Av längtan till dig - Tiden bara springer iväg

... här sitter vi, i vår soffa, i vars ett hörn och vi pratar ofta om Aron. 

Det är snart 6 månader sedan, ett halvår sedan jag födde världens finaste lilla änglapojk. Hur gick tiden så snabbt?

För ibland känns det som det var igår. Som om det var igår vi gick igenom det värsta en människa kan gå igenom.

Inte själva förlossningen, för den är jag otroligt tacksam att jag gick igenom, att jag lyckades göra det många andra mammor klart. Föda mitt barn! 

Men beskedet. Att ens barn inte längre lever.. 

Det är ett helt ofattbart, grymt, slående, och otroligt djupt besked. Och livet, andetagen rinner ur en. 

Jag minns den 3 november 2017 ca kl 16:30, liggandes på en sjukhussäng på BB i Malmö med en CTG på magen som eka tyst. Min fasta blick rakt upp i taket, läkarens ord sitter som klister i huvudet...

Din bebis hjärta slår inte längre. Där är ingen flöde Jennie..

Jag får rysningar än idag bara av att skriva ner orden , jag har svårt än idag att säga orden, att jag dödfött en son. Fortfarande efter ett halvår kan jag tycka de är jobbigt att möta folk, mötte en gamal kille i affären här om dagen och när dom fint frågar hur vi mår, så svarar jag med ett stående svar, - jo livet rullar på. Vi kämpar på. 

Det är fortfarande svårt vad vi ska säga. Vad man sna svara. 

Jag kan fortfarande få dåligt samvete ibalnd när jag säger att det är bra när någon frågar hur jag mår. 

Denna sorgen är så unik på något sätt. 

Den är blandad med så mycket känslor.

Tunga känalor. Det är skam, otillräcklighet, besvikelse, krossade drömmar,  förväntan, också någon slags längran, längran att nåå fram där de inte gör ont länge.

För fy fan vad det gör lnt att förlora sin bebis. Det är en smärta i vartenda cell i kroppen. Det gör inte bara ont, det är smärta. 

Jag ser ändå tillbaka på detta halvåret med någon slags stolthet.

Vi har tagit oss igenom faser i denna sorgen som man aldrig trodde man akylle kara av att bära i en sekund till. Alla dessa tunga känslor, ilska, hat, rädsla.. men vi har klarat oss igenom dem, det finns säkert många olika faser att mäta längre fram men vi vet att vi lyckas ta oss igenom dem, vi tillsammans och med er.. 

Ett halvår knoddis. Tänk så stor du hade varit. Tänk vad massa du hade lärt dig. 

Inatt ska hag krama Lillgrisen och drömma mig vort att det är dig jag håller i min famn. Din mamma är galet stolt över att vara just din mamma.. min lilla änglabebis.