...
när ambulansen anlände till Lunds Universitetssjukhus var jag inte kaxig, man fick inte ge mig någon smartlindring innan allt var mätt och prover för infektion var tagna. Dom tog EKG i ambulansen och syresättning och allt såg bra ut. Så när jag väl kördes in på MAVA ( medicinsk akutvårds avdelning ) så blev jag inkörd med min säng och lagd i en korridor. Jag var inte längre ett akutfall. Där var total kaos och endast en sköterska och en läkare och både rum och korridorer var fulla. Herregud! Kl var ca 00:30. Efter många timmar, blodprovstagningar, blodtrycksmätning, röntgen och ingen sömn, speciellt inte för min tappra sambo som följer med och stöttar utan att ens blinka, satt vid sidan av min säng hela tiden och höll min hand, och massa smärta konstaterades att de som hänt var nog panik blandat med dålig syresupptagning. Då bestämde jag mig för att fråga läkaren rakt ut om de var någon fara om jag gick hem.. - Njä, nu när du står på blodförtunnande och läget är inte förändrat så skall de inte kunna bli värre iaf. Tack och hej. Efter 13 timmar på MAVA i Lund. Den dagen blev de soffan. Tätt intill varandra. Sovandes.
Det enda "sköna" med allt detta som hände den fredagen och lördagen 2 veckor efter vår son föddes död var att de tog bort tankarna på just de, att vår son var död..
Sverker var dock helt slut, hans tankar den kvällen, när min luft nästan tog slut där i bilen någonstans mellan Grantinge och Hörby och ambulansen drämde igen dörren framför ögonen på honom och körde iväg med mig med sverker körandes bakom, var att nu ska jag förlora henne också. Jag kommer inte ha någon av dom kvar.
Hela hans värld rasa och han har aldrig kramat mig så hårt som när vi möttes på ambulansintaget på MAVA i Lund.
Vi vaknade upp till vår mardröm igen på måndags morgon och insåg att idag behövde vi ta tag i vårans sons begravning?????
HUR GÖR MAN ENS DE?!
Ett enormt flykt-beteende kommer över en och man vill bara springa. Springa långt bort. Fly från alla känslor, alla tankar av ilska, orättvisa och smärta.
Smärta över att sitta i den här jävla sitsen. Men på något sätt (och detta tror jag bara vi änglamammor och änglapappor förstår) är det fint, skönt, speciellt att få planera sin sons begravning. För det är det enda vi som änglaföräldrar kan ge vårt barn.. ett fint avslut, ett vackert farväl.
Så på något mirakulöst sätt hugger jag tag i penna och block, sätter mig i köket och börjar skriva, leta låtar, texter och bilder. Utan att ens fälla en enda tår?! Jag stålsätter mig för detta ska bli den vackraste stunden på vår långa resa. förutom den när du kom till världen..
Det fanns redan självklara val av låtar och dikter som var av stor betydelse för oss genom graviditeten.
Var dag jag och sverker var lediga ihop så låg vi kvar i sängen länge, satte på spotify med Låten " Utan dina andetag" och versionen av Sanna Nielsen och satte mot magen så han skulle få lyssna, För jag ville Lillknodden skulle tror att det var jag som sjöng för honom så vackert, vi skratta alltid åt de och Sverker la huvudet mot magen och Knoddis sparka han i örat. Där var vi en familj, knoddis i magen och Mamma och Pappa utanför, fyllda med förväntan.
Jag valde också låten "Jag fick låna en ängel" av Shirly Clamp och "ditt andetag" av Ulrik Munther. Den texten Ulrik Munther sjunger så fint är så betydelsefull för oss i sorgen, den säger otroligt mycket om vilket team jag och Sverker är och var. Hur vi lyft och för evigt kommer lyfta varandra.
"När du inte orkar
Orkar jag för dig
När du slutat att hopppas
Ja då hoppas jag för dig
Jag upprättar dig kära
När du faller omkull
Men när du inte tror mer
Ska jag tro för våran skull
När det känns tungt o leva
Är jag ditt hjärtas slag
Och när du knappt kan andas
Är jag ditt andetag"
När jag satt där i köket, en grå eftermiddag och planera vår sons begravning, lyssna på Ulrik Munthers text då brast de. Jag grät som ett litet barn.
För hur ska vi orka bära varandra, när vi båda behöver bäras. Hur skall jag orka andas åt sverker när jag knappt får luft själv...
Jag tog mig samma och tänkte - här kan du inte sitta och böla , du har ditt barns begravning att planera..
Sverker sa att jag fick planera och välja för han visste jag skulle göra de precis så som han också ville. Han visste jag skulle göra de fint för vår son.
Han hade bara väldigt svårt för att ta i de.
Jag hade hittat en så fin dikt i boken "att leva med en ängel i fimiljen" den är skriven som om Aron pratar till oss och den har jag läst otroligt många gånger men jag gråter lika mycket var gång..
"Var inte ledsen lilla mamma
jag var tvungen att gå.
Den dagen det hände
slutade mitt hjärta att slå.
Älskade pappa mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra
när jag flyger bort.
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta
och ni kan höra min röst.
Jag finns inte bland er
men jag finns ändå.
Jag hör era böner och älskar er så"
Så vacker..
Jag ville ha två andra dikter också och en vän som heter Sandra skicka en otroligt fin dikt till oss precis efter allt hänt. Jag kan läsa den om och om och den berör mig enormt. Delar av den skulle prästen väva in bland talen under begravningens gång.
"Mamma min mamma, se vad jag kan
Jag går nu och hoppar lite grann
För mina vingar dom bär mig
varthän jag än vill
Flyger dit du är
och följer ditt liv
Fast du inte ser mig
Så är jag alltid där
Någonstans runt om dig
I universums stora sfär
För jag färdas över ängar
Bärs upp av en vind
Tittar till dig och flyger ner
och ger en puss på din kind
Jag samlar dina tårar och
fyller på vår brunn
Vars vatten blir till regn
som landar på din mun
och tränger in i din själ
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden
av att du inte får
ha mig intill dig
närhelst du än vill
ge mej all världens kramar
Vad jag än vill och lite till
för du vill visa din kärlek
ge mig allt så fint
men mamma, din kärlek
känns från jorden och ända hit
Jag säger stolt till de andra
små änglarna som är här
-Titta! De e min mamma
och hon håller mig så kär
Jag lyser utav stolthet
som blir till stjärnans ljus
som du ser om natten
när det släcks i varje hus
för jag är den stjärna
som lyser stark och klar
jag är ljuset inom dig
som alltid stannar kvar..."
Jag planera vidare och dagen efter kom prästen hem till oss. Vi hade veckan innan varit och pratat med Birger, begravningsentreprenören, om var, när och vad vi ville ha för präst. Han sa - det finns ca 65 präster i Malmö, men det finns bara 3 st som jag tillåter begrava eran son, dom andra är kass.
Han skulle verkligen se till att det blev precis så bra som en begravning kan bli.
Han hade fått tag i prästen Henrik, när Henrik kom innanför dörren till vår lägenhet kände jag mig trygg, precis som man gör med Birger. Han tala så fint till oss och framför allt lyssna och ville höra om vår son. Vi planera allt tillsammans och prata länge, länge och begravningen skulle bli den 9 december kl 11:00 i Limhamns kyrka. En otroligt vacker kyrka. Även där Aron kommer få sin sista vila. På Limhamns askgravplats.
Vi skicka ut inbjudan till dom vi ville skulle komma.
Inbjudan:
Efterlängtad & Saknad.Vår söta son
Älskad för evigt.Lillknodden vår
Fredagen den 9/12-16. Kl 11:00
Kommer vi hålla begravning för vår finaste son
Aron Hultzén Stjernström.
Begravningen kommer äga rum i Limhamns kyrka.
Efter akten bmir det kaffe och kaka hemma hos oss.
Tänk gärna på spädbarnsfonden. Handblomma medtaget själv.
Klädsel valfri.
Respektive och barn är självklart välkomna.
Kärlek Jennie & Sverker
Jag och Sverker hade först tänkt ha öppen begravning, att vem som ville skulle få komma och då rådde dom att man la ut på Facebook och andra sociala medier men jag kunde inte skriva ut de. Det kändes fel. Så vi bjöd in nära vänner och familj. Sen dom som fick höra om begravningen och ville komma fick.
Den 9/12-16 kom och det var en av dom värsta dagarna i livet men ändå en av dom vackraste. Det var en grå och regnig dag.
Jag grät hela vägen till kyrkan. Sverker också. Vi var där innan alla andra och öppna den stora tunga dörren in till kyrkan och att gå in i kyrkan, tyst och stilla och att se vår såna lilla, lilla vita kista......
den känslan ryser jag av.
Hur fan kan mitt barn ligga där?!
I en liten vit kista, med liljorna vi valt att ha uppe på och med massor av blommor från familj och vänner fint uppställda runt kista ...
Vi mötte alla i dörren när dom kom och fick så många hårda, varma kramar.
Begravningen blev otroligt fin och känslosam. Under ceremonin, var gång det lästes en text eller spelades en låt sken solen så skarpt in genom dom stora fönstren i kyrkan. Det blev så stämningsfullt och det var precis som Aron var där och ville lysa på oss alla..
Arons gudmor Nannis skulle fått äran att sjunga på Arons dop för hon sjunger som en gud, men eftersom de inte blev något dop så ville vi att hon skulle få välja låtar och musik till när man gick fram Och tog farväl vid kistan.
Såklart kunde inte hon sjunga på begravningen det hade nog ingen pallat.
Men det hon gjorde istället får mig att gråta bara jag tänker på de. Hon och vår gemensamma vän Erica spelade in en låt som Nannis och prästen hade hållt hemligt för oss, Som spelades upp i kyrkan. Det var så otroligt fint.. mitt i allt. Ett minne för livet.
Låten som hon sjöng heter "Till en ängel" av Sonja Aldén. Men Nannis sjöng den istället. Hon hade egentligen tänkt sjunga "Himlen måste sakna en ängel" på Arons dop men Himlen sakna ju inte längre en ängel..
Pappa hade tänkt hålla ett tal, men han orka inte, han var för berörd. Vi fick hans fina stödord på en postit lapp efter. Tack pappa, det var så otroligt fint allt du skrev. Jag önskar du hade fått blivit den fina morfarn du är.. du är morfar men din famn är också tom.
Vi alla tog farväl av honom, en efter en!
Det var så smärrsamt och fint att se hur mycket kärlek där fanns i den kyrkan den dagen.
Vi var så många där som Saknade dig Aron. Du är så Efterlängtad och saknad...
Phu, nu var den dagen äntligen förbi..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar