Här ute får jag känna mig som mamma.
Mitt hjärta svider och jag har sprängande huvudvärk av alla tårar som faller.
En änglamammas tårar innehåller mängder med känslor.
Tomheten. Tomheten av all kärlek man skulle få ge till den där lilla människa som skulle få bli en del av oss. En familjemedlem. Tomheten att inte kunna bära honom i våra armar. Att bara få hålla i honom en gång till. Om så för bara en sekund. Att få trycka på hans lilla lilla näsa igen. Att inte kunna de, någonsin igen känns Så otroligt hopplöst. Onödigt. Fruktansvärt.
Saknaden. Saknaden av honom, saknaden av att bara kunna se honom. Nu stirrar jag tomt på en upptrampad plats i marken istället. Där under ligger han. Saknaden av allt som man skulle få uppleva. Som han skulle få uppleva.
Alla saker vi tänkt han skulle få göra som vi berätta för honom när han låg där inne i magen och spralla.
Förväntan. All förväntan man hade. Hur man skalle bli som mamma. Hur sverker skulle bli som pappa och vi som familj. Och alla förväntning att få se Sverker och Aron ihop, göra massa saker. Mina två pojkar. Som pappa och son.
Sverker som precis börjar älska tanken på att få bli Arons pappa. Att få lära honom allt han kan. Att stolt få bli en i gänget av alla pappor i världen.
Ja, vi blev mamma och pappa men alla förväntning hur de skulle bli försvann på 1 sekund den 3/11-2016.
Tårarna innehåller också ilska, hat, kärlek, orkeslöshet och klarhet.
Jag HATAR allt med att Aron dog. Verkligen allt. Det finns ingenting bra med de. Han är borta, för alltid, och JAG HATAR DE. Det gör otroligt jävla ont. Jag känner ilska över de som hänt oss. Varför oss. Varför någon.
Men Jag känner också kärlek, enorm kärlek till min Aron, till min Sverker och till alla som finns för oss. Att vi lyckades skapa något så fint, som en liten bebis.
Orkeslösheten är konstant. Ingenting känns lika roligt som innan, de är som ett suddigt moln som ligger över en. Konstant. Men man ser också saker, livet, med lite mer klarhet. Man tar ingenting förgivet längre och man ser inte igenom människor. Man ser människor.
En tjej skrev så bra här om dagen.
Efter hennes barn dog ser hon livet klarare och suddigare. Exakt så är de!
Livet är suddigt, men man ser de med en otrolig klarhet..
Det är svårt att förklara alla ens känslor och få människor omkring en att förstå vilken otrolig berg och dalbana detta är.
Ena sekunden kan du le andra sekunden stå och slå näven i väggen.
För alla känslor är så otrolig svårhanterade. Dom är för djupa. För hårda för kroppen att ens orka känna dom. Ändå känner man dom..
Tror många kan försöka sätta sig in i känslan att förlora sitt barn, men dom
Känslorna ni känner när ni kollar på ert lilla barn och tänker - tänk om du försvann. Dom känslorna ni känner då, exakt där och dä, är dom vi kommer känna för evigt... enormt rädsla.
Knoddis, mamma vill bara sitta kvar här.
Vid din grav, gråtandes, förevigt och få känna mig som din mamma.. men det kn jag inte, förlåt. Mamma har ett liv att leva. Ett helt liv utan dig. De livet gör ont just nu, väldigt ofta, men ibland har vi stunder där vi känner hopp och faktiskt lite glädje. Vi vill du ska veta de.
Du har fått oss att känna tacksamhet till livet.. vi älskar dig Knoddis. För alltod och förevigt.
Du är fortfarande så efterlängtad men samtidigt aå saknad...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar