Åt jag något fel, sov jag för lite, drack jag för lite, bada jag för mycket..
Ja, tankarna rusar iväg och på något sätt vill man ju ha en anledning till varför ens barn dog. För vi människor har lättare att sörja och framför allt hantera sorgen om vi har en anledning.
Men läkarna var väldigt tydliga redan innan förlossningen och efter att man oftast inte får några svar på just varför.
Då är det oftast Plötslig spädbarnsdöd i magen. Något man inte kan göra något åt. Något som jag inte kan ta på mig.
Men allt innan dess. Tankarna kring hur "duktig" gravid man var.
Att vara ovetandes i 2 månader varför Aron lämna oss var otroligt tufft. Dels gick även mina tankar till om jag var sjuk. I och med mina proppar och då återigen hamna tankarna på att allt var mitt fel..
Jag tror som kvinna är vi så nära våra barn i magen. Vi tar på oss de fulla ansvaret att dom ska ha det så bra som det bara går, såklart, mannen kan bara finnas utanför och peppa oss till bra "beslut". Steka köttet över 72 grader tex så listerian dör.
Det är bara en liten sperma vi behöver vid ägglossning sen ligger allt på oss.
Hålla oss friska, äta rätt, dricka rätt, dricka mycket vatten, lyssna på kroppen, sova tillräckligt, röra på oss, ta del av all information så vi är så redo som möjligt.
Redan från plusset så är vi föräldrar. Till ett växande litet liv och där och då börjar de längsta loppet i ens liv. Tyvärr nådde vi inte riktigt ända fram till mål. Vi snubbla på mållinjen.. Jag föll som mamma, som förälder, iaf kändes de så.
Då kom den dagen vi skulle på återbesök hos förlossningläkaren.
Jag grät och var otroligt orolig på vägen dit. Jag tänkte dom värsta tankarna.
Vi valde ju att inte obducera Aron. Dom tog endast bakterie och salivprov och då givetvis även på moderkakan och navelsträngen.
Vi ville inte där och då att någon skulle skära i vår bebis. Dessutom resonera vi såhär. Är det inget "fel" på mig, att jag har dåliga antikroppar som går över till fostret eller om jag inte kan bära barn av någon annan anledning så vad ska då resultatet från Arons obduktion hjälpa?
Vad ger de oss att veta om han hade något hjärtfel? Eller för stora njurar? Eller någon annan sjukdom?
Hjälper de oss i sorgen? Nej. Kommer det hjälpa oss att förstå? Ja, kanske. Men för oss att få veta att/om Aron var sjuk hade inte fört oss framåt eller till mer förståelse, det hade bra gjort ännu mer ont i mitt mammahjärta, att jag inte kunde hjälpa honom.
Och är det så att det inte är något "fel" hos mig så beror de mest troligt på Aron. Att de blev som de blev, att han dog..
Vi klev in på Specialistmödravården på Malmö KK och satte oss i väntrummet, Såklart sitter där en gravid, lycklig tjej och fnissar högt när henne lilla bebis i magen skruttar runder där inne.
Jag ville slå hene på käften.
Visa lite respekt tänkte jag..
För det här med att förlora sitt barn medför många hemska känslor och tankar. Svartsjuka, avund, hat, ilska. Känslor man väldigt sällan annars känner.
Sedan Aron lämna min famn och blev iväg buren av Birger och vi gick ut till de liv som fortsatt där utanför Förlossningsrum 1, så fanns dom överallt.
Bebisar, bebisar, och mer bebisar, vagnar, mammalediga mammor, ammande mammor, skrikande små liv, gravida, lyckliga blivande föräldrar..
allt det där vi hade varit och skulle fått vara.. orättvisan man känner då är olidlig. Man vill vara lycklig för andra(man är det innerst inne) men just där och då känner man sån otrolig svartsjuka..
som vi änglamammor nog bara förstår till hundra procent.. avundsjukan lägger sig. Som tur är. När hoppet sakta kommer tillbaka.
Den gravida tjejen gick äntligen och jag kunde sluta bita mig i tungan och släppa tårarna.. Och sen kom Karl.
Förlossningläkaren. Där stod han igen, han som berätta för mig den 3/11-16 kl 17:30 att Aron hjärta inte slog längre. Men också han som gav oss trygghet under tiden.
Vi satte oss i rummet på vars en stol och Karl såg bekymrad ut där han satt i sina vita kläder..
Vi prata på om allt som hänt dom senaste två månaderna och tillsist kom de,
Vi har inga bra svar på varför de gick som det gick med Lille Aron..
inga svar, inga säkra svar.
Där var koagulerat blod i moderkakan. Om det är pga mitt blods levringsförmåga eller pga Aron är svårt att säga för när en bebis dör i magen levras blodet väldigt snabbt i moderkakan.
Jag hade en bakterie som heter GBS vid provtagningen på förlossningen men detta har ca 8/10 kvinnor någon gång i livet och det kan bara påverka bebisen när den passerar genom slidan på väg ut under förlossningen. Så det kunde inte bero på de heller. Navelsträngen var lite mer tvistad än normal men heller inteså pass så att den skulle påverkat Aron..
Han var tom på svar.
Men det som gjorde mig otrolig lättad var att det inte var något fel på mig.
Jag kan bära friska barn, det var inte "mitt fel". Vi var "good to go" och mitt system fungerar.
Att lämna Utan svar på varför kändes såklart tomt. Men jag är maktlös.
Som jag sa innan vore allt lättare att hantera om man fick svart på vitt att någon av mig eller Aron var sjuk..
Men att du försvann är känsla av tomhet.
Allt händer inte av en anledning, för de finns ingen anledning till att ens barn dör..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar