Av längtan till dig - Att våga bära ett barn igen

... efter en hemsk dag sist jag skrev så kom Arons gudmor Nannis hem till oss och muntra upp oss lite. Hängde bara och prata en massa och åt köttbullar. Jag, sverker och Nannis bara slappa i soffan. Men ibland behöver man bara ha någon hos sig. Någon som bara stöttar genom att vara hos oss.. tack Nannis! 

Det har snart gått 4 månader sedan Aron föddes stilla och inte fick stanna hos oss. Det går inte en dag, en timme, utan att jag tänker på honom. Och tänk att man kan sakna någon så oändligt som aldrig riktigt har existerat här ute hos oss.. 

lika mycket saknar jag något jag ännu inte har, som ännu inte är ett liv.

En framtida bebis.. 

Där och då, den 3/11-16 när Karl berätta för mig att Arons hjärta inte längre slog, tänkte jag - det var min chans att bli mamma. Nu kommer jag aldrig bli mamma till ett levande barn.

För jag tänker aldrig utsätta mig för risken att vara med om detta igen..aldrig!

När vi fick träffa läkare efter Aron föts och han fråga oss om vi hade lätt för att bli gravid - Ja, jo vi blev gravida efter 2 månader med lite ägglossningstest. 

Han fråga även om vår ålder - ja vi är 31 och 35. - Amen då så sa han, då är de inga problem. 

Han berätta även för oss att vi kommer få gå på specialistmödravården nästa gång vi vill ha barn och få många ultraljud och kontroller och prover. Dels för de som hänt oss och dels för mina proppar i samband med/efter förlossningen. 

Först blev jag otroligt arg.. 

så nu ska vi få gå och få mängder med kontroller men det ska krävas att mitt barn dör? Aron då? 

Men ju mer vi prata, tänkte och när vi väl kom hem så kan jag erkänna att jag många gånger i början efter vi kommit hem utan vårt barn, tänkte att - ge mig bara ett barn, så kan vi glömma detta. Bara jag får ett barn. 

Men det som sakta slog mig var att det kommer ju aldrig vara Aron. 

Inget, inget annat barn, kan ersätta honom. Den förlusten och sorgen över honom kommer vara förevigt. 

Visst kommer de fylla min tomma famn, mitt liv med mer glädje, min mammaroll att verkligen ses som en mamma, men det kommer aldrig fylla mitt hål i mitt hjärta som begravdes med Aron den 9/12-2016.. 

När jag tänker på att bära ett barn igen, att bli gravid, förenas de med enorm rädsla. 40 veckor av otrolig oro. 

Viljan att nå ända fram då kommer vara så påfrestande. 

Katastrof tänk i 40 veckor och maktlösheten.. Jag kommer inte kunna göra något för att de livet ska nå min famn med ett skrik 40 veckor senare. 

Det enda jag kan göra är att hoppas, leva gott och ta hand om mig. 

För var de något jag gjorde med Aron så var de att ta hand om mig och lyssna på min kropp, ändå gick de som de gick!

Ibland kan jag tänka - Ähh skit i det bara. Vi skiter i att skaffa fler barn. Finns ju massa annat roligt man kan göra här i livet. Mina syskon har ju barn och alla mina vänner, jag kan ju hänga med deras barn. men då faller tankarna ut gråt..

För det är så jävla orättvisst att något som skall vara så vackert, att få ett plus, att få skapa en bebis, att få bilda en familj, ska vara förenat med sådan rädsla som det nu kommer vara för oss.. 

Visst kommer vi bli glada. 

Men i 40 veckor kommer jag känna efter, tro, tänka, överanalysera, känna lite till, ha panik. Jag kan se de framför mig. 

Så fort dom tar bort den där CTGn eller ultraljudsmaskinen vet jag inte vad som händer.. det kommer bli otroligt jobbigt.

Med det sagt vill jag ändå lyfta fram att längtan efter att få syskon till Aron växer sig såklart större för var dag. 

Min famn är tom och jag vill bli en full familj med en liten lillebror eller lillasyster till Aron. Jag vill se Sverker vara pappa till mitt barn. Jag vill vara mamma till hans. 

Jag vill gråta över förlorad sömn, vakna nätter, svidande bröstvårtor, illaluktande blöjor, vara orolig om mitt barn fryser eller är varm, jag vill lyfta upp mitt skrikande barn och få de att tystna för att de är i just min famn, jag vill bli kallad mamma.. 

Hoppet har vunnit över rädslan.

Längtan att få ett barn är större än rädslan att förlora ett till..