Av längtan till dig - Min kropp har former av en mamma

... där stod jag, med en tom famn och tårar längst kinden, naken framför spegeln och bara grät. 

Är de såhär jag ska se ut nu? 

Hängiga bröst, tomma och sladdriga. 

En klump på magen stor som en vattenmelon. 

Dallriga ballar och kobent. 

Dubbelhaka och mina 20 extra kilon. 

Iom Aron var så liten, 1780g, och att jag knappt hade något fostervatten och moderkakan vägde bara 300g. 

Så vädge min graviditet inklusive lite vätska och extra blod i kroppen ca 3,3 kg. Ungefär vad en bebis väger i snitt vid en normal/fullgången graviditet. 

Så det där magiska 10-12kg som rinner av en på förlossningen rann inte av på mig..

Redan under mina tonnår börjar min kamp med min kropp. Jag har aldrig varit nöjd, säkert som många andra. 

Jag vägde fram till 2:a året i gymnasiet ca 53kg. Det är jätte lite för en tjej på 168 cm. 

Jag blev retad i skolan för att jag såg ut som en gräshoppa, hade dubbla jazzbyxor men ändå tyckte jag att jag var tjock. Hemskt. Sen växte jag till mig lite och fick en vikt på ca 60 kg och runt där har jag pendlat hela mitt liv.. 

Under graviditeten blev det otroligt jobbigt psykist och fysikt med viktuppgången. 

Jag var väldigt, väldigt mån om att äta regelbundet under graviditeten och se till att jag fick i mig frukt, grönt och mat. Vilket jag inte gjorde innan graviditeten. Jag rökte och drack redbull och då blev jag mätt( sjukt att jag rökt ens ). 

Det kunde gå en hel dag utan att jag åt sen åt jag på kvällen.. gick aldrig upp ett enda kilo. 

Ganska snabbt i graviditeten öka jag i vikt  och det var många gånger jag hade ångest och grät. Mitt i alla känslor och hormoner man har under en graviditet så fick sverker stö ut med mycket ups and down. Så här i efterhand kan jag ju ångra de, enormt. Att jag inte bara njöt av att bilda en mammakropp. Jag älska ju att vara gravid. Jag älska ju att Aron växte där inne och förändra sin mamma. 

Efter förlossningen kände jag mig av förklarliga själ enormt trött, trött på mig själv, på livet, på att ha ångest men framför allt på min ytlighet. 

Trots att jag blivit mamma, trots att jag burit ett barn, en vacker liten pojke i 8 månader, så har jag extrem ångest över min kropp. Jag är ovän med den. 

Jag avskyr den. Jag ser inget fint med den. Och bara de gör mig arg. 

Att jag trots att jag födde barn för bara 118 dagar sedan, snart 4 månader, att min kropp genomgått enormt stress och varit otrolig trött och ändå kan jag inte tycka om den... 

Jag sitter heller inte bara på röven och glor. Sedan v 51-2016 så har jag tänkt enormt på vad jag stoppar i mig. Från morgon till kväll undantag goa middagar på helgerna hos vänner. Försökt lägga kroppen i sparläge, alltså ligga back på intag av energi. Jag har ca 4 dagar/veckan cyklat på min trainer i 30-40 min och sedan gjort magövningar för att hitta magmusklerna igen, jag har tränat styrka och gått på promenader innan frukost. Jag har fört protokoll på vad jag ätit och gjort. Jag har mätt min kropp. Från v 51, för att kunna jämföra. 

Så att jag klagar på mig själv är inte för jag inte gjort något utan för att jag inte blir nöjd. Det finns ingen snabbfix på att komma tillbaka.. tyvärr. 

Jag kan kolla bilder på mig själv från innan jag blev gravid och tänka - wow. Vilken kropp.

Jag saknar den otroligt.. 

Och sen kommer vi till de. Hade jag bara haft min lilla kille här hemma, hade jag då tänk annorlunda? Ja.

Hade jag bara fått vara mamma, på riktigt eller vad jag ska säga. Haft mer livsglädje och ork till att resa mig upp ur sängen för att ta hand om mitt barn. Istället för att ligga platt och gråta och vara orkeslös. Då hade folk sett mig och tänk - åh kolla, en nybliven mamma. I mitt huvud idag går tankarna när folk ser på mig - kolla den där tjockisen. 

Och det är tufft. Det ör tufft att tänka så om sig själv. 

Över all saknad, sorg, orkeslöshet tampas jag även med min ytlighet och att försöka hitta glädjen i att vara i en mammakropp. 

Sverker är enomrt fin. Stöttar i allt jag gör och allt jag vill. Men trots hans fina ord, sättet han älskar min kropp på och alltid gjort, i alla dess skepnader så är det trots de jag själv som skall gilla den. 

Jag ska gilla den för att den funkar, jag ska gilla den för att den bär mig och hjälper mig varje dag, jag ska gilla den för att de är min kropp och den gör så gott den kan..

Men det gör hag inte. Inte idag.. 

Jag gick hem tomhänt, utan min medalj från förlossningen. Med en mammakropp men ingen ser jag är mamma.. 

De gör ont. De berör mig enormt. De är tungt. Men jag kämpar på.. 

För mig själv. För min egen skull.. 

Den nakna sanningen.. 

Från 3 dagar efter förlossningen till 2 månader efter förlossningen.