Av längtan till dig - Nu står bara du och jag kvar med ett liv av saknad

...ensamma inför den längsta resan i vårt liv. Att ta sig tillbaka till just livet. 

Från beskedet att vår sons hjärta slutat slå till att nu stå tomhänt, ensamma och förrvirrade kvar. Utan honom och allt vi kunnat planera åt honom. Nu ska vi bara försöka förstå hur vi ska hålla samman.

Tiden läker alla sår, Nej, dessa såren skall vi nu lära oss att leva med. För resten av livet. Vad vi än gör i livet, kommer just Aron alltid att fattas oss.

En sa en gång 

- ja men ni förlora ju bara en förväntan.... 

NEJ. För från första gången du ser de där plusset på stickan börjar ett liv att växa inom dig. Redan där och då blir man en familj. 

Vi blev 3 istället för 2. Den 1 april 2016. 

Det var inte en förväntan som dog, det var vårt barn... 

Kanske svårt för vissa att förstå men speciellt vi kvinnor kan nog förlika oss i de. För just denna förväntan, längtan, livet, det växer inuti oss. Jag är den enda som har en levande relation till Aron. 

Det är bara våra barn som vet hur mitt hjärta låter inne ifrån. 

Det är kärlek från första tanken. 

Och detta livet, som växte inuti i mig, ska vi lära oss att leva utan, ett helt liv..

Man får också höra.

- Ja men bara ni får en bebis igen så blir de bra. 

NEJ. Vi får aldrig träffa Aron igen. Just han, just den lilla personer kan ingen annan bebis i hela världen ersätta.. 

just han kommer slltid fattas oss hur stor familj  jag än får.. 

- men det var tur han dog i magen och inte sen. 

NEJ och ja. Det finns ingen tur i detta. Inget med detta är förenat med tur.. 

Jag fick aldrig se mitt barns ögon, jag fick aldrig höra hans röst, jag fick aldrig se hans leende, mun, tunga. Jag fick aldrig byta hans blöja, jag fick aldrig se honom levandes..

Ja, för han slapp födas och kanske kämpa för sitt liv. Kanske vara sjuk. Kanske inte klara sig.. men det är ingenstans var ordet tur passar in. 

Vår son var inte bara en förväntan, en tur eller en ersättning. Han var vår son, vårt liv, en perfekt kombination av mig och Sverker. Han var och är kärlek, han är efterlängtad och saknad för resten av våra liv..

Så nu då, vad gör vi nu. 

Hur ska vi ta oss igenom detta? Hur ska man orka leva ett helt liv utan dig? 

Tyvärr finns där inget schema att följa, eller en plan att gå igenom. 

Det är livet och man får bara försöka leva de och ta all hjälp och stöttning man kan få på vägen. 

Låta sorgen få ta sin väg. 

Upp och ner, hårt och lätt! 

Jag har många gånger ifrågasatt hur jag ens ska orka, jag har många gånger tänkt tanken att jag inte orkar leva, speciellt i svaga stunder, man ifrågasätter om det någon gång ska bli lite bättre, man kastas mellan tunga, djupa känslor,  kroppen är trött, huvudet ännu tröttare. Kroppen säger stop och man träffar väggen gång på gång på gång.. man tror sig att tårarna aldrig skall sluta rinna, att man ständigt ska känna sig lurad på livet, men på något mirakulöst sätt så tar man sig upp. 

I början någon timme. 

Efter ett tag kanske en hel dag.

Men även efter de gått ett tag får man bara lägga sig och inte orka gå upp.. det finns ingen plan..hur mycket man än önskar. Det är varje individs resa och alla skall göra sin.. hur lång tid det än må ta. 

Eller hur kort. Det finns inga rätt och fel och ingen skall säga till en hur de skall gå till, det är bara en själv som vet hur det känns där inne, i hjärta och hjärna. 

Det enda man ska försöka undvika är att ge upp.. fastna i sorgen. 

Dom pratar om att sorg har olika steg, lyssna på en pod om sorg av Tilde och doktor mikael, jätte bra. Jag troe det är bra man förstår sig på sin sorg, 

 

Hitta en sak i livet som ger dig anledning att kämpa och andas, ett andetag åt gången.. omringa er med vänner, fina vänner. Jag fann människor som går igenom exkat samma sak som vi, att dom förlorat sitt barn, sina barn..

Det finns grupper på facebook, spädbarnsfonden har i var län. Det var räddningen för mig för 2,5 månad sedan. 

Där inne förstår alla varandra, vi finns för varandra, man kan säga allt som kanske personer som inte gårt igenom detta kan tycka är helt sjukt att säga. 

Där inne får vi hata, prata, skrika, bara finnas eller komma med tips och pepp..

Jag har funnit fina vänner, som hjälpt mig enormt. 

Min räddning när allt de praktiska låg bakom oss var att börja skriva.. skriv öppet eller skriv i en dagbok. 

Men att få berätta om min son, vad vi har varit med om och få allt fantastiskt stöd från alla håll och kanter och uppmärksamma alla oss Änglaföräldrar, det känns enormt viktigt. 

Men framför allt skriver jag för mig själv, jag får uppleva allt igen, bearbeta längs vägen. 

Ha människor omkring sig som fyller ens liv med positiva tankar, som man kan prata med, som lyssnar och försöker förstå. Vi har fyllt vår vardag med dom.. men flöm inte bort att ta det lugnt. Tillåt dig att bara vara svag.. 

Men på lördag skulle vår Knoddis bli 3 månader. Han skulle förmodligen ha växt till dig, fått lite rutin, kanske lärt sig suga på nappen, fått mängder med pussar, kramar, kompisar, kärlek.. mamma skulle förmodligen ordnat ett litet kallas med dig, pappa och mig. Du skulle fått hänga med ut på din kusins 16års fest på lördag och fått gosa med alla dina kusiner och kompisar. 

Mamma och pappa känpar på och vi ska försöka i resten av våra liv att bära dig inom oss med känsla av lycka i våra hjärtan, men ibland, ganska ofta, står vi inte ut med att bara få sakna dig.. att du för evigt ska vara ett minne..

Men det blir bättre och bättre. Lättare och tankarna på all misär börjar sakta men säkert bytas ut då och då till stolhet, stolthet att vi lyckades skapa något så fint, en perfekt liten ängel.. 

Så Aron, du var och är så mycket mer än en förväntan. Du är vår bebis som vi aldrig mer får pussa på..