Av längtan till dig - Hopp, förtvivlan, ta vara på de!

... jag kan ändå, i vissa tankar, se min kropp och mig själv med glädje. Tänkt att min lilla kille märkt mig för livet. Att jag bär små tecken från honom på min kropp. Att dom för evigt kommer påminna mig om honom För många kanske tänker. "Vill man bli påmind?" Åh ja..JA!  Jag vill alltid tänka på Aron, jag vill aldrig att minnet av honom blir suddigt, jag vill för alltid se på mig själv och se en mamma, Arons mamma. För att glömma eller tappa minnen från Aron är något jag fruktar enormt. 

Det var faktiskt därför jag börja skriva från början. För att minnas. 

Den 8 november 2016 la jag ut detta:

Änglaföräldrar. Den 3 november fick vi reda på att vår sons lilla tappra hjärta slutat slå i min mage. Ett besked vi inte önskar att någon skall få. Den 4 november kl 22:42 fick jag föda Ut honom till världen, jag och Sverker blev föräldrar till en liten, vacker ängel. Aron Hultzen Stjernström. En alldeles perfekt liten pojke på 1780g och 44cm. Varför Aron valde att ge upp, att just han dog, att just hans lilla hjärta sluta att slå vet vi inte och kanske aldrig kommer få svar på. Men vi kommer välja att för alltid låta hans korta historia leva vidare bland oss, med oss. Prata om honom och den lilla historia han fick. Vi blev föräldrar till en död pojke, men vi är ändå mamma och pappa, vi är ändå stolta föräldrar. För han var helt perfekt. Detta kommer ta tid att läka, vi vill också säga att vi vill prata om de som hänt, vi vill prata om honom. Det finns inga rätt, det finns inga fel frågor att ställa. Kanske har vi inga svar. Vi behöver allt stöd vi kan få och snälla möt oss med öppna armar. Var inte rädda!  Livet är bra jävla orättvist.  Vill även passa på att tacka familj och vänner som funnits här så fint för oss dom senaste dagarna. #lillknoddenvår

I de inlägget LOVA jag att alltid, för alltid låta hans korta historia leva vidare...och det har hans mamma och pappa gjort. Redan dag 5 efter Aron kom till oss och vi kommit hem och lämnat ifrån oss vår bebis och saker börja klarna lite, så låna jag mammas data och skrev ner graviditeten och allt om beskedet och förlossningen. För att jag inte ville riskera att glömma..jag vill aldrig glömma.. 

Och där av öppnades bloggen upp. Nu kan jag när jag har en dag med hopp eller en dag av ren förtvivlan ta upp och läsa. Försöka att bearbeta alla händelser och allt man varit med om...

Och Idag var en morgon av hopp.. och fina minne. 

Morgonen börja med att Sverker väckte mig med orden - nu får man gå upp om man vill och dricka lite kaffe med mig.

Jag börja yra och sa - Fyller jag år idag?  Då tänkte Sverker, - ja varför inte och börja sjunga för mig och till och med gav mig en present som han köpt som jag egentligen skulle få en annan gång.. 

det kändes exakt som jag fyllde år. 

Jag älskar att fylla år. 

Sen får jag detta smset: 

"Igår träffade jag en gammal Vän och hon läste din blogg, precis som alla andra jag träffar på gör. Hon tackar dig för att du skriver som du gör, deras vänner har varit med om samma sak. Förstår du vilken inblick och hjälp du ger till så många via din blogg? Aron sitter på Nelias axel och du sitter på min. För du är alltid med mig vart jag än går. Jag älskar att prata om Aron och berätta hur mycket ci saknar honom. Sluta aldrig och skriva, kan inte säga de för många gånger, men du hjälper såå många. Jag älskar dig och din familj. 💞"

En sån morgon gör en glad och stark. Och ger en hopp. Det gör också att man ser allt fint man har, mitt i allt man inte fick..

Jag har en frisk familj. Alla i min familj. Sverker har en frisk familj (Ja lite mediciner hit och dit på di gamle) men dom är friska, pigga, glada, finns där och är det bästa dom kan..Jag och Sverker är friska. Jag har en fin lägenhet som vi skapat ett liv i tillsammans. Jag har ett bra jobb som jag trivs jätte bra med. Jag har allt de där man "behöver" i livet. ( tv, mobil, körkort, saker, massa kläder, massa mängder skor, en mandolin, en skön säng, en massa stearinljus)! 

Jag har enormt fina vänner. Enormt. 

Och enormt fina människor runt oss. 

Och framför allt har jag kärleken vid min sida. 

Den kärleken hade jag inte klarat mig utan igenom detta, man klarar inte detta

om man inte har kärleken. Om man inte håller om varandra hårt. Om man inte har förståelse för varandra. Om man inte är villig att ge lite av sin styrka till sin kärlek. Om man bara tänker på sig själv. 

Man måste, måste ha förståelse för alla känslor, alla ens olika känslor och sätt att tackla allt på, hur man sörjer olika, hur man orkar olika. Det är tufft, otroligt tufft att bära en annan när man knappt orkar bära sig själv. MEN, finns kärleken där så tar man sig igenom de. 

För då bär man varandra, oavsett. Då tröstar man, oavsett. Då älskar man, oavsett. 

Jag älskar Sveker, jag vill bära honom för resten av livet. Jag vill se allt gott i livet ihop med honom men jag vill också hjälpa honom igenom allt svårt. Och det är där vi står idag.. 

Jag hjälper honom, han hjälper mig igenom detta svåra vi går igenom just nu i livet.. 

Och idag känner jag hopp.. 

Idag är en bra dag. En dag där jag kan lyfta kärleken. Kärleken till mitt barn, kärleken till min familj. Kärleken till mina vänner, kärleken till livet.. just idag, just nu, orkar jag de...  

Och det skall jag ta vara på, just idag..