Kanske är de såhär andra mammor känner när deras barn har sovit dåligt och hållt dom vakna massa nätter i rad. Jag vet inte, jag har aldrig fått uppleva de! Och det gör ont..
Jag vill så innerligt bli väckt av Aron skrik, mitt i natten, 100 dagar i sträck.
När kroppen inte orkar saknaden, men den finns där konstant ändå. Jag är trött, otroligt trött. Mina tankar är trötta, min själ är trött. Kroppen är tung som betong.. ändå skall man fungera. Jag har börjat jobba, jag ska försöka bli människa, jag har räkningar att betala, möen att göra och mat som ska lagas.
Jag känner mig otroligt hjälplös när det enda jag vill är att blicka ner i min famn och se dig ligga där. Jag vill hålla om dig, om bara så för en liten, liten stund. Min bebis, mitt liv, min Aron.
Känslan jag fick när jag var tvungen att ge bort dig där den kvällen på Malmö Förlossning i förlossningsrum 1 var nog samma känsla som man får när man tar sitt sista andetag.
Att se Birger ta mitt barn så fint i en vagga och sakta gå ifrån oss, att gå tomhänt där ifrån..utan de som skulle bli en familj. Det är nog en känsla samma som döden..
För som mamma och pappa dör en bit av en när ens barn dör.
Aron har tagit en del av oss med sig.
Jag hoppas och tror att Aron kände hur älskad han var, både när han spralla där inne i min stora mage men också när han låg stilla och så fin på mitt bröst. Och de dygnen vi fick ihop. När vi sov tillsammans hand i hand alla tre. Mamma, pappa, barn! Som en familj, en natt.
När vi pussa på dig.
Alla gånger de dygnen när vi sa vi älska dig. När vi fick hålla dig i vår famn. När jag fick peta på din lilla näsa. När pappa tog på dig blöja och pyjamas, för att du skulle sova, för evigt..
Känslorna som bubblar under ytan konstant är svåra att förstå.
Men en känsla jag bär med mig och förstår det är hur otroligt mycket en mamma älskar sitt barn.. jag önskar bara att jag fick berätta de för dig, när du låg sovandes i min famn..
Jag saknar dig Knoddis.. i varje cell i min kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar