saker till dig. DET VAR SÅ TOMT. Det var ju så att du skulle komma, om 3,5 vecka. Jag skulle inte komma hem med en stor tom mage och en tom kall famn..

Vi gick bara och la oss den eftermiddagen med tårarna rinnandes ner för kinden, höll om varandra hårt, prata om dig och sov till dagen efter. 

Jag vakna på morgonen och hade jätte ont ovanför höger bröst, speciellt när jag andades in. Jag tänkte att jag säkert legat och spänt mig eller legat konstigt. 

Vi gick upp. Det var hemskt. Ville bara lägga mig igen. Det var fredag, men det kunde ju kvitta. Drack kaffe, gick ut och gick en promenad sen var den dagen över. Jag bestämde mig när jag gick och la mig att ta en alvedon och en voltaren sen sova.. för att se om smärtan försvann. Jag somna gott den kvällen! 

Vakna dagen efter och det gjorde fortfarande ont om inte mer. Jag kunde knappt andas och när jag andades högg de till i höger sida, vid revben och vid bröstet. Sveker sa - Det skall inte göra ont att andas älskling, ring 1177. 

Jag är ganska bra på att härda ut, tänker att de går över och biter ihop. Men detta gjorde tillräckligt ont för att ringa. 

Samtalet

- Hej mitt namn är Jennie.

Manen telefonen , - Hej vad kan jag hjälpa dig med. 

- jo, jag födde ett barn för 2 veckor sedan. 

Mannen i telefonen - åhh men grattis till den lille. Hur går de? Vad roligt. 

- ee joo, han, ee, han finns inte längre.

Lång tystnad. 

- Hallå?!  Mannen i telefonen beklagade såklart och efter jag förklarat hur allt kändes tyckte han att hag skulle kontakta kväll och helg mottagningen. Åhh palla. 

Jag ringde dit och fick tid direkt kl 11:00. 

Vi skulle till Torpet till Mårten och claudia den dagen så vi skrev att vi bara skulle in om sjukhuset. 

Vi kom dit, annälde oss. Damen i kassan - Grattis till bebisen, ni kan sitta ner i väntrummet. - eee tack. 

JENNIE Hultzen, jaa. Så möttes vi av en sköterska med lite papper i handen. - och föresten, grattis till bebisen... - ee tack men... jag orka inte. 

vi satt i rummet och vänta på läkaren. Han kom, även han gratta oss till bebisen. Då fick jag säga till. Det får gärna stå tydligt någonstans att han föddes död... tystnad!

Läkaren bestämde sig för att jag skulle få röntgar mina lungor för dom ville inte bara låta mig gå hem eftersom de var så nära en förlossning så ville dom gärna kolla extra noga. Men tackar! 

Vi blev eskorterade bort till röntgen på Malmö sjukhus. Efter 5 min kom jag in, blodprov, saltlösning, in på röntgen, åkte in och ut i någon häftig simensmaskin och fick något medel så de kände som jag skulle kissa på mig. Efter 15 minuter var de färdigt. Du kan vänta i väntrummet nu. Där satt vi, jag sa till Sverker - Jädrans vilken VIP vi va idag då, allt går så snabbt. Sverker svara - Ja eller så är de ren skit, eftersom allt går så smidigt och snabbt. Hmm. Så kan man också se de. 

Vi satt där i ca 20 min sen kommen sköterska. 

- Jennie, ta det här kuverter ( ett ihopklistrat kuvert så jag inte kunde läsa) och så går ni till inskrivningen på akuten och sen lämnar ni de där. 

Jaha?! Vi gick dit, stegen dit var sega och tankarna fylldes med dödsångest. Jag har Cancer. Cancer i lungorna. 

Vi kommer till inskrivningen. Fylld av frågetecken, ångest och oro så brister hon ut - Åh grattis till Bebisen jag ser här du födde för 2 veckor sedan, modigt att lämna bort bebisen redan, och så ett stort leende. 

- HAN ÄR DÖD. Där kom tårarna. Jag orka inte bita ihop mer. Oron och ilskan och saknaden svämma över. 

Hon satte ett band runt min handled med ett namn på och bad om ursäkt och bad oss sätta oss ner, hon avslutade med att hon skulle skriva ordentligt vad som hänt oss så vi slapp få sånna klumpiga uttalande. Tack! 

Det gick väldigt snabbt och en sköterska kom och ropa vårt namn, vi gick in igenom en dörr och sverker fick inte längre följa med dit jag skulle sa hon. Min oro växte. Jag blev inledd i ett rum med massa sängar och draperier. Längst in i hörnan gick vi, jag hoppa till när hon snabbt och hårt drog för draperiet. På sängen låg den vita landstinget klänningen , någon form av ylle strumpbyxor. Sköterskan sa lite snabbt.  - ta av dig alla kläderna utom trosorna och lägg dig i sängen. Hon vände ryggen till och börja ta fram massa nålar och små plastbitar som var runda.. Jag gjorde som hon sa och när hon vände sig om låg jag och grät... otroligt rädd, ensam, borttappad och alla gånger jag behövt berätta att min bebis inte levde. 

Jag kände mig så liten, som om

Jag var 5 år och jag var av med min mamma och ingen brydde sig om mig.

Sköterskan börja klistra på mig massa små gummiplattor över hela bröstet, EKG. Blodtrycksmaskin. Och skulle sätta en ingång i armen...-Hmm. Ursäkta men kan någon berätta vad det är som händer???

-Jennie, du har fått dubbelsidig lungemboli....

Dom är inte så stora men det är i båda lungorna. Vi kommer köra dig till övervacket för att se du syresätter dig och kolla EKG. 

Blev inkörd och sverker fick äntligen komma. Han var otroligt rädd. -Snälla dö inte du också älskling...

Jag låg kvar där i ca 1 timme. Jag fick välja att ligga där och få behandling eller behandlas hemma. -Hemma tack. 

Vi fick utskrivet medicin, en förfylld spruta, 6mg Fragmin blodförtunnande, de ska du ta i magen i 3 månader, och en sköterska visa mig hur jag skulle ta sprutan och gav mig en liten shot av diverse smärtstillande. Smärtan orsakas av lungsäcken. När propparna fastnat och säcken lungorna ligger i är otroligt känslig. Därav släpper inte smärtan riktigt. Jag fick även Smärtstillande med mig hem. Läkaren sa att nu kan de bara bli böttre för nu blrja vi med blidförtunnande. 

Sen gick vi hem, vi bestämde att åka till Torpet ändå, kändes ju bättre redan och vi skulle bara mysa.

Den kvällen blev allt annat än mys.

Smärtan eskalerade, trycket över bröster värre, andningen svårare och vi sa att vi kör hem. Det sista jag kände och sa till sverker på den bilresan va 

- älskling, kan du hjärt och lungräddning? 

Sverker ringde 112..

Ambulansen mötte upp oss i Hörby.. 

Det var panik blandat med ångest och smärta.. som om det inte räckte med det som redan hänt oss?!