Av längtan till dig - Var modig, var stark

... jag längtade hem. Hela första dagen på jobbet. Jag ville hem till min bubbla. Min Aronbubbla. Sitta i soffan, dricka kaffe och tänka på Aron. 

På tåget påväg till jobb snurra tusen tankar i mitt huvud..

Man får ett slags flyktbeteende. 

Trotts all pepp, stöd, goa sms och samtal inför, och jag försökte verkligen tänka att ni alla var med mig, att ni satt på den där arenan och heja, att Aron satt där uppe och log stolt över sin mamma och skröt om mig. - kolla allihop, på min starka, modiga mamma. 

Känslorna inför att gå tillbaka till jobbet är panik. För i denna sorgen är det otroligt tufft att tro på sig själv. All ens ork och 

Tankarna faller lätt på ilska. DET SKULLE FAN INTE VARA SÅHÄR..

Jag skulle vara ledig, hemma, med min lilla kille hela 2017. Sverker skulle vara hemma med oss hela Januari. Vi skulle vara en familj. En levande, glad, härlig familj.. vi tre! 

Jag skulle gå där ute bland alla andra mammor med min fina vagn som Arons mormor och morfar köpt till honom. 

Jag skulle dricka latte på olika fik med andra mammor. Jag skulle tvinga Malins dottter Cornelia att pussa på Aron. 

Vi skulle hängt med mormor och morfar som precis så passande blivit pensionärer. Vi skulle åkt till dina kusiner i Karlskrona. Vi skulle gå på babysim. Vi skulle hängt med alla Revingetjejerna. Du skulle gosa med alla. 

Vi skulle gjort så mycket och så lite hela 2017...Nu gör vi ingenting tillsammans...

Nu står vi och gråter över din grav när vi "hänger". 

Nu är det bara att orka, våga, klara av, komma tillbaka till ett okänt liv. 

Ett liv vi inte skulle leva, det skulle vara så annorlunda..

Och ja, man tycker otroligt jävla synd om sig själv..

Men, nu hjälper det inte mig i sorgen att vara hemma längre. Det kan bli farligt för mig. Med risk för att fastna. Som min psykolog sa - nu ska du hitta någon slags acceptans i sorgen, för att fastna i sorgen är livsfarligt. 

Men måndag och tisdag tog jag ett otroligt stort kliv.. det kändes för jävligt innan, man tycker allt är så orättvist, men jämför klivet med när människan var på månen första gången.. 

så stort kändes de! 

Jag jobba 8 timmar per dag. 

Jag sålde, stylade, drack kaffe, prata skit med kunder och kollegor, lärde mig nya rutiner..

Och Ja, jag grät en gång, jag hade panik ibland, jag kände mig helt borta, trött i huvudet, trött i kroppen, väldigt orolig för att stöta på motstånd, jag visste inte riktigt vad jag gjorde, men...

Jag GJORDE DE! 

Nu är jag sjuk. Vistats ute bland folk. 

Ont i halsen, huvudet, kroppen. Det blir soffan och årerhämtning hela dagen, på fredag ska jag jobba igen. Klockan ringer, snygga kläder ska på, kaffet ska hällas upp, leendet ska le.. 

Jag är otroligt stolt över mig själv..

Jag visade Aron och mig själv att hans mamma är modig och stark...