Av längtan till dig - Ett steg fram, två steg bak

...och när man haft en bra dag, kanske till och med några stycken, då kommer sorgen som en smäll på käften. 

När man tillåter sig att njuta, le, vara "vanlig", hitta på saker och låta sorgen vila ett litet tag. Den finns ju alltid där men kanske tanken är på annat. Tanken är positiv, tanken är framåt, man skrattar, man får positiva besked, man tjuvkikar på framtiden med en positiv tanke, men när man kommer hem, sitter stilla och tyst, tankarna börjar sakta sjunka in att han inte finns här, sen bryter man ihop..

Tankarna svävar iväg mot allt man inte har, allt man inte fick och allt man skulle ha.. 

Sin fina bebis, saknaden, allt man inte kan få göra igen, tanken på alla andras lycka med sina barn, förlossningen, den där stilla stunden av hopp som försvann, beskedet att hans hjärta inte slog, oron över framtiden, tyngden av sorgen, orkeslösheten, om man någon gång ska orka. 

Sen börjar tankarna gå på honom. 

Den där perfekta lilla pojken som växt i mig, förändrat min kropp, mitt liv, för alltid. 

Vår lilla Aron, vår lilla bebis som vi så otroligt länge längtat efter, hans lilla kropp, hans ögon vi aldrig fick se, hans skrik vi aldrig fick höra, hans lilla kropp som aldrig fick växa, hans liv han aldrig fick leva, hans mormor och morfar, farmor och farfar, moster och morbror han aldrig fick eller kommer få träffa, hans kompisar han aldrig fick träffa, hans dagis han aldrig får gå till, hans gummistövlar som aldrig får bli blöta, hans racerbil han aldrig får köra, hans barnmat han aldrig får smaka och spotta ut, hans läppar som aldrig igen kommer få pussa på sin mammas.... 

ni förstår hur jävla ont det gör. 

Hur jävla tungt det är.

Det är inte bara en bebis man saknar längre. För i början kunde jag inte med nyfödda. Jag grät så fort jag såg en nyföbb bebis. Nu, på lördag, skulle Aron bli fyra månader. En stor liten kille.

Nu är det mer livet och det han inte fick uppleva, ihop med oss. 

Alla små saker han skulle ha lärt sig längst vägen hand i hand med oss, sin mamma och pappa. 

Allt vi tillsammans går miste om. 

Han skulle levt ett helt liv med oss, det skulle ju vara Aron som begravde oss, inte att vi begravde honom innan hans liv ens hann börja.. 

429 barn dog i magen efter v 22 under 2016. Fyrahundratjugonio... det är då 428 andra mammor förutom jag som burit sina barn i sin kropp och alla förväntningar och all lycka som sedan har krossats. 428 andra mammor som genomgår den värsta sorgen och saknaden av sitt barn och allt som det innebär..

Det är 429 barn och mammor för mycket...   

Bara att försöka komma tillbaka till livet igen, och det är inte det livet man hade innan man skall tillbaka till, det är ett helt annat. Ett liv som mamma men utan sitt barn. Ett liv där sorgen präglar vardagen och man ska lära sig att leva med sorgen. Bli ett med sorgen. Man ska lära sig att leva med en enorm saknad. 

Det Är otroligt tufft! 

Man tar ett steg fram, för att sen ta två steg bak..  

Jag har nu jobbat två veckor. Jag jobbar "bara" 50% och det är otroligt tufft.

Dagen innan jag ska jobba måate jag på något sätt tömma känslorna. Jag gråter, gråter och gråter. Måste åka ut till Aron och få prata av mig. Sen går jag och jobbar, en eller två dagar i rad, sen är jag helt slut. Ligger i soffan hela kvällen och ofta kommer tårarna. För hur man än vänder och vrider på de så vill man vara som "vanligt". Men det är man inte. 

Man orkar inte som förr, man tänker inte som förr, all rädsla de innebär att försöka komma tillbaka, all rädsla de innebär att försöka släppa tankarna på sitt barn för ett tag, släppa sorgen. Men också rädsla över att det inte är som förr.. 

Jag vet innerts inne att det är bra att komma igång, få ha tankarna på annat ett tag. Få vara Jennie. 

Men man gör inte de med en klackspark.

Det är en lång process som händer i huvudet och det är varje individs egna resa. Man måste bara, långt där inne, hitta en tro, en glädjens plats, för glädje kommer alltid att vinna över rädsla. 

Med detta sagt så har jag tagit ett steg fram, Men två steg bak..

Jag går sakta, sakta framåt, för min skull.. för Sverkers skull.. för Arons skull! 

Jag är mamma, jag kan inte bara sitta på röven och glo..