Det är så fel på så många sätt.
Men Äntligen fick vi vår plats att gå till.
Vi var där varje dag efter de. För där är den enda plats som vi känner oss som föräldrar. Vid hans gravplats.
Där får vi prata med honom, gråta, fixa och göra fint. För de är sånna föräldrar vi är, änglaföräldrar... vi tar hand om en grav istället för ett barn.
Usch, tänker ni. Ja, det är bara förnamnet. Men det är också så det är.
Vi kan inget annat, vi vet inget annat och det är det enda vi kan göra för honom.
Ta hand om hans lilla plats..
Och där är många som lämnat spår av kärlek och medmänsklighet hos honom.
Det berör verkligen när man kommer ut föe lite häng att se ljus, nallar, kärlek från andra till vår son.. att någon annan har varit där en stund och hängt med honom. Saknat honom. Snackat lite skit.
För just så är de efter ett tag, man hänger hos honom, man snackar lite skit, man berättar om alla hans kompisar och hur livet går på, utan honom.
Dom första dagarna var det bara ilska och gråt att stå lutad över sitt barns grav, men ju mer man är där, ju mer hittar man sitt lilla sätt att hänga och de är just de, hur känslorna är för dagen.
Vi har varit där kl 02:30 för att natten var fruktansvärd. Sömnlös, mardrömmar, saknad. Då åker vi ut till honom..
För det är lite Så de funkar..
När saknaden blir för stor är det där vi får tröst, när vi får vara föräldrar, där ute, hos honom. Då finner man ett lugn, en ro...
Många gånger är det folk som säger
- det är otroligt hur öppna och starka ni är.
I början blev jag sur. Säg inte till mig att jag är stark, när jag kämpar med varje cell i min kropp att inte bara lägga mig ner och dö..
men som allt annat säger folk bara de i all välmening. Det var nämligen såhär,
Den 3/11-16, dagen då vi fick veta att Arons hjärta slutat slå då dick vi teäffa Birger ( begravningsentrepenören som Malmö förlossning har som stöd ) en helt fantastisk man.
Han sa något där och då som jag och Sverker tog till oss.
- snälla, göm inte er, gräv inte ner er, stäng inte dörren. För att bjuda in till sin sorg, vara öppen, kommer generera i oändlig kärlek och stöd...
Här står vi nu, 3 månader senare och kommit väldigt långt i vår sorg just för vi öppet kan möta och prata, framför allt för vi har varandra men också för att vi har varit öppna. För vi är överösta av kärlek och stöd. Från familj, vänner och helt okända människor. Som bara velat oss väl. Som lyft oss lite när vi inte orkat själv. Som visat att dom ständigt är villiga att bära oss.
I fredags åkte vi hem till Arons gudmor och skulle äta sushi och hänga..
mjukis på och mys mode.
Mitt i allt började hon spela låten "just idag är jag stark" med Kenta. Den låten spelas alltod på Kalmar Ironman vid start, där har jag stått 2 ggr och gråtit av stolthet när Sverker dykt i havet och all hård träning är äntligen snart i mål. Och på en tävling kom vi även på namnet Aron. Min tanke va - alltså varför spelar hon den? Lite konstigt.
Så höjde hon volymen också.
Jag tänkte - jaja hon vill nog få oss på bra humör.
Men från ingenstans dyker Sandra och Åsa upp( Sandra och Åsa har från dag 1 visat sitt enorma stöd trots att vi inte träffats på flera flera år, som många andra) Sandra hade en gigantisk och vacker blomma i sin famn och Åsa filma.
Va? Vad händer?
Helt plötsligt börja Sandra berätta. Hon och Arons gudmor Nannis hade öppnar en insamling i Arons namn, som hette "Arons vänner". Detta hade dom gjort för dom och många många andra vill göra så vi kunde unna oss lite lyx och för bara någon liten stund koppla av och ta lite paus. Det blev 140 personer ca som ville vara med i Arons vänner.
Så otroligt mycket kärlek.
Vi fick Presentkort till Ystad saltsjöbad med extra allt. Dom skänkte 4000:- till spädbarnsfonden.
Vi fick en skyddsängel, en otroligt fin bukett från Annas Blomster i Flädie, en hel korg med godsaker som ICA kvantum Bröderna Andersson i Sandby skänkte till oss, ett otroligt vackert kort som Carina hade gjort, och pengar. Beautyby Karina får jag gå till och göra fransförlängning.
Där stod vi. I total chock. Speciellt Sverker.
Så många fina människor som vill vara Arons vänner. Jag fick bara fram - shit, alltså detta är sjukt. Och tårarna rann, dom rann inte av saknad just då, för en gång skull, utan dom rann av stolthet, kärlek och att de ens finns så många människor med så stora hjärta.
Att ni vill vara Arons vänner Och att ni hjälper oss att föreviga vår son.. hans namn, han lilla resa.
Vad som helst i världen kan inte ge oss tillbaka vår son, men för ett tag, kände vi oss faktiskt glada, i hjärtat, för de finns människor som ni. Som gör oss glada.
Tack, tack till er alla som
Vill vara Arons Vänner.. vi skall förevigt vara tacksamma för er kärlek.
Vi och ni kan för evigt bara bära honom inom oss, i våra hjärtan.
Vi får aldrig träffa honom. Men han är en fin kille. Det kan hans mamma lova.
Så stolta hans mamma och pappa är, som lyckats föreviga honom.
Aldrig glömd, alltid saknad...
Vår lilla son
Aron Hultzén Stjernström
Och tack till Pamela Olsson för dina fina nyckeringar och brev. Tack!
Se Facebook och följ gärna:
Annas Blomster. Beautyby Karina. ICA Andersson i Sandby.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar