Av längtan till dig - Ska man bli normal nu?

... då står vi här, 3 månader senare och fortfarande knappt förstått vad som hänt oss, det går upp och ner. Känslorna går verkligen upp och ner. Ska vi bli normala nu? 

När vi fått alla provsvar och haft återbesök med läkaren var liksom allt det "praktiska" med att förlora sitt barn bakom oss. Det var bara vi nu. 

För det är väldigt mycket praktiskt som ska lösas om man nu skall kalla de så.

Lämna ifrån sig sitt barn. 

Vad händer här näst? 

Välja var ens barn ska få ta vägen och alla val om hur allt ska gå till.

Obduktion? 

Prover?

Vilken kyrkogård? 

Vilken kista? 

Vem ska komma? Vad ska vi skriva? 

Kremeras? Inte kremeras? 

Vilken präst?

Begravningen. 

Urnsättning.

Val av sten och text. 

Faderskapsintyg. 

Folkbokföring under båda föräldrar med ett namn istället för ett nummer, för döda barn som föds blir bara ett nummer. . 

Försäkringskassan för 10 pappadagar och 10 sörjedagar. 

Arbeta. När? Hur mycket?

Återbesök. 

Och undertiden också fundera på hur man ens ska orkar leva...alla möten med männsikor, alla små steg man ska ta, och allt i en takt som ska passa en själv. Samtidigt orka bära och vårda varandra mitt i all sorg. Orka älska någon när man knappt tror på att det finns någon chans att våga älska igen. 

Och mitt i allt detta tänker man på framtiden. Man vill bara snabbspola. Komma där ifrån, från all sorg och all smärta. Man vill att talesättet - tiden läkar alla sår, skall vara sant. 

Men när man sakta börjar förstå att dessa sår aldrig kommer eller ska läka blir det otroligt tungt. Detta är sår vi skall lära oss att leva med. 

Och ändå fungera ute i det "verkliga" livet. 

På måndag ska jag gå tillbaka till jobbet. 

Sverker gick tillbaka för ca 2 veckor sedan och det har varit blandade känslor för oss båda. Tufft, ensamt, men behövligt. 

Men på måndag ska vi ha en "normal"  , fungerande vardag igen, vara två arbetande människor och klockan skall ringa varje morgon.

Kommer vi klara de?  

Ska jag bara gå runt där, bland massa människor, le, sälja och vara "normal"? Möta människor igen, människor jag inte känner. Stressa. Prata. Inte tänka på Aron. Kommer han bli ledsen då?

När jag ser de så så ryser jag. Jag blir otroligt rädd och vill bara krypa in i mitt skal igen och försvinna i tankarna med Aron...

Men det finns två sidor av myntet. 

Vänder jag på de så

Ska det bli väldigt skönt att gå runt där, bland alla människor och bli sedd som "normal". En människa bland alla andra. 

Resande till jobbet, med min kaffe i handen, äta min frukost på tåget, hälsa godmorgon till Säkerhetsvakterna och höra på deras dåliga Danska skämt, fnissa lite, möta mina kollegor på jobb och kicka igång dagen, sälja, styla, och jaga siffror och bli "girl of the week". 

Nå alla tänkbara mål och få känna mig stolt och trött på tåget hem och komma

På att jag kanske inte Tänkt på all missär för iaf ett litet tag. Få lov att tänka på annat. Att vara Jennie. 

Jag tror de kommer göra mig, oss gott.

Vi får iaf tänka så. För framåt måste vi, i vår lilla takt.. små steg åt gången.

Men detta känns som att dyka ut från ett stup..

Men jag ska tro på mig själv. Tro på att jag kan och jag har en underbara kollegor att luta huvudet mot om de behövs. 

På jobbet ska jag vara Jennie, Som förr?!

Hemma får jag vara med Aron och Sverker.. kommer de gå?

You and me, just us two ...