Av längtan till dig - Tro, ilska, hopp och kärlek

...Fortfarande efter 4 månader är du det sista jag tänker på innan jag somnar och det enda som fyller mina drömmar och det första jag tänker på när jag vaknar Aron.

Allt i vårt tänk är fortfarande att du skall komma. Att du förväntas fylla våra liv med kärlek, att vi bara går och väntar på dig. Det är konstigt, samtidigt som jag vet att du aldrig kommer komma.
Men vi var så redo för dig Knoddis. Allt vi hade läst på, ammning, sovställningar, larm, närhet, skrik, nappflaskor, nappar, kyla och värme. Jag kan allt Aron och ändå ingenting. Men jag hoppades så att du skulle lära mig att bli mamma. Du skulle komma ut och fylla min famn och jag skulle inte bara få titeln mamma, jag skulle få jobbet som din mamma..
Det är en otroligt tung känsla att tänka på att jag burit dig inom mig, att du hört mitt hjärta som en vaggvisa varje dag, att du varit mina tankar från morgon till kväll, att jag fått höra ditt hjärta slå så fint flera gånger, att du växt och skapats till en perfekt liten bebis i min mage, men att jag aldrig får ta hand om dig..Jag kunde inte rädda dig. Jag kunde inte se till att du kom ut till oss med ett pickande hjärta, jag visste inte Aron, jag trodde du hade det bra där inne, det sa ju alla...


Jag har börjat bli arg när jag blir ledsen.
Vi var hos dig igår på eftermiddagen efter jobbet. Solen sken och det blåste så där friskt, vårigt i luften.
Himlen var rosa, röd och blå. Vi tände ljus, snacka med dig och satte blommor. Jag satt länge lutad över din plats och prata, när jag reste mig upp och gick ifrån dig så rusade ilska genom hela min kropp. Jag kände att jag bara ville slå omkring mig. Hela min kropp, vartenda cell i min kropp skrek att det är så fel..
Att jag går med huvudet ner, gråtandes ifrån din gravplats?? VAD i det är normalt Aron? Inget.
Jag tycker inte om ilskan. Den skrämmer mig. Den tar fram jobbiga känslor och tankar. Tankar som att jag är dålig.
Jag kan inte riktigt förklara känslan. Mer än att jag blir arg..


Jag hade (och jag kanske har berättat detta innan) under graviditeten med Aron så kände jag en slags känsla av att jag inte skulle bli mamma. Jag vet att många av oss känner så genom graviditeten eftersom man inte riktigt kan fatta att där skall komma ut en liten bebis till en en dag, men min känsla var så stark. Många vänner till mig kan nog känna igen det, att jag ofta sa och prata om det som just nu hänt oss.

Jag nämnde ofta att jag hellre ville, OM något skulle hända, att bebisen dog i magen än när den kom ut. Jag har verkligen sagt dom orden till Arons gudmor en gång. Eller några gånger. Vi prata ofta om de, och det känns lite konstigt nu när allt bkev som det blev. Vi har pratat om det efter och det känns som om min kropp förberedde mig på vad som skulle komma, mitt tänk, min magkänsla. Inte för att jag var beredd sen när det väl hände, och nu skulle jagh göra allt för att bara haft dig levandes i 5 minuter på mitt bröst, så jag bara fått höra ditt skrik, se dina ögon och få se vem du var..

Känslan efter Aron, att jag aldrig skulle få bli mamma, var otroligt stark. Jag har sagt det till Sverker flera gånger att den känslan skrämmde mig, att jag förlora Aron ch att känslan att aldrig få bli mamma var så stark. Fram till för någon vecka sedan, då börja små bilder, tex när jag såg andra mammor lyfta sin bebis eller amma eller gå med vagnen så såg jag framför mig hur jag gick där istä,let, eller hur jag ammade. Och det var otroligt skönt.
Det känns, trots allt, som om jag någon gång ska få bli mamma. Som om jag ska få göra allt det där jag så länge förberett mig på. Jag ser framför mig hur jag och Sverker är ute med vagnen med vår lilla bebis i och stolt går en promenad, svin orolog om bebis fryser eller inte..Jag ser det framför mig, jag känner det i kroppen, jag tror det blir så någon gång, Jag hoppas iaf det..

Jag älskar dig Aron och jag önskar jag slapp sitta här, i vår tvåa, helt själv, när pappa är på jobb och du i himlen.. 

Vi älskar dig Aron och önskar vi slapp åka till en kyrkogård för att vara dina föräldrar..